Det var en gång en familj, som var en familj. De hade flera barn. De levde i gemenskap och kärlek till varandra, om än inte utan dispyter eller argumentationer.. De samlades vid samma bord... men så gick ett av barnen sin egen väg och bröt med sina syskon, ville gå sin egen väg, kom inte överens, delade meningar... Svarade inte längre på tilltal eller på samtal rån sina syskon. Syskonen undrade, frågade: längtar vår bror efter oss? Han fattas ju oss!
Och ändå är relationen med föräldrarna är god, fylld av den kärlek som finns mellan den som fött och och älskar oss. Men föräldrarna kan inte längre samla sina barn vid samma bord.
Och den nöd som föräldrarna känner att inte längre kunna samla sina barn vid samma bord borde vara vår nöd. För den nöden är också den nöd som Fadershjärtat känner när Guds barn inte längre kan samtala med varandra, inte mötas, inte dela gemenskapen kring bordet. Detta borde vara en nöd också för oss, insikten om att Gud har känslor. Att Guds nöd handlar om oss, skulle beröra oss. Saknar vi vår bror? Längtar han efter oss? Guds ande blir bedrövad när vi inte längre kan mötas och samtal med varandra. Budskapet till oss: Ett nytt bud ger jag er: Älska varandra så som jag har älskat er, på er inbördes kärlek ska man se att ni är Jesu lärjungar.
Lite förenklat återgivet, men ur en djup smärta i mitt eget liv...
Inlägg
2 kommentarer:
Tack för att du delgav detta! Jag har länkat till dig!
Jag tackar dig också Liselotte för att du ville dela med dig av detta viktiga budskap!
Skicka en kommentar