Glömska

Ett citat från dagens utbildning om själavård, om förlåtelsens kraft: "Glömska ser vi ofta som vår svaghet, men det är Guds stora styrka! Dina överträdelser kommer jag inte ihåg..."
Även om vi minns så får vi minnas allt i ljuset av förlåtelsen. Att våra överträdelser inte längre anklagar oss. Men hur lätt är det inte att fortsätta anklaga andra för de överträdelser som vi valt att förlåta. För visst är det en skillnad att minnas de sår som tillfogats oss och erkänna att det gör ont, och att fortsätta ställa på de anklagades bänk den som har sårat oss - trots att vi säger att vi har förlåtit. Kan förlåtelse och smärta gå sida vid sida? Är det okej att det ändå gör ont ibland? Att det får vara min egen kamp...