Skolstart

Det var barnens första skoldag idag. För sonen det tredje året medan dottern nu lämnat dagis och börjar förskoleklass. Hon har väntat och längtat. Sedan stod hon där på trappan med sin rosa ryggsäck i handen. Där ska skolböckerna och pappren ligga. Frukten som hon ska ha med sig varje dag. Jag känner igen mig, minns min egen skolväska, ser bilden framför mig i mina knästrumpor, trätofflor och röda glasögon. Ett stort leende på läpparna. Det leendet skulle både sträckas ut och böjas ner under åren. Inte enbart förstås. Men det var ingen enkel skolgång. Man skulle vara rätt. Ha rätt kläder, bete sig på ett visst sätt. Lyssna på rätt musik. Jag var annorlunda Jag vet inte hur det är med mina egna barn. Dom har alltid varit glada och positiva, haft lätt för att få vänner och kamrater. Nu satt dottern så tyst på sin plats i soffan, kaxigheten hade runnit av henne. Sedan skulle de få skriva i lappen med sitt namn och adress, sitt telefonnummer, skola och klass. Måla av sig själva. Och till sist. Vad vill jag bli när jag blir stor? Målare skrev Sara, men hon menade nog konstnär. Och blev så förtvivlad så tårarna rann. Men tänk om de tror att det är en sådan som målar med pensel? Jag vill ju måla med pennor! Jag förklarade för henne att det viktigaste är att hon vet vad hon vill inte vad andra tror. Att orden på pappret inte skulle bestämma hela hennes framtid. Och visst undrar jag över den. Vad ska hända i framtiden? Kommer hon att få behålla glädjen att lära in? Kommer hon att få lätt för sig i det sociala? Allt det där som jag har kämpat med men inte vill lägga över på mina barn? Jag som var så blyg, så rädd för att inte duga, innan jag hittade min egen plats.

Bibelordet kommer för mig, det som står på vår förstfödde sons gravsten.

Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna,

de dagar som hade formats redan innan någon av dem hade grytt.

Dina tankar, O Gud, är för höga för mig, väldig är dess mångfald.

vill jag räkna dem är de flera än sandkornen,

når jag till slutet är jag ännu hos dig.

Psaltaren 139 16-18

Det finns någon som har tänkt för oss, som har målat in sig själv på vår livskarta. Som inte lämnar oss ensamma. Som är med oss varje dag. Det är väldigt och det är stort, det hoppas jag att mina barn alltid kommer att ha med sig. Att inte ett steg går de utan att Gud är med, inte en dag att han lämnar dem ensamma Vad som än händer, vare sig vi blir målare, konstnär eller någonting annat...