Lite Google

När jag inte har någonting att göra så googlar jag, på allt och alla. Vänner som jag inte sett på länge, saker som gör mig nyfiken, platser dit jag vill resa och inte minst olika teologiska debatter, den ena som kan vara värre än den andra. En hel del intressanta artiklar också förstås. Det går att skifta ämne och rubriker och intressen genom att bara trycka på en flik, så kommer nästa ämne upp. Samtidigt kan man läsa tidningen. Och dricka kaffe, utan att spilla på datorn... Har ni googlat er själva? Är det någon som kunnat låta bli? Om man inte finns med i så många olika sammanhang så kommer det oftast i alla fall upp en sida från Stay Friends, om man har registrerat sig alltså. Är det ego att göra så? Eller är det helt enkelt en längtan efter att få se sig själv bekräftad? Jag finns på google, kollar min positition, -Yes, jag syns alltså finns jag! Ibland googlar jag på mitt namn och eventuellt på mitt gamla efternamn som jag lämnat sedan 2 år tillbaka. Det är inte alltid så kul. För allt man har skrivit, alla listor man har undertecknat, alla tyckanden som man officiellt har ställt sig bakom ligger kvar där på någon server. Även om jag skulle ha bytt uppfattning så står det där, det är inte alltid så lätt att ändra på. Jag såg någon lista där personen ändrat uppfattning, då stod det efter hans namn (har tagit tillbaka sin namnunderskrift) Så nu vet vi det, vad han tyckte och att han har ändrat uppfattning. Men jag vet inte varför, det gör mig mest nyfiken. Jag får väl googla honom för att kunna skriva och fråga. Sedan jag bytte mitt efternamn så är jag betydligt mer försiktig med vad jag undertecknar, det är så lätt att tycka till på nätet, men sedan tappar vi kontrollen över vår underskrift. Om någon vill veta vad jag tycker om något så får personen helt enkelt fråga. Vad jag tycker framkommer ju ibland här på bloggen. Och den kommer näst högst upp i Google om man googlar på mitt namn. :-)

Hur gör Gud? Har han något slags stort himmelskt Google där han letar upp oss? Var gör du nu, lille du? För att citera en låt av Kim Larsen som jag inte har hört på många år. Det finns säkert andra och säkrare söksystem så når de mörkaste gränder och djupaste raviner. Vi är sedda av Gud. Visst låter det bättre än; Gud ser dig! För det verkar nog ändå vara så att det är vår allra innersta längtan, att bli sedda. Från barnaskapets år när vi blir sedda i förälderns blick. Tills då vi möter den vi älskar och smälter in i den blicken. Och får egna barn, att le emot. Som sedan ropar: Mamma, titta på mig! I Guds himmelska Google kommer alla på 1a plats. Gud söker just dig och mig, där vi är. Så om jag nu inte som jag gör just nu, har datorn och uppkopplingen till hands så får jag försöka mig på den andra. Den himmelska. Där finns alltid kontakt. Om jag vill. Försöka mig på bönens Google. Gud, är du där? Ser du mig? Och Gud är där...