VARDAGSTRO

Förvriden jämställdhet... eller vad?

2012-01-10T22:05:00.002+01:00

Maken skulle köpa en bil till sitt företag. Han frågade om jag ville följa med. Visst, sa jag. alltid roligt att ha sällskap. Jag skulle inte göra någon affär, inte varken köpa eller köra bilen och höll mig i bakgrunden. När vi kom in i bilhandeln så kom försäljaren oss till mötes och min make presenterade sitt ärende. - Det måste vara du som är Tomas! Ja, bekräftade maken och sträckte fram sin han för att hälsa. Försäljaren vände sig bort och negligerade Tomas hand och vände sig till mig. Damerna först sa han sedan käckt! Förvånad tog jag hans hand, jag hade inte för avsikt att göra någon affär.
Vi provkörde i alla fall bilen och diskuterade under färden vilken obehaglig känsla det är att sträcka fram sin hand för att hälsa men att mötas med "kalla handen". Försäljaren som envisades med att vända sig till mig. Efter provturen gick Tomas in för att göra en eventuell affär. Jag stannade utanför men gick in i slutet för att se hur långt de kommit. Tomas och försäljaren var överens om ett pris och skulle resa sig och Tomas sa att han skulle kunna tänka sig att göra affär. Då reste sig försäljare och åter igen negligerade Tomas framsträckta hand och vände sig till mig med sitt klämkäcka - damerna först! Jag, irriterad i efterhand på att jag spelade med, tog hans hand medan Tomas utbrast: - nämen!!

Jag vet inte vad tanken eller syftet med detta spel var, men det fick inte mig att känna mig mer respekterad, och det gjorde inte Tomas mer sugen på affär. Vi vet precis vem som ska ha utrymmet och när och med stor respekt för det. Det var mindre än försäljaren gjorde. Det blev ingen affär, inte med den försäljaren, hand förlorade på handslaget, eller snarare bristen på det.

Slutsatsen är att vi måste fundera på hur vi refererar till varandra, vilken roll vi har och fokus. Ett låtsas jämställdhetsförfarande leder ingenstans alls. Det blir bara pinsamt. Och i det här fallet nedvärderande, av oss båda.

Josef - en bonusppappa!

2011-12-25T13:13:00.000+01:00

Vilken fantastisk uppgift Josef anförtros, och säger sitt Ja till. Att i tillit till Gud, i respekt och kärlek till Maria tar sin roll som man och människa på allvar. Josef vill hå men Gud säger till honom att stanna. Josef är en förebild för alla män, men inte bara för män, som vill ta sitt liv, sin uppgift på allvar och tro på sina drömmar. Tro att Gud vill något med ditt liv, framför allt när det inte blir som DU hade tänkt dig!

På västfronten intet nytt.

2011-12-19T06:52:00.001+01:00

Det var länge sedan jag bloggade. Dels beror det på att jag varit utomlands i två veckor, i Indien. Det kan jag gärna skriva mer om senare. Men på flygresan hem fick vi något virus som gav oss både influensa, lunginflammation och luftrörskatarr. Så det har varit sjukskrivning och sängläge och vila. Inspirationen att skriva är då inte så stor. Men nu är jag snart tillbaka, back in business är kanske inte rätt uttryckt. Nu väntar helgens gudstjänster och det ska bli härligt. Då blir det mer skrivande också. Julhandeln har jag skött från soffan. Det mesta går ju faktiskt att beställa på nätet! Nu väntar de sista förberedelserna inför jul, och så julkorten förstås, för dem har vi inte gått iväg. Tycker fortfarande om de riktiga korten i kuvert. Men mest av allt hälsningar från släkt och vänner som man inte hör av så ofta. Men tänk vad alla sociala medier har gjort det lättare. Facebook, sms, mejl.

Men nu ska barnen upp ur sängen och till skolan. 3 dagar kvar innan lovet. Kanske hugga julgran i eftermiddag? Vi får se. Det är alltid en högtid för sig!!!

Christ within you

2011-12-08T23:02:00.001+01:00

http://

Monarki och ekonomi

2011-12-08T22:08:00.006+01:00

Jag vill uttrycka min uppskattning för det som riksdagsmannen Per Åsling upplevde som fel när han röstade annorlunda än han tänkt. Tryckte på fel knapp helt enkelt. Vi är så många väljare oavsett politisk hemvist som faktiskt tycker att hovet inte bara ska granskas utan faktiskt utsättas för annan prövning. Det kan måhända vara så att det inte är Per Åslings uppfattning och att han grämer sig över feltrycket. Många är vi som välkomnar det. Men detta nya steg i den ekonomiska redovisningen visar vägen till ett mer öppet och mer demokratiskt samhälle som vi tror på i en liberal värld. Jag är själv liberal.

Därför tror jag att Per Åsling har mångas stöd, även de som röstar på nu sittande regering som instämmer i denna röstning även han själv kallar ett misstag.

Ett stort tack, en regering som inte sticker huvudet i sanden och möter framtiden utanför sagornas, prinsarnas och prinsessornas värld kan gå långt. Se Per Åslings feltryck som ett profetiskt vingslag i den borgerliga debatten om monarkin!

Socialdemokraterna kommer aldrig att våga ta det steget, att ifrågasätta monarkin. För lustigt nog, som jag upplever det ute i samhället, så finns dess största försvarare i den svenska folkhemmen även om det inte finns representerat i ideologin som de röstar på.

Medan många akademiker och andra för den delen med borgerlig hemvist som jag känner genomskådar systemet och inser att den väg som bär framåt den bärs av vanliga människor, där varje människa har möjlighet att utvecklas i sin fulla potential.

Det ska bli spännande att se vad året framöver för med sig på monarkifronten men man kommer väl att bli alldeles till sig för den lilla nya sessan eller prinsen.

Men varför kan inte barn få vara just barn, och varför kan inte alla barn få ha rätten att leka prinsar och prinsessor och tillåtas växa ur den rollen och inte stanna i den för resten av sina liv?

Jesus i stormen

2011-12-04T19:23:00.002+01:00

Förra söndagen, den första söndagen i advent låg jag på en sandstrand på Indiens västkust, i Goa. På förmiddagen hade vi varit på en gudstjänst i den lokala kyrkan, den var på indiska så vi förstod inte mycket, men ett Amen är alltid ett Amen. Jag fick höra att gudstjänsten i Skärhamns kyrka blivit inställd denna söndag, på grund av stormen. Och faktum är att vi fick vår egen storm som drog in från Arabiska sjön, havet röt och floden steg, vågorna slog sönder stränderna och i havet rådde badförbud. Hade ni badförbud på Tjörn med?

Och trots att livräddarna i sina röda tröjor gick längs stranden och blåste upp människor så att de skulle lämna de alltför stora vågorna så var det en del som fortsatte att bada i rent oförstånd. Det varit inte modigt, det var dumt. 8 st räddades till livet av livräddare som såg dem driva ut mot havet med strömmarna.

Men det är inte farligt att vara rädd. Att vara rädd innebär att du är rädd om dig, värderar och bedömer och gör de rätta valen. Att kaxigt kliva ut i de stormande vågorna är inte modigt. Men modiga var de livräddare som inte tvekade att rädda livet på en annan människa, det var det uppdraget de hade fått. Att övervaka, varna och om det gäller rädda.

På Tjörn och runt omkring varnade man människor för att gå ut. Man varnade människor och uppmanade dem att göra vad som är rätt för dem. För deras egen säkerhet. Det är – vad Jesus gör i dag när han talar med oss om den yttersta tiden. Någon kanske tycker att det är väl hårda ord. Men frågan som vi får ställa oss tillbaka är – vill vi lägga våra liv i händerna på någon som, oavsett vad som händer fortsätter att upprepa, Allt är väl, allt är väl!?

Om jag skulle gå ut i vågorna utan att inse farorna av mitt val vill jag att någon är där och säger till mig att låta bli. Då vill jag att Jesus, som min livräddare, ska blåsa i pipan och säga mig att det val jag nu gör kan få konsekvenser för hela mitt liv. Jag vill inte att Jesus ska gå längs stranden och se hur jag går förlorad att göra någonting åt det. Utan att ens varna mig. Jag tror på en Gud som inte bara håller oss i sin hand och har omsorg om oss, men också på en Gud som inte bara är beredd att, utan också går i döden för oss, för att vi ska leva, för att vi ska bli räddade.

Han är den som kommer till dig i de höga vågorna, han är den som är beredd att ge allt för din skull! Lita på honom, tro på honom. Lita på hans ord. Han är här hos dig idag, och han kommer dig till mötes på den stora dagen. Han är den som ger oss mod att våga leva!

Du och jag - Alltid!

2011-11-13T13:53:00.000+01:00

I nöd och lust. Skärhamns kyrka 11/11-11

Med Jesus som hedersgäst

2011-11-13T13:37:00.003+01:00

"Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon”. svarar Jesus fariséerna när de frågar om Guds rike. Han fortsätter: Såsom det var på Noas dagar, människor gifte sig och de blev bortgifta folket åt och drack som vanligt när allt hände. Just som vi planerar som bäst, gifter oss, äter och dricker gott, då ska Människosonen komma tillbaka. Det är inte utan att jag kan känna mig träffad. I fredags gifte jag mig med min käraste.

För övrigt var det samma datum som pastorn i USA igen hade räknat om till att bli den dag då Jesus skulle komma tillbaka. Och om det nu hade varit så, så lovar jag att han skulle fått vara hedersgäst på vår bröllopsfest, så är det ingenting mot den himmelska bröllopsfesten som vi en gång ska få fira tillsammans med Jesus i himlen!

Han kommer att komma en helt vanlig dag. Jesus säger det själv, att då vi är fullt upptagna med livet, då kommer han. Jesus låter sig inte beräknas fram. Men jag tror att det Jesus också vill säga är att vi i livets alla skeenden behöver ställa oss frågan, vad är viktigast? Vart finns mitt fokus i livet? Vilken plats har Gud i mitt liv? Skjuter jag det ifrån mig som folket på Noas tid gjorde?

Och i all vår egen bröllopslogistik inför den stora dagen så fanns det också ett fokus som var viktigare än allt annat, och det är att få stå mitt emot den jag älskar och säga, i nöd och lust, i glädje och sorg, i mörka och ljusa dagar, tills döden skiljer oss åt. Allt annat är bara detaljer…

Men medan våra relationer är sårbara, det vet vi, och medan vi kan bli kantstötta står Guds löfte till oss alltid fast. Jesus säger: Jag är med er alla dagar till tidens slut. En gång är vår tid här på jorden är slut, då döden skiljer oss åt. Det ska också komma en tid då hela jordens tid är över, då Människosonen kommer tillbaka och skapar nya himlar och en ny jord. När? Hur? Frågar fariséerna. Inte som ni har tänkt er svarar Jesus och fortsätter. Guds rike är inom er.

Så är det, det viktigaste du har finns i ditt hjärta. Din kärlek kan du klä i yttre tecken, i bröllopskläder, men innerst bor den i ditt hjärta. Så är det också med Guds rike. Om det bor i inom dig så kommer ditt hjärta att känna igen honom när han kommer, och han kommer att känna igen sig i ditt hjärta.

Då kan du trygg leva här och nu, gifta dig och bli bortgift, dansa, äta och dricka gott. För egentligen finns bara en enda hållning, och det är att alltid vara beredd. För att han ska komma är helt klart. När han har återvänt kommer det inte att råda någon tvekan om att det är Jesus som har kommit.

För Jesu återkomst är inget hot, det är ett himmelskt löfte. Söndagen före Domsöndagen är den stora glädjedagen om den meningsfulla framtiden oavsett hur många dagar och år vi tror att vi har kvar att leva. För vad Jesus säger är att det livet inte kommer att sluta i en intighet och tomhet. Du kommer inte från tomhet och du ska inte sluta i tomhet. På samma sätt som världen en gång kom från Gud så kommer den att gå tillbaka till Gud.

Det kommer inte att sluta i en tomhet där ingen i universum någonsin kommer att veta att det har funnits människor som har bett och längtat och älskat. Det kommer inte att sluta så. Vi är på väg mot den återkommande Jesus! Världshistorien slutar inte med att rullgardinen dras ner utan med att persiennerna dras upp.

Ännu ser vi som i en gåtfull spegelbild, då ska vi se ansikte mot ansikte. Ännu är vår kunskap begränsad då ska den bli fullkomlig liksom Guds kunskap om mig. Skriver Paulus.

Det fantastiska med Guds rike är att det är, ännu icke, men samtidigt redan här. Guds rike som är det största i hela världen, är inte synligt för blotta ögat, men det kan bli synligt om det får bo, om Jesus får bo i ditt hjärta. Tänk så fantastiskt om vi kan få spegla Jesus i våra egna liv, att han ska känna igen sig i oss när han kommer. Att han i vårt hjärta ska finna en beredd boning.

För Jesus är inte bara ett ansikte i framtiden, han som en gång ska komma tillbaka. Han är här nu, tillsammans med oss i väntans tider. Han har lovat att vara vår personliga följeslagare till en meningsfull framtid. Det är vad han säger till oss i sitt löfte; Jag är med er alla dagar till tidens slut.

Och oavsett hur länge det dröjer tills han kommer oavsett hur mycket vi har hunnit eller kommer att hinna med innan dess, så kommer ingen av oss att bli besviken när han kommer. Han kommer inte att göra oss besvikna. Amen

Där har jag nu mitt hem

2011-11-08T06:51:00.002+01:00

Den lilla flickan står tillsammans med sin mamma vid gravstenen. De har lagt dit en krans och tänt ljus och det är Allhelgonahelg.

Hon drar sin mamma i armen och frågar med fingret pekande ner på stenen – Mamma, kommer man till himlen den vägen? Mamman vet inte riktigt vad hon ska svara men säger till sist: - Ja, man kommer till himlen den vägen. Och dottern nöjde sig med svaret.

Vi säger ibland om den som dör bort från oss att han eller hon går bort. Och ibland kan det verkligen tyckas så, att en människa tas ifrån oss, antingen hastigt eller genom att kanske tyna bort under sjukdom. Men genom vår tro på Jesus som säger Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande, genom denna tro så får vi vara vissa om att vi inte går bort utan att vi kommer hem. En vän till mig sa; man kan välja, antingen så tror man att allting blir svart efter döden, eller så tror man att det inte blir det, jag vill inte tro att det blir svart. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.

Att komma hem ja… Ibland säger vi att någon har fått hembud. Fått komma hem till Gud. Ett hem är en plats där man kan få vara sig själv, känna sig trygg, veta var man hör hemma. Att veta att det varje kväll finns ett hem att komma hem till där jag kan omge mig med det som jag tycker om. En plats där jag får känna mig hemma.

I dopsalmen 381 sjunger vi; Gud har en himmel stor jag stor, med rum för alla dem, som döpts en gång i Jesu namn, där har jag nu mitt hem. Det får påminna dig om att du har ett hem som aldrig kan tas ifrån dig, vart du dig än i världen vänder… Ett hemland, ett himmelrike inom dig. Din hemlandsmark bär du med dig överallt och genom hela livet.

Och när du tänder ljus ikväll för den du älskar och saknar så kan du tänka att det är dopets ljus du tänder. För det ljuset är inte bara ett ljus för livets början och livets vandring, det är också ett ljus för livets slut. Eller snarare för löftet att när livet är över här på jorden så är det inte slut. Det finns en fortsättning. Jesus säger, Jag är med dig alla dagar till tidens slut. Dopets löfte. Vår tid här på jorden är begränsad men Guds tid av evighet.

Jesus påminner oss idag om att för Gud är alla människor levande. För oss är döden en definitiv gräns som skiljer oss från de döda, men för Gud finns inte den gränsen. ”För honom är alla levande” (Luk 10:38).

Vår tro ger oss löfte om att det finns Någon som alltid bär oss. Någon som fångar upp oss i de stunder när vi känner att vi vacklar och faller. När jag slutar andas, när jag släpper det sista greppet om detta livet, då faller jag i levande händer. Tron på Jesus ger oss en grund som aldrig kan ryckas ifrån oss, inte ens den dagen vi dör. Och ikväll när vi minns, när vi tänder våra ljus som också rymmer våra böner och vår längtan, så kan det här rummet och den här stunden också få bli en plats där Gud får komma nära. Ett hem.

Vi kanske upplever slöjan som skiljer himlen från jorden som ovanligt tunn, vi anar en glimt av himlen här mitt ibland oss. För Gud som är nära oss är också nära dem vi älskar.
Och om himlen ändå känns långt borta så får vi sträcka ut handen, viska orden, - bär mig, hjälp mig, gå med mig genom det svåra. Led mig med ditt ljus. Kom med tro, hopp och kärlek, kom med ljus.

- Mamma, kommer man till himlen den vägen

- Ja, där bortom väntar himlen. Där har vi nu vårt hem. Amen

Den som dör med flest leksaker vinner..

2011-10-16T19:03:00.003+02:00

17 söndagen efter trefaldighet

”Den som dör med flest leksaker vinner” Står det på en gravsten på Alta Mesa Memorial Park i Kalifornien. Den som dör med flest leksaker vinner.

Vem som formulerat texten för sin minnessten vet jag inte men på samma kyrkogård har i veckan stoftet av Steve Jobs, grundaren av Apple gravsatts. Hur hans sten kommer att se ut vet vi ännu inte men att den kommer att bli lågmäld och diskret är ganska säkert eftersom han trots att han räknas till en av världens största och mest framgångsrika.

Men hans framgångar i telefon och datamarknaden, hans innovationer, kunde inte stoppa cancerns framfart i hans kropp och natten efter att Apples senaste innovation presenterades avled Steve Jobs.

Bibeltexterna idag handlar om rikedom, om framgångar. Om hur vi hanterar dem. Idag talar Jesus om den rike mannen som är så uppfylld av sina egna framgångar och tillgångar att han inte ser den fattige tiggaren som sitter hungrig vid hans port. Men i himlen blir rollerna de omvända och den rike mannen ber att få en smula av vad Lasaros blir serverad.

Men vad får han för svar? Du fick ut ditt goda medan du levde medan Lasaros fick ut sitt onda. Och när den rike mannen inser att han inte kan förändra läget för sig själv så ber han att hans fem bröder som fortfarande lever ska bli varnade i tid för att inte göra om hans misstag. Men Jesus är tydlig i sin liknelse. Det är inte sådana under och mirakel som att någon står upp från de döda som förändrar eller förvandlar oss. Lösningen finns redan hos oss själva.

Roten till det onda ligger inte i tillgångar och framgångar utan hur vi förhåller oss till dem. Steve Jobs lät sig inte förblindas av sina. Bill Gates på Microsoft sägs vara världens rikaste man, han arbetar idag i sin stiftelse för välgörenhet som är världens största.

Och om vi någon gång under livet kommer till ett Memento Mori, insikten om att vi ska dö även om vi inte tror att den är nära förestående så kan det göra att vi omprioriterar våra tillgångar, det gäller inte bara de ekonomisk. Många människor berättar om hur tiden tillsammans med dem vi älskar blir den största rikedomen, och att den rikedomen inte går att sätta in på något konto eller samla på hög. Det är de rikedom som bara växer när vi slösar av den.

”Den som dör med flest leksaker vinner…

Så är det inte. Du vet det, jag vet det. Och mannen som formulerade sin gravsten så vet det förmodligen också, nu. Kanske, vi vet inte, skulle han vilja såsom den rike mannen i Jesu liknelse att någon skulle komma tillbaka och tala med oss om att den största vinsten i livet inte handlar om tillgångar.

Lösningen finns hos oss själva. Eller som Jesus säger, vi har Mose, lagen och profeterna. Och vi har evangelisten Johannes ord i dagens episteltext. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom. I detta har kärleken nått sin fullhet hos oss: att vi kan vara frimodiga på domens dag, ty sådan som Kristus är, sådana är vi i denna världen.

För vad hjälper det människan om hon vinner hela världen men förlorar sin själ… Orden står i min konfirmationsbibel från 1982. Dom kommer tillbaka gång på gång. Inte minst den här söndagen då temat är ”Rik inför Gud”. Detta med rikedom eller snarare girighet är ju på tapeten eller i alla fall på löpsedlarna sedan några dagar tillbaka.

”Den som dör med flest leksaker vinner”

Så är det inte, du vet det, jag vet det.

Livets rikedom stavas på ett helt annat sätt.

Med helt andra ord.

Sätt ord på dina skatter. Ge dem namn, ge dem tid, ge dem rum.

Där ditt hjärta är ska också din skatt vara. Amen

Wordfeud

2011-09-15T23:43:00.002+02:00

Sällskapsspel är nåt som jag gärna ägnar tid åt tillsammans med mina barn, för att vi inte var och en ska sitta vid varsin dator ler tv. men nu händer något nytt. Jag sitter på rasten med mina arbetskamrater och vi ägnar oss åt - just det- sällskapsspel, det klassiska Alfapet. Vi spelar mot varandra, men inte på bordet utan runt bordet, på varsin telefon.

Roligt är det, att sitta i var sitt hem, spela mot varandra, en känsla av gemenskap. Men i samma rum vid samma bord?

Hmm

funderar på det samtidigt som jag spelar 3 parti samtidigt...

Sabbatsvila

2011-09-12T10:27:00.002+02:00

Funderar på det här med sabbatsvila. Det var söndagens predikotext. Jag och en kollega pratade om att det ibland är svårt att få ut veckans två lediga dagar. En dag går oftast bra men inte alltid de lagstadgade få enligt femdagarsveckan. Men enligt bibeln så står det ju att vi ska arbeta 6 dagar och vila den 7e. Men det är klart om vi ska tro Bibeln så levde människan i 600-700 år. Tro jag det, då blir det massor av sabbatsvila, men om vi bara blir 70 eller 80 år? Då behöver vi nog två för att hinna med allt vi vill och behöver.

Men hur gör jag med min egen sabbatsvila? Den är ju idag, på måndagen eftersom jag arbetade på söndagen. Jag ägnar mig åt att storstäda huset, på fredagar och på måndagar, före helgen och efter helgen.

Men jag tänker att om vi har en dag till andlig vila, vår söndag, och en dag till ledigt så är det den som vi får ägna åt allt det där som vi annars inte hinner, klippa gräset, åka till IKEA, bona golven...

Det är min dag idag det. Att när jag skickat iväg man och barn till jobb och skola så får jag ägna mig åt mitt ostörd, ligga kvar i sängen, dricka kaffe, damma, städa,och sen sticka ut på en joggingtur och till sist ta emot familjen når de kommer hem. Bara min dag... Och om man dessutom får städa och samtidigt titta på Mia Skåringer på SVT play. Då blir det riktigt roligt att städa.

Bortsett från just nu då jag inser att min kaffekopp står och svalnar på andra sidan av den bonade korridoren. Men vad gör väl det när det finns micro...

Måndag, vilodag, sabbatsvila, bara min dag...

En Kristus för alla

2011-08-26T11:42:00.001+02:00

En Kristus för alla

Titta mamma jag är nästan lika lång som du! Säger sonen lyckligt och sträcker på sig lite extra. Den som känner mig vet att det inte tar så lång tid för en 12-årig gänglig pojke att passera min längd. Jag är ganska kort i rocken och växa om mig går rätt så fort. Men längtan efter att vara stor gör att jämförelsen kommer tillbaka gång på gång, med kanske någon millimeters skillnad från förra mätningen. Lärjungarna ägnar sig emellanåt också åt jämförelser av lite skarpare slag. Det handlar om vem som är störst, eller om vem som ska få sitta närmast Jesus i himlen. Jesus, som visste vad de tänkte i sina hjärtan, tog ett barn och ställde det bredvid sig och sade till dem: "Den som tar emot detta barn i mitt namn, han tar emot mig, och den som tar emot mig, han tar emot honom som har sänt mig. Ty den som är minst av er alla, han är stor."
Förmodligen var lärjungarna inte så särskilt många år äldre än min son. Den barnsliga förtjusningen i jämförelsen och viljan att få betraktas som vuxen förmodligen fortfarande i. Vem av oss är störst? För sonens del räcker det med att vara lika lång, än så länge. Längtan efter en känsla av samhörighet. Ett spegla sig i en annan människa.
Det sägs i en tysk legend om en kyrka i Wittenberg att det där en gång fanns en underbar Kristusbild. I motsats till andra heliga bilder som är snidade och målade av människohand så var den här sig aldrig lik från dag till dag. Kom det en stor och ståtlig man in i kyrkan för att be så växte bilden och blev än tum högre än han. Men kom det en liten gumma så krympte bilden till den bara var en tum större än hon. Så kunde var och en som kom in för att be möte Jesus ansikte mot ansikte, i ögonhöjd. Och om det kom in flera människor i kyrkans samtidigt och samlades inför bilden så såg var och en av dem Kristus på sitt eget vis, i sin egen storlek, så när som på en tum.
Tänk om vi vågar komma till Jesus med barnets glädje, längtan efter identifikation, efter att känna igen oss, känna att vi hör ihop och säga till Jesus, - Jag är nästan lika lång som du… Indirekt, jag vill vara som du. Ingen är för liten, det är dagens evangelium. Och Jesus möter oss ansikte mot ansikte, så när som på en tum.

Kärlek

2011-08-19T20:19:00.000+02:00

Du vet att du har hittat kärleken, när du känner den, kärleken. Strömmande mot dig, med dig, under dig, över dig. överallt kärleken Kärleken som vet vad du behöver och när. Kärleken som förlåter det du inte skulle tro skulle kunna förlåtas. Som begraver skammen och skulden med sina kyssar. Som älskar den trofasta självutgivande kärleken, du vet när du funnit den, tills döden skiljer oss åt, i nöd och lust, i mörka och ljusa dagar...

Som att vakna i paradiset

2011-08-18T12:31:00.000+02:00

Är det att varje morgon vakna med denna vy, blå himmel, lila ljung, röda rönnbär och gröna enar... Kan det bli bättre?

Smala vägar och trånga portar

2011-08-15T13:40:00.002+02:00

Matt 7:13-14
Jesus sade: "Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet, och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet, och det är få som finner den."

På Gotland finns ett grottsystem som kallas Lummelunda. Jag har aldrig varit där men hört många berätta om dem. Att grottsystemet var mycket större än man trott upp upptäcktes på 40-talet av några unga pojkar på upptäcktsfärd. De tog så småningom med sig en speleolog, en grottforskare, Leander Tell, för att visa sin upptäckt.

Det gick bra - tills de kom till ett ställe som kallas Nålsögat. Det hörs ju på namnet att det är en trång passage, och den i alla bemärkelser fullvuxne grottforskaren fastnade. De fick dra loss honom med förenade krafter. Men skam den som ger sig - grottforskaren åkte hem, och efter några månaders strikt diet sägs det att han lyckades ta sig igenom Nålsögat och komma vidare.

Men den här bilden vill jag illustrera söndagens bibelord om den trånga porten. Gå in genom den trånga porten säger han! Ganska övertygad om att Jesus inte menar vår fysiska konstitution så tror jag att det handlar om något helt annat. Att det handlar mer om inre än yttre barlast. Tänk istället att vi bär på en stor ryggsäck full av laster. Dilemmat med våra laster är att de ofta vill få oss att tro att det går lättare att leva om vi bär runt på dem. Vi vänjer oss lätt vid sådana bördor.

Den port är trång och den väg är smal som leder till livet… Jesus säger att det är få som finner den, men han säger inte att det bara är några få som skall finna den. Det är skillnad. Porten är öppen för var och en av oss om vi vill gå igenom den. För Jesus säger inte: försök klämma dig igenom den trånga porten om du kan, han säger: gå in genom den! Alltså är det möjligt, och möjligt för alla.

Den som reser mycket lär sig att resa med lätt packning. Den som reser sällan har ofta med sig för mycket. Men det kan ta tid att få av sig en sådan ryggsäck. Dagens evangelium, Jesus ord till oss handlar om att vi kan behöva stuva om i livets ryggsäck. Prioritera om. Varför inte be Jesus hjälpa oss med den prioriteringen. Precis som när man ska åka utomlands, då får man gå igenom packningen. Skillnaden är att när vi gör det tillsammans med Jesus så hjälper han oss med varsam hand att sålla bort det vi inte behöver.

Vi behöver inte klara av allting själva. Vi ska inte klara av allting själva. Vi är bara fostrade så. Kanske är det då som vi går vilse mellan portarna. Att vi glömmer bort att vi behöver Guds Andes hjälp för att se, en inre GPS, för att hitta rätt, Guds Personliga Sändare.

Grottforskaren han körde fast, men han gav inte upp. Han åkte hem och lättade på barlasten. Låt oss göra detsamma med vår inre barlast. Lämna den utanför porten och inse att det inte är något som vi behöver.

Och porten är inte smalare än att du och Jesus sida vid sida kan gå igenom den. Låt oss gå genom den trånga porten. Det är möjligt. För alla!

Solnedgång i Skärhamn ikväll

2011-08-11T20:59:00.000+02:00

Här är det gudagott att vara!

2011-08-04T16:35:00.000+02:00

Mitt sista Oasmöte?

2011-07-14T19:31:00.001+02:00

I fyra år har jag och barnen varit på Oasmöte. Vi har fått inspiration och påfyllnad av mycket. Barnen har hittat vänner och kunnat känna sig hemma i ett kristenliv utan att vara udda. Jag har fyllt på med lovsång och undervisning. Hela tiden med en trogen skepsis men också stor kärlek.

Några gånger har det bränt till i samtal, antingen vi kommit in på ämbetsfrågan eller andra teologiska skiljaktigheter.

Jag söker ofta förståelse och respekt för andra människors uppfattningar. Försöker sätta sig in i hur människor tänker sig. Och hoppas på motsvarande respekt för min egen.

Jag kommer inte tillbaka nästa år. Det beror på flera olika skäl. Dels för att jag och barnen helt enkelt är lite möteströtta. Men det beror också på att den teologiska skiljelinjen blivit för skarp. På fel punkter. Jag mötte under mina första år många kvinnliga präster och pastorer. På dessa år har denna närvaron tunnats ut. Det är en sorg för jag tror att det låg en kraft till förvandling även i den närvaron.

Jag hade två samtal idag. Ett handlade om Oasrörelsens uttalade positiva inställning till kvinnliga präster, En hållning som jag aldrig sett konsekvenserna av. I hänsyn till de kvinnoprästmotståndare som inte skulle komma om jag på något sätt togs i tjänst så väljer man att avstå. Men hur många fler är det inte som väljer bort Oasrörelsen av precis motsatt anledning? Jag hör ju det så ofta.

Jag berättade i samtalet att jag inte kommer kommer tillbaka nästa år. Tråkigt för dig, en förlust till dig fick jag till svar. Nej, en förlust för Oasrörelsen, svarade jag tillbaka. För det är det. Inte för min egen roll i sammanhanget. Utan för att det inte är en väg framåt att visa tillbaka det vi tror att Gud välsignar.

Jag har flera vänner som sagt det jag säger nu. Att de försökt i flera år men har tappat glädjen. Jag vet inte om jag tappat glädjen. Men trovärdigheten i Oasrörelsen minskar. Det är bättre att vara tydlig än att låtsar vara det.

Gång på gång får jag höra att ämbetsfrågan för Oas är en icke-fråga. Idag vet jag att det inte är sant. Det är synd. Jag avvaktar, lyssnar, får se om jag kommer tillbaka. Det skulle kunna vara både och istället för antingen eller...

God smiles at me!

2011-07-06T09:34:00.000+02:00

Det var några tjejer som semestrade i Skärhamn en sommar för något år sedan. Dom kom hit från havet och såg upp som många gör mot Skärhamns kyrka, väl synlig från sin plats på berget, inte minst lockade av kyrkans leende. Efter att ha varit uppe i tornet och sedan blivit sittande med en kopp kaffe här på berget så sa de: När vi gick nere i hamnen och såg upp mot kyrkan som log så vill vi le tillbaka. Och vi gjorde det!

Deras berättelse blev en berättelse om att vara sedd. Att vara efterfrågad. Precis som när Jesus möter oss och säger sitt Följ mig… Till var och en av oss. Som den vi är. Det allra första ett litet barn ser när det kommer ut i den här världen är nog ett ansikte, någon som ser. Kanske också ett leende, ja inte bara ett förresten, utan många. Och hur många har inte noterat i barnens första bok datum för det allra första leendet och mot vem barnet log. Barnet ler ofta mot den som kanske var den allra första att se det och le mot det, mamma eller pappa.

Så när alla som Passerar Tjörns västra sida och ser på Skärhamns kyrka, kan känna samma känsla av välkommen! Gud som ser och älskar och en kyrka som hjälper oss att känna oss sedda. Gud som ler mot oss, någon som var den allra första att se oss, som visste om oss innan någon annan visste att vi var till. Livets Gud, leendets och kärlekens Gud. Gud som älskar. Därför ler Skärhamns kyrka, för att vi har något att berätta om Gud. Om Guds kärlek, Guds som ser mot oss och ler mot oss, det där igenkännande lyckliga leendet som man ger till den man håller av. Guds leende som berättar: Du är oändligt älskad.

En besökare vid en av våra sommarkyrkoinvigningar kom hela vägen från Chicago, han hade vänner här i Sverige på Västkusten och hade fått höra om kyrkans leende. Han hade ritat av kyrkan med text. God smiled at me! Tänk om vi alla kan får bära med oss detta i alla våra möten med Gud. Att det finns någon som älskar och ler!

Därför möter Skärhamns kyrka oss ännu ett år, ännu en sommar med ett smittande leende. Och vi ler tillbaka. Sedda, älskade. Det är ett leende som drar oss till sig. Som gör att vi känner oss hemma. Påminner oss om vårt ursprung. Om at vi får vara himmelrika. Att det är Guds kärlek kyrkans leende vill återspegla till oss.

Vem är då Gud? Om det kan leendet också berätta. Att du redan på långt håll är sedd och efterlängtad. Välkommen hem! Nu är det sommar i vår kyrka! Vi se!

Semester!

2011-06-27T08:56:00.002+02:00

Har fyra veckors semester framför mig. Det är så gott, familjen, stranden, fortsätta med huset, vårt stora projekt! Att både få vara i nuet och njuta av det som är, den underbara trädgården, allting, men också få drömma om hur vi kan skapa något nytt! Att få tänka planera och drömma tillsammans och sedan sätta spadtaget i... Eller snarare hammare och målarpenslar.

Men det betyder lika mycket att jag måste jobba med mina svaga sidor, att försöka få ordning och reda bland mina saker. Den egenskapen kommer inte automatiskt i samband med husköp... Önskar väl att det vore så. men en kickoff kanske? Och inköp av många sopsäckar.

Satt med dottern på hennes rum och sorterade, jag tyckte att hon skulle rensa bland gosedjuren. Hon har alldeles för många. Förra gången hon gjorde det själv lyckades hon sortera ut 7. Denna gången åkte 10 till ner i påsen. Man är duktig när man lär sig att släppa och slänga! Sa hon sedan. Ja! Du är duktig och jag tänker att jag inte får vara sämre. Vi lär av varandra. Jag trummade visserligen in detta medan vi sätt därpå golvet. Att det är okej att han de goa minnena kvar utan att behöva behålla alla saker. Men inte den här sa hon bestämt, och jag höll med, inte den där. Det var okej!

Jag vill inte bli någon extrem samlare, det viktigaste jag har är ju min familj, mina barn, min älskade. Även om jag måste erkänna att jag tycker om mina prylar... Ändå.

Men nu är det sommar och vi har det gott, bor nära stranden. Allt omkring oss är gratis!

Nåd!

2011-06-12T12:48:00.001+02:00

Prästvigning Göteborgs Domkyrka

2011-06-12T12:38:00.000+02:00

Dags för skolavslutning!

2011-06-11T22:05:00.000+02:00

2011-06-11T22:02:00.000+02:00

Bli inte offer för vreden...

2011-05-16T09:11:00.002+02:00

Vi pratar ibland om "offerkoftan" här hemma. Att vi, när någonting händer lätt tar på oss den. Den e så varm och go och fyllt av lite självömkan, det e synd om mig. Ja, ibland är det faktiskt uppriktigt synd om oss. Och det är bekräftande att få höra det. Men så oerhört viktigt att sedan lämna det. Jag tror att det finns en risk för att vi när vi tar på oss den här rollen, att vi också kurar ihop och och blir handlingsförlamade. Så länge det inte var mitt fel så behöver jag inte göra någonting åt "det"... Men spelar det egentligen någon roll till slut vems fel det var att det gick snett?

Vad som spelar någon roll i mitt liv är vad jag kan göra med mitt liv oavsett vad andra har gjort med det, eller mot mig. Insikten om att det är bara jag själv som kan ställa mig fri.
Jag upplever att de uppförsbackar vi har i våra liv ofta handlar om olika konflikter vi lever i, med människor i vår omgivning. Livet känns tungt för att vi inte kommer överens med människor i vår närhet, det känns som om ingen människa förstår mig. Utan bara vill sätta käppar i hjulen.

”Om den och den bara skulle göra så där, så skulle allt bli så mycket lättare för mig. Då skulle inte min uppförsbacke vara så lång.” "Han bara utnyttjar mig för att jag är så snäll och inte säger ifrån". Nä, tro ja det, vem vill inte sparka in bollen i öppet mål...

Men vem är det som äger makten? Jag vet, jag är medveten om att det finns människor som är totalt maktlösa, som utsätts för maktmissbruk som de inte har någon möjlighet att freda sig från. Men jag tänker mer på våra egna liv, i allmänhet. Vem kan ställa mig känslomässigt fri från hat och vrede, från längtan efter att hämnas eller vedergälla? Och vem mår sämst av den här känslan? Jag tror att de gånger som jag mått allra bäst i livet är när jag har fått lägga ner den känslan, för den förgiftade främst och kanske bara, mitt eget liv. Det är jag som kan besluta vad som ska få påverka mig eller inte. Det är jag som styr över mitt liv.

Gud har bestämt oss till att vinna frälsningen istället för att bli offer för vreden. Så skriver Paulus i söndagens episteltext. Orden tog tag i mig. Vill jag bli offer för vrede? Vill jag gå och tänka beska bittra tankar? Nä, det vill jag inte.

Vrede, ledsenhet, besvikelse. Det sköljer över oss ibland, men hur gör vi för att skölja bort det? Vad kan vi göra för att inte fastna i en spiral av negativa tankar?

Råkade springa på en artikel i SVD på nätet som handlade om det. Och jag tänkte, ja, jag kan känna igen mig. Och sedan, nej, jag vill inte kunna känna igen mig i en sådan artikel en gång till. Artikewln handlar förvisso om skilsmässa men jag tänker att mycket av känslorna som kommer upp går att applicera på vilken konflikt som helst, vi lever i relationer, i familjen/släkten, med vänner, på våra arbeten, i föreningar och många olika sammanhang. När som helst kan vi bli "offer för vreden".

Släpp Liselotte, släpp. Säger min käraste ibland med ett leende när jag kopplat greppet om en tanke som jag inte kan släppa. Då blir jag lite sur ibland, men sen skrattar jag, när jag har surat färdigt... Ibland e han klokare än jag. ;)

Bli inte offer för vreden. När de negativa tankarna kommer över oss någon gång om någonting, det må vara vad som helst. Släpp taget. Det kan hända att jag har rätt, i alla fall tycker jag mig ha det. Men då så! Räcker inte det? Låt inte vreden ta över...

Jag tror att vi skulle behöva en ny sorts syndabekännelse i kyrkan. Som handlar mer om oförsonlighetens boja. Det är många som känner när de kommer till kyrkan, varför ska jag bekänna? Som känner sig orättvist behandlade, kränkta och trampade på. Och så är det jag som ska bekänna! Tänk om vi kunde ha en bön som handlade just om att våga släppa taget, att inte bli offer för vreden. En helt annan forma av försoning, en inre process där jag kan gå vidare också från de konflikter som är oförsonade. Att jag kan ha frid med mig själv och med Gud. Trots att vi inte löst konflikterna med dem "står i skuld till oss". Kanske är det första steget till att kunna förlåta, att låta vreden få lossa sina käftar kring vårt hjärta.

Så med Guds hjälp får vi släppa taget om det som gör att livet känns tungt och som gör vägen till en uppförsbacke. Vi får överlämna oss själva i Guds omsorg, våga tro på det, lite på det. Att det räcker så...

Skapelsefönster

2011-05-10T09:17:00.003+02:00

Sitter och dricker förmiddagskaffe och ser ut genom fönstret från vardagsrummet i vårt nya hem. Det är ett skapelsefönster! Enar, rönnar, förstås, vi bor ju på Rönnvägen och jag förstår varför! Solen skiner på det ljusa blåbärsriset och jag är lycklig. Enbären lyser grå mot enens grenar. Några slöjande vita moln mot den blå himlen. Här är det gudagott att vara. Ett nytt hem, en ny framtid. Ett liv tillsammans. Här är en plats där man finner ro. Vi dela med mig av denna underbara vy till er...

Läxfri skola

2011-05-09T19:30:00.002+02:00

Läser ett inlägg från Vänsterpartiets Rosanna Dinnamamarca om en läxfri skola. Jag är inte vänsterpartist men delar hennes uppfat ning helt. Att skolarbetet skall göras i skolan men kunna uppmuntras hemifrån efter behov och förmåga. Jag känner själv efter flera år som ensamstående mamma att det är svårt att hinna med läxläsning tillsammans med alla andra sysslor och att jag inte har den kompetens som behövs alltid till mina barn som ändå bara går i låg och mellanstadiet. Jag har en högskoleexamen i humaniora, men nr det kommer till matematik så får jag problem...

Men det jag reagerar mot och uppmärksammar med förvåning är Rosannas återkommande tal om att det är pappas plånbok som avgör om barnet kan få den hjälp med läxläsning som det behöver. Jag har under många år med barnen var små och i skolåldern varit den i familjen som haft högre lön samt högre universitetsexamen än barnens pappa .Det är inget fel i det. I själva verket spelar det ingen roll. Men att en vänsterpartist som i så många sammanhang talar om jämställdhet flera gånger refererar till pappas plånbok och pappas utbildning förvånar mig och får mig att tro att Vänsterpartiet sitter mer fast i de traditionella könsmönstren än vad vi andra gör.

Men jag delar uppfattningen om att en läxfri skola är det allra mest jämlika, oavsett utbildning eller lönenivå.

Flyttstök...

2011-04-29T21:35:00.002+02:00

Det e mycke nu, säger vi ibland... Jo, så har det varit på den senaste tiden. Inte för mycket, annat än för att få tid att blogga då.. Ett positivt tecken kan tyckas, att jag har annat att göra än att hänga vid datorn. Det har varit en fantastisk påsk. För det första denna underbara värme, rena sommarvärmen, allt vittnar om liv och uppståndelse. Fantastiska gudstjänster. Själv fyllde jag år på självaste Långfredagen. Vi satt på trädäcket och grillade lax, jag och en utökad skara av den vanliga konstellationen vid köksbordet. Familjen i lite vidare tappning. Och vi satt i vårt nya underbara hus. Vi har flyttat. Köpt ett fantastiskt hus med naturtomt som gränsar upp i de bohuslänska bergen. Om man går upp en bit ser man över hamninloppet och Skärhamns kyrktorn. Det e mycket uppståndelse i mitt liv just nu. Därför har det varit lite tyst på bloggen. Men jag kommer tillbaka! Inspirationen har inte sinat. Bara flyttat lite! ;)

Jag känner igen dig!

2011-03-17T07:43:00.002+01:00

Dottern kom in på två små nya väninnor igår. De tittade på mig och sa: Jag känner igen dig, det är u som pratar om Jesus i kyrkan! Det känns gott. Att det är på Jesus man känner igen mig. Och att jag faktiskt gör det. Pratar om Jesus!

Vi får aldrig till det...

2011-01-31T16:08:00.005+01:00

--- annat än på ICA. Sprang fort in på ICA, redan när jag kom in så hade jag glömt vad jagskulle ha, men två paket kaffe och 50 värmeljus blev det, det behöver man alltid... Då mellan hyllorna står min kära väninna, vi som alltid ses på ICA, som alltid blir lika glada och pratar om livet och vad som har hänt sedan sist. Och i mitt liv var det denna gången en del... Jag hade bråttom och skulle hämta barnen, men vi lovade varandra att vi skulle höras av, vi bor ju bara 1,5 km från varann. Men vi får liksom aldrig till det. Men det goa är att ingen av oss får dåligt samvete utan blir just bara lika glada varje gång som vi springer på varann. Det ligger ett löfte i luften. Att vi vill ses, det är ingen standardfras för att rädda sig vidare mellan hyllorna, "vi borde ju ses".

Jag funderar om det är på samma sätt med bönen, när vi slarvar med att be. Jag slarvar i alla fall... Men när jag ber så är det varje gång ett kärt möte med Jesus. En glädjens återseende. Vi ses igen, vi måste ses! Oftare. Det ligger ingen skuld i luften utan bara en längtan. Längtan att få borra sig djupare in i varandras liv. Berätta. Två paket kaffe och 50 värmeljus väntar på min väninna. Vi ska ses, även om jag måste ta en sväng till ICA igen. Och bönen ja, den kräver annat än kaffeböno(e)r... Men jag ska få till det med. Längtar!

utan tro är det svårt att gå på vatten...

2011-01-30T14:55:00.000+01:00

eller fäst dina ögon på Jesus...

Det finns en så humor i Bibeln som vi ibland missar. Som idag. Vad är det som händer? Jo, Petrus går på vatten. Han vågar inte tro att det verkligen är Jesus som kommer gående på vattnet, och som ett verklighetstest ber han Jesus att ropa på honom att komma. Jesus ropar på honom. Och Petrus kliver ur båten och går över vattnet för att komma till Jesus. Båten var en bra bit från stranden och sjön är djup. Det är inte gångavstånd till botten precis. Knappast tittade Petrus som vi har lärt oss när vi ska ge oss ut i trafikens farleder, till vänster och till höger och sedan till vänster igen. Nej, han kliver rätt ut och går till Jesus. Men när han kommer fram till Jesus så är det som om verkligheten kommer ikapp honom. Han börjar sjunka.

Varför sjunker han? Jesus kallar honom tvivlare. Jag tycker jag att det är tecken på väldigt stark tro att kliva rätt ut på vattnet i tron om att man ska kunna gå. Men vad får honom att börja sjunka? Jo, han börjar se sig om han ser att det blåser. Då först blir han rädd. Och ropar sen, Jesus hjälp mig!

Du och jag kan också uppleva det som om vår livs farkost är för liten för de stora sjöar som kan blåsa upp ibland, när det känns rangligt och vi inte vet om vi ska kunna hålla oss på rätt köl. Inte konstigt om vi precis som lärjungarna vill ropa ”Jesus, var är du?” Jag vet förresten inte om lärjungarna på det stormiga Gennesaret ropade på honom. Kanske hade de bara fullt sjå med att hålla båten på rätt köl.

Och om det nu är så, att det känns som om livet är som en ranglig båt i storm, vi vet att vi våra egna liv lätt kan komma i gungning av omständligheter som överraskar oss och dom vi inte kan påverka. När det kommer stunder då vi behöver ropa vårt, Jesus hjälp mig. Då berättar evangelium Jesus redan är på väg till oss, där vi kämpar i våra krängande farkoster, redan innan vi har ropat sträcker han ut sin hand till oss. Han går rätt igenom stormarna för att komma till vår räddning. Fast vi kan ha svårt att känna igen honom när han kommer. Precis som lärjungarna i båten, som trodde att de såg ett spöke. Därför ropar han: ”Lugn! Det är jag!” där han kommer gående på vattnet.

Petrus tappar fotfästet när han tittar på vågorna och vindarna i stället för att se på Jesus. Kan det vara så även för oss i vårt eget liv? Att vi fäster blicken mer på det som hotar och drar ner än på det som räddar och lyfter upp? Är det för oss som det förmodligen var för Petrus? Kanske tänkte han, vad i himmelens namn håller jag på med? Människor kan inte gå på vatten… Och så börjar han se sig omkring, se på de rytande vågorna, se hur båten han har lämnat kommer allt längre bort från honom. Han tappar tron helt enkelt. Inte tron på Jesus, för det är ju honom ropar han på efter om hjälp. Men vindarna och vågorna blir hans överman! Ända tills han vänder blicken tillbaka på Jesus. Då får fötterna fäste igen. Det låter lättvindigt att säga att vi ska vända bort blicken från hindren. Men det destruktiva kommer aldrig att vara annat än nedbrytande. Det kommer bara vilja dra oss längre och längre ner. Jesus vill det motsatta. Han hjälper dig och mig att fokusera på det som är liv och ger liv. Han för oss i säkerhet tillbaka till båten igen. Han kan huta åt de stormar som vi inte kan stilla.

Evangelium säger oss idag att vi ska fästa blicken på Jesus. Inte på den och det som vill stjälpa, Svårigheterna, stormarna kan vi inte alltid påverka. Men vi kan få hjälp med att inte sjunka. Och med en tro på Jesus som sträcker ut sin hand mot oss när vi ropar så kan vi stå ännu fastare. När hinder och svårigheter tornar upp sig så vill Jesus hjälpa dig att hitta fokus i det som bär, att vi får sätta vårt fokus på honom. Och skulle vi ändå sjunka ända till botten, så påstår vår kristna tro att han möter oss även där. Var vi än befinner oss så möter oss Jesus med sitt ord: Var inte rädda! Amen

Back from China

2011-01-17T20:01:00.002+01:00

Nu e jag hemma igen, efter en tvåveckors vistelse i Shanghai, Peking och HongKong. Det kommer nog lite fler reflektioner från resan framöver. Många tankar och upplevelser, allt ifrån de stora turistmålen som till den stilla stunden i en liten, nja, inte så liten faktiskt, kyrka på samma gata som hotellet låg. Konstaterar att folket är annorlunda från människor jag mött förut, annorlunda? Ja, i mentalitet osv. Jag som ogillar att pruta kastas in i spelregler som jag inte känner igen. Mönster för samvaro, trängsel, matvanor, ja allt.. Jag återkommer med tankar och bilder framöver.

Men nu är jag hemma och back in business!

Life is!

2011-01-02T19:28:00.001+01:00

”Life is like a box of chocolate. You never know what your gonna get”. Livet är som en chokladkartong. Du vet aldrig vad du får.”

Repliken är hämtad ur den fantastiska filmen Forrest Gump, om den förståndshandikappade pojken som växer upp till en vuxen man hans liv utvecklar sig i en slingrande färd, inte utan sorger men också med fantasiska glädjeämnen och framgångar. Någon kanske skulle tänka, men det är väl inte möjligt, inte med de förutsättningarna. Men det som var Forrest Gumps allra största förutsättning var detta att han inte såg de hinder som alla andra såg. Forrests handikapp, eller snarare möjlighet var att han inte insåg sina begränsningar och därmed också kunde övervinna dem. Han kunde exempelvis knappt gå men han lärde sig att springa.

Hur förhåller du dig till ditt liv och dina möjligheter? Jag medger att jag är rätt bra på att stirra mig blind på hindren, och snubblar ganska rejält istället för att lära mig att väja för dem. Jag behöver hjälp med någon som öppnar mina ögon och hjälper mig att byta perspektiv.

I Johannes evangelium står det så här om Jesus: Han visste av sig själv vad som fanns i människan. Han kände dem alla. Jesus känner oss, utan att vi behöver berätta om vårt liv för honom. Han vet vad som bor inom oss. Han ser våra möjligheter och potentialer långt innan vi själva gör det. Om vi gör det. Därför händer det någonting när människor kommer nära Jesus. Jesus hjälper oss att byta perspektiv. Se på livet med trons ögon. Se med Jesu ögon, de ögon, den blick och den kärlek som upprättar och befriar. Som helar brister, som läker sår. Löser bojor.

Vid midnatt börjar ett nytt år. 2011 års livschokladask öppnas. ”Life is like a box of chocolate. You never know what your gonna get”. Livet är som en chokladkartong. Du vet aldrig vad du får.” Men ett är säkert, den är alldeles nyöppnad och vi får smaka livet som Gud ger oss, ännu ett år.

Jesus är tydlig med vad han vill ge till dig. Ett möte med Jesus förändrar, välsignar och förvandlar. Om vi vill ta emot honom. När vi idag öppnar får nya almanacka för 2011 så har vi en fantastisk möjlighet att låta det nya året bli ett möjligheternas år. Jesus visste av sig själv vad som fanns i människan.

Jag kan inte tänka mig något bättre sällskap in på det nya året. Men om det är så att du förblindar dig av hindren, inte riktigt vågar tro att det är för dig, så var då viss om att Gud alltid är närvarande, även om det inte alltid känns så. För hans närvaro är inte knuten till vår känsla, utan till hans löfte.

Gud som låter tron födas, hoppet spira och kärleken växa. Gud som genom sin Son Jesus Kristus har tänt världens ljus, även om många försöker blåsa ut det. Nej, Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte.

Ta detta ord med dig in i det nya året:

Gud som säger ”Ditt namn är skrivet på mina händer.”

Jesus uppfyller det löftet genom sitt ord

Jag är med dig alla dagar till tidens slut. Amen

flash mob halleluja!

2010-12-03T10:15:00.000+01:00

Kallt idag...

2010-12-02T14:02:00.002+01:00

Varje dag när jag lämnar mitt hem så kommer en eller annat kommentar, från grannen eller brevbäraren; det är kallt idag, ser kallt ut det där..., fy, vilken vinter. Kyla och oväder har uppenbart en socialiserande effekt på människor. Får oss att säga de där replikerna som annars skulle blivit stumma. Man pratar ibland lite nedgörande om detta att "prata om vädret". Men jag tror att vi många gånger längtar efter att kunna få ta den där kontakten som vi annars inte tar. Det finns en mängd sådana, inte bara vädret, det kan vara ett husdjur, ett barn eller något annat. Vi längtar helt enkelt efter kontakt. Också i den stora vinterkylan. Något som bryter igenom isen.

Jag brukar svara: ja, vilket underbart väder, fantastiskt med så mycket snö! Det sätter utan tvekan igång ett samtal. Nu bor jag i en landsbygd där det är naturligt för de flesta att tala med varandra. Men hur är det att bo i en trappuppgång år efter år utan att aldrig någonsin hälsa? Är det inte fel? Eler finns det människor som längtar efter det helt anonyma? Mina barn blir tokiga eftersom jag alltid pratar med alla, dels för att jag känner så många, dels för att jag är sådan i min natur, pratmakerska kallar min käraste mig. Jsa, jag är nog det, det är därför jag inte har så stora problem med att bara prata om väder och vind, men också om livets allvar. ;)

Ökänt stift?

2010-12-01T14:59:00.003+01:00

Läser Göteborgsposten i sängen via datorn och hittar en liten blänkare om att det r flera kvinnor som vill bli biskop i Göteborgs stift. Till detta har jag ingentig att invända. Men när Göteborgsposten beskriver stiftet som ökänt för sitt kvinnoprästmotstånd så reagerar jag. Jag har varit präst i Göteborgs stift i 16 år. Jag har förvisso inte arbetat i något annat stift så jag kan inte jämföra. Under den här tiden så har jag mött många olika attityder hos både kollegor och lekmän till min tjänst som präst. Jag har stött på många fördomar om kyrkan och inte minst om manliga präster som ofta målas ut som svartrockar. Sant är att det är fler manliga präster än kvinnliga i stiftet, det är inte så konstigt. Det är en lång historia som sk balanseras upp. Men att stiftet idag skulle vara ökänt för sitt kvinnoprästmotstånd är inte sant. Jag har blivit illa behandlad och kränkt som kvinna i prästämbetet i vissa fall, men det har i bara något enstaka fall handlat om en annan teologisk uppfattning i ämbetsfrågan att göra. Allt som oftast har motståndet handlat om en kvinnosyn som inte hör hemma i vårt samhälle, sexistiska attityder, tillplattande och användande av maktspråk. Det är, tror jag svårare att göra karriär som kvinna, men det är alltjämt inte en teologisk fråga utan en genusfråga. Vi arbetar i ett fantastiskt stift med många olik fromhetsinriktningar, vi har en kvinnlig domprost och många kvinnliga kyrkoherdar. Vi har en bra bit kvar att gå, tillsammans med resten av svenska kyrkan men även med andra arbetsplatser, i synen på människors lika värde. Men jag arbetar inte i ett ökänt stift!

Räkenskap och skulder

2010-11-14T20:55:00.003+01:00

I morse tog jag hand om en del som "blivit över" efter kontorsstädningen. 4 pärmar stod på golvet och det fanns inte plats för dem i hyllan. Jag tänkte att de skulle arkiveras på något sätt. Men så började jag bläddra i dem och det visade sig vara 4 års räkenskap och skulder som var insatta i kronologisk ordning, månad för månad, år för år. Varför hade jag sparat dem? De var ju redan betalda. Kanske är det så vi fungerar, vi människor. Att vi sparar på gamla skulder som redan är betalda. Både ekonomiska och andliga.

Så idag när jag kom till kyrkan och skulle leda syndabekännelsens bön så stod det alldeles klart, mina skulder är redan betalda. Jag kan stryka ett streck över dem och kasta dem i glömskans hav. Han ska skapa en ny himmel och en ny jord och det som varit ska man inte längre minnas. Jesaja... för 2700 år sedan. Det ar en klok man. Tänk att samma nyskapelse kan få komma till stånd i mitt eget liv, i mitt eget inre. Att jag får komma till Gud med alla tunga pärmar och öppna dem och överlåta allt till honom. Och på var och en sätter han sitt signum, betalt med mitt blod... På korset en gång för alla.

Nu har jag tömt pärmarna, pappren går förmodligen i behållaren för återvinning. Hemma har jag en som det står bara papper på. I kyrkan åptervinner vi inga bekända skulder, det som är förlåtet kan aldrig vända vända tillbaka till oss eller vändas mot oss. Det som är betalt är betalt!

Markkänning

2010-11-10T20:59:00.002+01:00

Min käraste sa idag, när vi talades vid i telefonen, jag hemma vid köksbordet och han på väg hem till sitt... Ja, i ditt arbete får man nog ofta markkänning... Efter att jag hade berättat om delar av min vardag utan att utlämna någon. Att livet går från underbaraste underbart, till tufft, motigt och riktigt, riktigt svårt. Inte mitt eget liv, utan alla de människor som jag får förmånen att gå vid sidan om i olika stunder i livet. Markkänning. Jag tycker om det ordet. Att arbeta i kyrkan kanske en del tänker att det skulle handla om det himmelrika. Ja, på ett sätt, för det himmelrika i min tjänst som präst handlar om är just detta, markkänningen... Att det är nära marken, nära livet, nära människorna som Gud ger sig till känna. Att få vara med om det, är svindlande, men framför allt, så känner jag att jag landar. I tron...

Dottern berättade förresten på väg hem idag hur hon vittnat om ett mirakel för en kompis i skolan, och fick denna att tro lite mer. tänk om vi skulle våga det, berätta mer om vad tron gör med oss, i stort och smått, både i himmelrikt och nära marken.

Längst ner till vänster...

2010-11-06T16:33:00.002+01:00

Jag var i Las Palmas i veckan, på semester vid solkusten. Vi tog en promenad genom gränderna och kom fram till katedralen St Ana. Det fanns stora och små kapell, mumifierade biskopar, och helgon. Väldigt vacker och högt i tak. Altaret avspärrat och långt upp i koret. Biktstolar längs väggarna. Efter en vandring runt kyrkan så kom jag till ett enkelt kalt kapell längst ner till vänster i kyrkan. Där på ett enkelt träkors hängde Jesus. Inget guld, inga vackra färger, inga stora fönster. Avskalat. Jag tror att det är så också med tron, tron på Jesus. Att när vi vandrat genom allt det yttre så väntar han oss där, i det avskalade, i det äkta. För dig och för mig...

Vi var faktiskt 34 därnere...

2010-10-13T19:50:00.001+02:00

We where actually 34 down there, because God was with us every minute...

Sa en av gruvarbetarna som räddades från underjorden och fick komma upp på ytan igen. Så är det, där vi går finns alltid någon vid vår sida. Men det är inte alltid vi ser det. Ibland får vi påminnas om det...

33 liv ger hopp till världen

2010-10-13T10:35:00.003+02:00

Sitter och jobbar vid datorn och samtidigt följer jag på CNN räddandet av de 33 gruvarbetarna i Chile. Så många har följt deras kamp för att komma tillbaka upp till jordens yta. Nu blir det verkligt, en efter en kliver de ur den smala kapseln som för dem tillbaka till livet igen. 33 liv är inte så många i förhållande till alla dem som på olika sätt genom tragiska olyckor, naturkatastrofer och krig mister livet i vår värld. Men för var och en av dem är det inget mindre än ett liv, liksom för deras familjer som återser en familjemedlem. Men de 33 och kampen för deras räddning signalerar till världen hopp. Vi ger inte upp. Vi låter inte någon människa gå under om vi kan göra något för att förhindra det. På samma sätt har vi följt räddningsaktioner på Haiti och på många andra ställen i världen. Liv för liv. Hopp till världen. Ett enda liv kan signalera så mycket.

Jesu liv och död, hans nederstigande till dödsriket och uppståndelse ger oss hopp. Hopp om att döden kan besegras, hopp om att Gud inte vill låta någon människa gå förlorad. Som själv går hela vägen genom döden till liv igen, för vår skull. Den smala kapseln påminner mig om det. Om hur han stiger upp från dödsriket för att tala hopp till världen. Det hoppet som vi genom vår tro, genom våra handlingar, genom vårt agerande gör levande och verkligt. Vi behöver en värld av hopp, en värld som aldrig ger upp, som inte säger, det är för sent. Så länge det inte är för sent för Gud så är det inte för sent för någon av oss.

Nu är det jul igen... men voffo dådå?

2010-10-11T18:00:00.003+02:00

Lyssnade till Studio 1 idag. En debatt mellan Jan Björklund (FP) och Rosanna Dinamarca (V). Om religion i skolan igen. Vänster, enligt debatten vill slopa religionskunskapen i skolan och integrera den i övriga SO-ämnen. (V) kritiserar kristendomens mer dominerande roll i undervisningen, av regeringen motiverat för att ge en bakgrund till vår kulturhistoria, till stora händelser under året.

Rosanna Dinamarca ser ingen anledning till att ge kristendomen en särställning, vi lever i ett sekulärt samhälle. Jag tycker inte att skolan ska ställning för en viss religiös uppfattning. Skolan har inte ett uppdrag i att ge eleverna en kristen uppfostran.

Jan Björklund hävdar som självklarhet att man undervisar om Sveriges historia mer än övriga världens historia. Genom denna liknelse vill han motivera en större betoning på undervisning i kristendom eftersom denna religionsutövning har påverkat vårt land i över 1000 år, och enligt Björklund haft en betydande påverkan på vårt samhälle.

Rosanna Dinamarca vill inte göra liknelsen med historieundervisningen utan drar hellre parallellen till att den dominerande undervisningen om kristendom kan liknas vid att skolans undervisning om politiskt styre skulle domineras av socialdemokratin pga dennas dominans. Det får mig att fundera på om Rosanna läst på sin historia, för så vitt jag vet så har arbetarrörelsen och socialdemokratin inte haft den rollen som kulturbärare och samhällsbärare i 1000 år (som kristendomen) utan i 100 år. Med detta så menar jag inte underskatta arbetarrörelsens betydelse under 1900-talet utan vill sätta in det i sitt rätta historiska sammanhang.

I vilket fall, som jag förstår, så syftar inte regeringens förslag till att barnen skall fostras till tro utan att alla elever oavsett religiös tillhörighet få kunskap om den dominerande religionen i Sverige tillsammans med undervisning av övriga religioner som omfattas av boende i Sverige och i övriga världen.

Studio ett tar upp den annalkande jultiden som exempel om vikten av undervisning om bakgrunden till det för övrigt i allmänhet ganska sekulariserade firandet i Sverige av jul och omgivande helgdagar. Att det i våra skolor under december kommer att firas både julfester, Luciatåg (ett kristet helgon) och tändas ljus i advent samt delas ut gåvor. Är det något man skulle kritisera utifrån (Vs) vinkel i ett rättviseperspektiv så är det just den ekonomiska press som sätts på både föräldrar och elever under denna tid, då det ska tas med presenter, inhandlas Lucia och tomtekläder etc, som för vissa familjer kan vara en ekonomisk belastning om man ligger inom små marginaler. Många barn, många presenter...

Undervisning om varför vi firar jul handlar inte om ifall vi tror eller inte. De har haft en väldigt betydelse för vårt kulturarv. För att förstå den omfattande förvandling som både samhälle och kommers genomgår under några veckor. Jag tycker att det med religionens hjälp vore en poäng att sätt a kommersen på plats med just, faktiskt,. lite religionsundervisning, för att tala om vad julen, FAKTISKT, handlar om. För det har kommit bort i dagens sekulariserade samhälle. Som Tage Danielsson en gång uttryckte det, på den tiden då man firade julen till minne av Jesu födelse. Den bästa politiska och religiösa propaganda i rett och samma program som jag sett, för övdigt...

Rosanna kontrar: viktigt att elever får en så allsidig undervisning som möjligt. Advent och julevangeliet är ingenting som hon motsätter sig men hävdar att det är lika viktigt att ge exempelvis Ramadan samma uppmärksamhet. Det tror jag också, att det på lokalplan där en stor muslims dominans finns att det bör ges utrymme för det, i alla ämnen. Men det är lika viktigt att alla får kunskap om våra olika högtider, inte minst våra invandrade medborgare om vad vi firar och varför. På samma sätt skulle jag om bodde i ett land med en annan konfession behöva på ett mycket mer omfattande sätt behöva sätta mig in i den rådande kulturen och religionsutövningen för att försöka förstå de människor som lever i det sammanhanget.

Jag tycker att regeringens förslag är bra. För att det sätter religionens roll på kartan och inte går i de inövade mönstren som tidigare årens kristendomsundervisning. Vi behöver motivera vad vi undervisar och varför, det höjer nivån på undervisningen.

Och till syvende och sist, att bara för att Sverigedemokraterna tycker att ett förslag är bra betyder ju inte att det med nödvändighet behöver vara dåligt. Eller? För om vi använder det i vågskålen så blir de definitivt vågmästare. Vad vi än tycker så låt oss inte tycka som dem. Vi ska inte vara någon vindflöjel, varken i politiken eller i kyrkan..

I natt jag drömde...

2010-10-09T16:40:00.002+02:00

Att jag skulle undervisa konfirmander om förlåtelse och försoning. Jag drömde att jag hade en stor knipa ballonger i ett snöre. Jag skulle berätta om hur synden får oss att drunkna och gå under men att Jesus var det som lyfte oss upp ur allt. Men det hände att jag lyfte mer än jag någonsin kunnat drömma om. Först med några hoppande steg som lyfte allt högre. Sedan insåg jag att nu lyfter det ännu högre, jag började komma upp i trädtopparna och försökte ta tag i grenarna men fick inget tag. Min konfirmandassistenter försökte ta tag i repet men lyckades inte. Och jag lyfte mot himlen. Sen vaknade jag. Men jag vet att även om just heliumballongerna var en dröm så är inte försoningen det. Det är genom Jesus Kristus som våra fötter lyfts upp ur dyn (Psaltaren 40) och sätts på en fast klippa. Han lyfter mig mot himlen och gör mina steg lätta.

Ingen anledning till oro?

2010-10-07T18:48:00.002+02:00

Cyklade till affären idag, för att handla lite middag. Plötsligt ljuder i högtalaren ett helt nytt ljud än vad jag är van vid. Det brukar aldrig låta något alls... Ett viktigt meddelande, ett meddelande om brand i byggnaden har kommit in, avvakta tills vidare besked...
Ungefär så lät det. På svenska och engelska. Jag såg mig om och konstaterade att det inte verkade vara någon anledning till oro, dörren ut var inte långt bort, personalen verkade lugn, två brandmän var där och handlade på sin fritid. De verkade också lugna. Ingen brandkår kom, larmet avslutades.

Men så tänker jag att det kan vara en allvarlig eller farlig attityd, detta att vi inte ser någon anledning till oro, för att ingen reagerar. Och att det kan gälla både våra arbetsplatser, politiken, och kampen för Guds rike. Att det finns en risk för att de som säger "allt är väl, allt är väl" är de som riskerar att få oss att tro att det är sant. Det finns anledning till oro. Framför allt när alla säger att allt är väl. Det betyder inte att vi ska ropa vargen kommer om det inte är korrekt. Men låt oss vara vaksamma och ta på allvar när vi hör ett varningens ord om sakers tillstånd.

bryt med det onda!

2010-10-03T19:48:00.002+02:00

Ju starkare vi tar avstånd från ondskan, desto färre lemmar får det ondas kropp.

Ju starkare vi tar avstånd från ondskan, desto färre lemmar får det ondas kropp.

Det handlar om dagens evangelietext. ”Om din hand eller fot förleder dig, så hugg av den och kasta den ifrån dig. Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller ofärdig än att kastas i den eviga elden med händer och fötter i behåll.”

Ingen av oss kommer gå genom livet utan att nånsin bli frestade, eller att undgå att falla för frestelsen heller för den delen. Men ingen av oss vill heller bli av med öga, händer eller fötter frivilligt. Att tolka texten bokstavligt känns jättejobbigt, helt otänkbart. Inte kan Jesus mena att vi ska stympa oss själva, skada oss själva medvetet? För visst blir vi väl alla förledda eller frestade? Jesus uppmanar oss på ett oerhört drastiskt sätt att ta avstånd från ondskan. Att inte låta den få fäste i våra kroppar, vare sig våra händer fötter, ögon eller öron. Att inte betrakta det onda som en del av oss själva.

Jag pratade med en tonåring en gång som hade det jätte tufft i livet. Han var aggressiv och det var som om en kamp pågick inom honom. Inte vill du väl vara sån här, frågade jag honom. Nä, men det är ju sån jag är, svarade han mig. Jag tror inte att det var så. Jag tror inte att det är någon av oss som är sådana. Men han behövde hjälp att se och bryta med det som hade fått makten över honom. Han behövde hjälp att låta sitt liv påverkas av en annan källa än den som just då kämpade om herraväldet över honom. En uppgiven tonårspojke som tror eller kanske alltför ofta fått höra att han ”är sån”. Det är ju sån jag är. Hur många har sagt det hur många gånger tidigare till honom så att han hade kommit att tro på det själv? Hur ska man då kunna tro nåt annat?

Och han klarade det, inte utan hjälp förstås att han ville att hans liv skulle se ut på ett annat sätt. Inte bara genom att få hjälp att förändra sitt sätt att tänka men framför allt genom att släppa maktlösheten och tron på att det var sådan han var och att det inte skulle kunna gå att ändra på. Han behövde hjälp att se att hans kropp, hans tankar, hans händer och fötter hörde ihop med någon annan. Med kärlekens källa istället för destruktivitetens. För smärtan var störst i honom själv.

När Jesus säger, hugg av, kasta bort så handlar det om att se och bryta med det som inte hör hemma i Guds avbild. När vi skapades till Guds avbild så skapades vi till att vara lika Gud. När vi hade konfirmandläger igår så talade vi om Jesu död och uppståndelse, om försoningen. Vi hade talat om att det inte fanns någon ondska eller smärta i Paradiset. Då var det en tjej som sa, - men om vi inte känner någon smärta så kan vi ju inte reagera. Det är sant. Och jag tror att det är en del av vår gudslikhet, detta att vi reagerar med smärta mot det som är ont. Det är inte en del av vår egen personlighet att göra oss själva eller andra illa, detta är djävulens verk. Något att ta avstånd ifrån. Vi är lemmar i Kristi kropp. Men om den onde vill använda oss för egen räkning så måste vi säga ifrån.

Det är vad Jesus säger till oss idag. Du är inte sån. Detta hör inte hemma i den underbara skapelse som är du! Jag vill att du ska vara en del av min kropp. Och det Jesus säger är: Jag vill hjälpa dig att se och bryta med det som gör ont. Med det som är destruktivt. Med det som drar dig bort från mig.

För ju starkare vi tar avstånd från ondskan, desto färre lemmar får det ondas kropp att verka genom. För ju fler människor vi tillsammans kan hjälpa till meningsfull tillvaro, till hopp för framtiden, ju färre redskap får Djävulen för sitt verk, ju färre lemmar får det ondas kropp. Låt oss stå på änglarnas sida i den kampen.

Måste jag gilla läget?

2010-09-30T08:23:00.003+02:00

Det är morgon och jag har kört barnen till skolan. Tar kaffekoppen och Kyrkans tidning. Hittar två intressanta artiklar som jag skulle vilja utveckla och tänka, resonera vidare kring. Igenkännande i både men ur olika perspektiv. Båda handlar om att bli drabbad av en förlust. Den ena artikeln handlar om Sofia Zetterman och hennes man som blev oproffsigt bemötta av sin hemförsamling då de ville döpa sitt barn hemma och utomhus. Om dopet ska jag blogga vidare vid ett annat tillfälle. Men vad jag fastnade för även om jag har en lite annan syn på dopet var den smärta som familjen kände när de upplevde att de blev berövade någonting som för dem skulle vara både vackert och innehållsrikt och betydelsefullt för dm själva och deras barn. Och att den smärtan resulterade i att de istället för att inlemma sitt barn i församlingen valde att lämna den. De valde själva att aktivt lämna men jag läser i inlägget in en känsla av att just ha blivit berövade någonting. Jag ser ett stort ansvar för kyrkan och den aktuella församlingen att allvarligt reflektera inte bara över sin dopsyn utan också över hur vi möter människor som är en del av vår gemenskap, av vår församling. Att vi inte ser dem så ofta gör det dubbelt angeläget att stanna upp och fråga vad de vill. What would Jesus do...

Den andra artikeln handlar om en recension av en bok av Peter Örn. Boken handlar om hur det kändes att få kliva av VD posten på Sveriges Radio för tre år sedan. Om processen vidare. Och om hur viktigt det är att få ha rätt att gråta ut, Att få sörja en förlust färdigt. Innan dess går det inte att gå vidare. Han berättar om hur han själv, trots att han behövde gråta färdigt, ändå av familj och vänner att inte sätta sig ner i fåtöljen med "offerkoftan" på.

Jag tänker att det inte är något bekvämt plagg att bära, det försvårar istället för att göra det som Peter gjorde. Att sätta sig ner och i olika punkter göra en plan både för att hantera det som skett, vad han hade lärt sig och vad han ville göra i framtiden. Jag har genom alla år uppfattat Peter som en känslig sensibel människa, öppen för andra och mottaglig för andra människor känslor. Att han nu ger uttryck för sina egna gör honom för mig inte till en mindre ledare utan istället precis tvärtom, till en större. Till en sådan ledare är det lättare att visa solidaritet och lojalitet när han eller hon vet vad en förlust och en smärta kan innebära. Artikeln handlar också om detta att man inte alltid ska behöva gilla läget. Många arbetsplatser, inte minst kyrkan, går igenom organisationsförändringar pga det svårare ekonomiska läget. Det kan sätta en arbetsplats i gungning och göra att förtroenden och den egna tryggheten sätts ur balans. Att i det sammanhanget få uppmaningen att helt enkelt gilla läget bär inte vidare. Jag tror som jag skrev inledningsvis att vi om vi ska undvika att få på oss "offerkoftan" behöver gråta ut. Att det behöver finns rum för bearbetning inte bara efter en förändring utan också i en förändring vad det än gäller. Om det är på hemmaplan, i arbetslivet eller i andra sammanhang som gör att våra roller förändras.

Det finns allt att vinna på det. Att undvika känslan av skam, skuld eller att helt enkelt inte riskera att bygga upp ett revanschtänkande eftersom man då mera riskerar att bli haverist istället för skeppare.

Att våga sörja, att läka sår och ge oss rätten att gå vidare. Det bär längre än att bita ihop och gilla läget. Det är en utmaning, som innebär att många koftor och roller behöver kastas av. Men så gott att inte behöva gömma oss bakom masker eller roller. Tänk dig att du inte har någonting att försvara om du inte måste ha någon att försvara dig mot. Då är inte sorgen så hotfull, förändringen så dramatisk och möjligheten att till sist gilla läget desto större..

Inget mindre än det bästa!

2010-09-27T16:36:00.001+02:00

Två kvinnor, båda längtar efter kärlek efter någon att leva med, dela livet tillsammans med. Båda har sökt kärleken, längtat efter den, vunnit den och förlorat den. Så berättar den ena kvinnan för den andra, jag har gått ut på Internet, jag har träffat en man och han är helt underbar. Det känns så himla gott och allting känns så rätt. Den andra kvinnan svarar;

Hur i hela friden kan det vara att du går ut och träffar en rätte med en gång och att jag aldrig gör det? Jag hakar upp mig på än det ena än det andra. Den andra kvinnan svarade: Men jag förväntar mig inget annat än att träffa den allra bästa!

Vad är då kopplingen mellan denna berättelse om dessa kvinnors längtan efter kärlek och vårt evangelium idag? Jo, att vi genom tron på Jesus Kristus faktiskt kan förvänta oss allt! I går när vi träffade våra konfirmander, vi var faktiskt här i Åstols missionshus. Vi talade om Gudsbild, om vem Gud är. Flera av dem kanske inte ens vet om de tror på Gud, men det behöver inte betyda att de inte har någon uppfattning om vem Gud är. Det kom många olika bilder, en gubbe med vitt skägg, en skallig man, en kraft osv. Man kan ju göra sig en bild även av det man inte tror på, jag tror inte på spöken men

fantiserar ibland om hur spöken ser ut..

Men ett sätt att beskriva Gud var genom att visa de men bild från deras egen konfirmandbok. Con Dios. Gud är nådig. Och bilden visar ett glas som inte bara är fyllt till bredden av vatten utan också är ett flöde som rinner över. Det är bilden av hur Gud handlar med oss. Genom överflöd. Inte bara så där lagom så mycket som vi behöver för att klara oss utan faktiskt överflödande nåd. Så att det både räcker och blir över. Och den nåd som spiller över i ditt liv får också får spilla över till andra.

Gud kan inte älska bara så där lagom mycket. Gud handlar i överflöd. Evangelium idag handlar om ett under. En son får livet tillbaka, en änka får både tillbaka sin son och sin trygghet och framtid säkrad.

Ändå är det så att många av oss både bett om under och bönesvar utan att fått uppleva det. Men kan vi ta det som intäkt för att under aldrig heller kommer att ske i framtiden? Kvinnan som på Internet träffade sin käraste, hon hade också gått på många nitar genom livet och blivit sviken. Men hon slutade inte tro, hon slutade inte hoppas. Hon förväntande sig inte mindre än kärlek. Och fann den.

Att tro på mirakel är ingen enkel match. Att göra det omöjliga möjligt. Och vi har rätt att ha stora förväntningar på Jesus. Att helt enkelt göra honom rättvisa, han som har givit sitt liv för oss. Som har kraft att förvandla liv. Som vill fylla vår bägare till bredden.

För en sak är säker, att om vi lägger locket på för Gud i vårt eget liv så minskar också Guds handlingsutrymme med oss. Det kan vara skillnaden mellan de två väninnorna. Att den ena faktiskt vågar hoppas och tro, medan den andra kvinnan har givit upp hoppet. Och kanske måste vi precis som Maria, när ängeln Gabriel kommer till henne med bud från Gud, släppa frågan: hur ska det kunna ske? Och låta det förvandlas till ett: ske med mig som du har sagt. Då faller någonting som gör att de oöverstigliga hindren blir möjliga.

Vågar du tro på att Gud vill ha med ditt liv att göra? Bryr sig om hur du har det? Då är du välkommen tillsammans med alla oss andra, som ofta misslyckas men ändå vågar tro, som ofta går på nitar men inte tvekar att försöka igen. Men Guds hjälp är det möjligt.

vågmästare?

2010-09-22T19:47:00.002+02:00

Vem bestämmer vi ska ha makten? Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva efter valrörelsen och valresultatet. Konstaterar i alla fall att nästan alla uttrycker ett missnöje vare sig man hamnade i opposition eller i minoritetsmajoritet. Vad har vi att göra nu? Att tillsammans enas om var vi bestämmer oss för att vi vill reagera mot och ta ställning för. Nu väntar en uppgift som vsatken regering eller opposition har ställts inför tidigare. Att gemensamt ta ställning för en humanistisk, människotillvänd politik med ansvar för var och en som bor i vårt land söker sig till vårt land och alla de människor som vilar på vårt ansvar, som är vår nästa. Det låter som fina ord, kan ske är det det. Men vad kan vi annars göra?

Göra det som är: rätt och riktigt och det enda raka som Galenskaparna säger i "Alla ska bada!

Låt inte minoriteten göra sig till talare för fler än de företräder. Låt oss ta debatten! vGöra rösten hörd! Det är demokratins tuffa villkor. Nu är vi där...

Skärhamns kyrka öppen

2010-09-09T19:17:00.005+02:00

Skärhamns kyrka hålls öppen fredag 10 september 19-21 med anledning av tågolyckan i Stenungsund då två elever från Nösnäsgymnasiet omkommit. I kyrkan finns möjlighet att bara få sitta ner i stillhet, tända ljus, samt om man vill, samtala med någon från kyrkan, präst eller diakon. I församlingsgården finns personal från kommunens krisgrupp, POSOM, där finns kaffe, the, saft och bullar för alla som vill.

Välkomna är även vuxna och föräldrar till de ungdomar som berörs av dödsfallen efter olyckan.

Det går lika bra med bröstpump...

2010-09-06T15:42:00.007+02:00

Det är två saker som jag skulle vilja utsätta män för på känsliga vitala delar av kroppen, och det är bröstpump och mammografi... Det gör vansinningt ont, gjorde i alla fall för mig. Varför vill jag det? För att man ska göra lite försiktiga uttalanden om det man inte vet om förmodligen...

Lars Ohly debatterar för en regelrätt och kompromisslös delning av föräldraförsäkringen. Han tycks hävda att barnets kvantitativa tid med varje förälder innan två års ålder är avgörande för jämställdheten. Jag är inte säker på vad han anser om vad betydelsen för den delade föräldraledigheten betyder barnen.

Jag är en ivrig förespråkare för delad föräldraledighet, på familjens egna beslutsgrunder. Det skulle inte behövas en tvingande lag för att få pappor att vilja vara hemma med sina barn. Själva har vi (min exmake och jag) delat på föräldraledigheten utan att behöva använda bröstpump. Vi väntade helt enkelt till att tiden hade kommit för våra barn att klara sig utan bröstet dagtid. Eftersom jag dessutom har ett arbete där jag reser bort ibland så var det också av betydelse. Inga konfirmandläger för en ammande präst alltså...

Jag delar inte Lars Ohlys uppfattning, med en 50%ig delning av föräldraledigheten. inte för att jag har ammat mina barn så väldigt mycket längre, kanske i 9-10 månader, men den som försökt ge min flicka flaskan innan 9 månader mötte definitivt på motstånd, liksom både jag och hennes pappa gjorde. Men mitt blogginlägg handlar faktiskt inte om amning utan om närvaro. För jag kan se i min omgivning och bland mina vänner att här finns många pappor som av olika skäl genom skilsmässa, genom att arbeta på havet med stor frånvaro, osv, kunnat knyta an till sina barn på ett precis lika ansvarsfullt sätt. Livet med ett barn handlar inte bara om de två första åren utan faktiskt om - hela Livet.

Lars Ohly intygar att det gick utmärkt för honom och hans före detta fru. För mig är det inte ett hållbart argument för lagstiftning av likadelning av föräldraförsäkring. Jag valde att gå tillbaka till jobbet vid barnens 10 månaders- respektive 9 månadersdag. Att det fungerade för mig (vilket det faktiskt inte gjorde) kan aldrig bli ett avgörande argument för vad som ska fungera för andra. Jag köper helt enkelt inte någon bröstpumpspolitik.

Att jag var hemma med mina barn betydde inte att de inte hade en närvarande pappa i sitt liv, absolut inte. Men argumentet till en ammande kvinna, skaffa bröstpump! ? säger mig att någonting är fel. Om någon skulle tvingat mig att sluta amma skulle jag protestera, jag slutade när jag och mina barn var redo för det inte när lagstiftningen krävde det.

Ett aktivt föräldraskap handlar om så mycket mer och sträcker sig så mycket längre upp i åldrarna, där vi som mammor och pappor får olika roller för våra barn under deras uppväxt. Däremot så tror jag att en gemensam närvaro hemma i högre grad då barnet är nyfött och mamman är nyförlöst borde vara längre än 10 dagar. Då behövs papporna hemma, inte för barnens skull utan för mammornas. Det är en enorm omställning att få barn. Den skulle båda två få uppleva samtidigt.

Vi har en unik föräldraförsäkring i Sverige. Låt oss vara rädda om den och hjälpa alla föräldrar att hitta den bästa lösningen för just dem.

Att älska någon tillbaka till livet

2010-08-26T22:43:00.002+02:00

Läser i Expressen om en familj som skulle ta farväl av sin för tidigt födde son som förklarades död efter återupplivningsförsök. De talade med honom, smekte honom och berättade hur mycket de älskade honom. Till slut så fick han livet tillbaka efter att ha kippat efter andan några gånger... Blir djupt berörd av kärlekens kraft att kunna vända död till liv. Också Gud älskar sin Son tillbaka till livet. Förstå att kärlekens kraft övervinner allt! Kärleken är starkare än döden!

Kärleken vänder död till liv, ditt och mitt liv, vår kärlek till varandra, till den vi älskar, till våra barn, Guds kärlek till oss. Det är ett mirakel, varje gång vi får vara i någon annans kärlek till oss.

12 år senare , knappt...

2010-08-19T20:01:00.002+02:00

Lyssnar till ett inslag om Björn Thörnwall som miste sin son för 12år sedan. Om livet efter. Om Björns nya liv som begravningsenreprenör. Om hans tro, eller snarare icketro. Sonmen död tog de eventuella tron ifrån honom... Hur många gånger är det så? att livets motgångar får oss att tvivla+ För att vi tror att livet i tron på Gud ska vara en dans på rosor... Mitt liv har sällan varit ne dans, det har inte alltid varit gott, det kommer inte att bli som det var förut. Men jag har inte tappat tron. Min son Samuel har givit mig ett band till himlen som ingen kan klippa av. Han är där och jag ska dit. Det är där jag hör hemma när min tid på jorden är över. Sorgen kan sk9ija oss från Gud elerl förena oss med Gud. Om vi tror på en Gud som sörjer med oss, lider med oss och inte vill oss något ont. Inget lättsmält koncept jag vet, men det var inte Gud som ville döden... men övervann den med uppståndelsen...

om att ta på sig skuld...

2010-08-11T21:13:00.002+02:00

Vi satt i bilen på väg till Göteborg och lyssnade tillsammans med barnen på Munken och Kulan. Denna gången handlade det om att Munken skulle förstå varför Jesus ger sitt liv för oss. En vän är en som ger sitt liv. Först när kompisen Mats riskerar sitt liv för Munken i en skolbrand som Munken själv har anlagt så förstår Munken hur det står till med Jesus död - för får skull, för vad vi har gjort. Först tyckte han att allt var så orättvist, att Jesus skulle dö oskyldig, det räckte inte med försäkringarna, att han i alla fall klarar sig på slutet... Det är ju orättvist! Jesus tar på sig våra skulder... Dör för vår skull/skuld...

Samtidigt som vi lyssnar på detta så uppstår ett bråk i baksätet mellan barnen, förvisso inte särskilt ovanligt. Jag säger att jag inser att det är jag som är orsaken till bråket, genom mitt agerande från början. Mot mig vänder sig en blick som tänker precis vad jag samtidigt säger högt - jag är ju värre än Jesus, på att ta på sig skuld... Att se och bryta med sina synder handlar också om att inte ta på mig skuld som inte är min och att kunna förlåta mig själv när jag inte bår upp till toppen varje gång...

Semester

2010-08-04T22:40:00.002+02:00

ja, jag har semester, det innebär inte att jag inte har bloggat, men just nu då är jag inne i en bloggvila. En sabbat, en låååång söndag. Det är så gott. Att få bara vara, vila, läsa, leka med barnen, fiska ,vara med vänner, och till och med som idag hälsa på och ta en kopp kaffe på jobbet och känna det totala lugnet. Jag anar ett paradis... hur det var tänkt. Vi har det så bra, visserligen måste jag städa och fixa, det är så när man plötsligt har barnen hemma dygnet runt, precis när man fått undan frukosten så är det dagas för lunch och sedan middag. Men kvällen ar vi avslutat, jag och dottern med Taizémässa. Så skönt och rofyllt. I morgon blir jag väckt kl 7. Då ska jag vara påklädd och klar för en morgonpromenad. Det är vådan av att umgås med pensionärer. ;) Morgonmässa 8.00. Ledig 2,5 vecka till. Fantastisk att m an får möjlighet till detta. Njuter i fulla drag. Måtte jag bara få lägga ut med mig båt också...

God sommar ni alla!

välsignat brott?

2010-07-24T12:56:00.002+02:00

Vi kom till Boråshallen idag för ytterligare en dag på Oasmötet. Utanför hallen stod en polisbil. Det visade sig, sa barnen efteråt att det hade varit inbrott i natt. Så bra tänkte jag. Hoppas att de fick med sig rikligt av allt som fanns där inne, Bibeln, böcker om försoning och förlåtelse. En tröja som det står Jesus älskar mig, på. Och en skiva från Barn-OAS som de lägger i CD-spelaren på flyktbilen som spelar J.E.S.U.S, vad blir det - JESUS!

Och på Oasmötet i Kungsbacka 2011 förväntar vi oss helt klart ett vittnesbörd, :-) Brottet som förändrade mitt liv. För det är inte första eller sista gången, för den delen heller, som Jesus fått en syndare att vända om!

Förhållandet är komplicerat

2010-07-23T23:56:00.003+02:00

Så kan man skriva på Facebook om sin relationsstatus. I min egen står det förvisso singel, om man nu har behov av att skylta med det, om man inte vill ge en eller annan vink förstås... På mitt vänstra ringfinger glittrar förvisso en ring som säger att det finns en relation som viktigare än någon annan, i ringen står det Jesus, vilket inte innebär att jag tänker på mig själv som Kristi brud... Men på ett sätt är Jesus mannen i mitt liv och an var ju också singel ;) som en vän sa.

Så nu när jag är på OAS-mötet i Borås så får jag väl säga då att jag har åkt på en singelträff... :) Till Jesus är min relation både självklar och samtidigt oerhört komplicerad. Men vi har bestämt oss för varandra och försöker lösa livet tillsammans på allra bästa sätt. Min svårighet är väl att ta detta med underordning. Men jag försöker faktiskt i allt underordna mitt liv Honom, även om jag ofta vill gå mina egna vägar. Att jag är här på OAS-mötet förargar många. Inte för att någon av dem faktiskt har varit där utan för att man anser sig veta hur det är här. Det är ungefär samma som att säga att hemma i vår kyrka sitter bara tre tanter på söndagarna, inte för att man har varit där för att se efter eller för att öka på gudstjänstdeltagandet heller förresten. Men så är det, vi är rädda för det som är okänt, vi är rädda för det som vi inte förstår, rädda att hamna i ett sammanhang som vi inte kan ta oss ur, rädda när det blir komplicerat, när våra vanliga mallar inte räcker till. Då är det så fantastiskt att tro på en Gud som hela tiden går utanför mallarna och sträcker sig utanför ramarna. Det upplever jag här på OAS-mötet. Som sonen sa, hela året är en urladdning och hit kommer man för att fyllas på. Om en 11-åring med en sådan självklarhet kan säga det och sträcka upp sina händer i lovsång till Herren, varför är vuxna så rädda då? Men barnet vet vad vi inte vet, barnet känner igen det i inte ser. För dom blir det aldrig så komplicerat som för oss.

Men mitt förhållande till OAS är också komplicerat. Det har jag bloggat om tidigare och jag gör det igen. För om jag sticker ut hakan bland församlingsbor och många kollegor som blir förargade av att jag är här så vågar jag också göra det inom OAS. Inte för att retas, jag retas aldrig! Utan för att jag med min kärlek till vår kyrka, till den karismatiska rörelsen som OAS bland annat står för tror att jag har ett uppdrag att stå på tröskeln mellan dessa världar. För att jag möter unga kvinnliga teologie studenter som riskerar att tappa tron till och förhoppningen att kunna arbeta i det som bland annat OAS står för. Genom att inte få vara representerade bland biktpräster, präster som välsignar och smörjer med olja osv. Vi har en stor valfrihet i vår kyrka vem vi vill vända oss till. På OAS-mötena är den möjligheten insnävad. Jag tror att det finns de som av olika skäl vill gå till en kvinnlig präst och att någon annan hellre vill gå till en manlig. På grund av vad vi upplevt, vad vi vill tala om och vad som kan ha präglat oss för att vilja ha det samtal vi söker.

Jag tror att det finns en stor risk att unga kvinnliga teologer begränsas i sin möjlighet att få växa i den andlighet som den karismatiska rörelsen utgör. Genom mitt eget liv, genom min egen upplevelse av helig Andes kraft har mitt hjärta öppnats för en ny väg. Jag vågar gå den, men jag är mycket ensam på den. Möjligheterna till gemenskap i ämbetet är få, jag är den som tittar på. Därför är förhållandet komplicerat. men eftersom jag tror på varaktiga och trofasta förhållanden, så ger jag inte upp. För jag har helt enkelt ingen annanstans att gå. Men det jag vet nu, är att vi inte, som jag först trodde är så få...

Våga ta ett kliv framåt systrar! Med den frimodighet som helig Ande har givit er och smort er till tjänst i. Inte för att vi kräver att få vara med utan för att Guds rike behöver också oss i sin tjänst.

Partipolitiskt (o)bunden?

2010-07-23T23:45:00.004+02:00

Många förespråkar en partipolitiskt obunden kyrka, men i församlingen i Lerback-Snavlunda tycks man ha snavat på bokstäverna... Jag behöver inte göra det roligare än så här, det är roligt ändå!

Var är min bil?

2010-07-23T18:06:00.002+02:00

Jag önskar att alla mina ägodelar som jag är beroende av skulle ha den inbyggda funktionen att man skulle kunna ringa till dem, vissla på dem, nä, jag kan inte vissla... Igår parkerade vi bilen i Borås centrum som förvisso inte är så stort och gick till torget. Vi strosade runt och till sista var det dags att gå hem. Men var i himmelens namn hade jag parkerat bilen? Precis som när man strövar i skogen så är det en poäng att ha riktmärken, komihågställen, spår som man kan vandra baklänges i. Till sist hittade vi bilen. Med gemensamt letande och tänkande, orienterade vi oss tillbaka till dessa igenkänningsställen.

Men hur är det då med livet? Ibland så hamnar vi på en plats utan att veta hur vi riktigt kom dit eller vilken väg vi gick. Och för att kunna orientera oss framåt dit vi ska så måste vi också orientera oss bakåt. Försöka känna igen platser och sammanhang. Känna igen varför vi gjorde och agerade så som vi gjorde. Efteråt är det för mig obegripligt att jag kunde handla på vissa sätt. Men jag får väl helt enkelt erkänna och inse att jag inte visste bättre. Och att jag i allra bästa fall vet bättre idag. Jag vill tro att livet är ett växande och en mognad där övning ger färdighet. Där vi lär oss av misstagen, när vi fått sörja färdigt över att vi gjorde dem. Vi kan aldrig strunta i vår bakgrund eller vår historia, vi kan inte glömma bort dem vi har sårat på vägen, det vore alltför cyniskt. Vägskälen är de allra jobbigaste, när man då man väljer en väg måste välja bort en annan. Det är för vissa människor en omöjlighet. Vi försöker gå två vägar samtidigt och blir splittrade, vi står kvar och kan inte välja och förblir stående. Eller så irrar vi runt som yra höns och letar efter bilen.

Vägskälen är många, de uppstår hela tiden, de stora valen och de små. ibland underskattar vi de små vägvalen, de små förändringarna i riktningen som gör att vi inte märker när vi går vilse. Sakta tillvänjning kanske det kallas...

Jag är lycklig över att jag har hittat min bil, nu ska jag bara tanka den, sedan reser vi, jag och barnen, mot nya mål. Vi går tillsammans, så länge de behöver lift får de åka med. En dag får jag knuffa dem ur bilen. Men tills dess vill jag hjälpa dem att finna en hjälp att orientera sig. Just nu har jag släppt iväg dem till ICA med en hundralapp och bett dem komma hem med godis och en femtiolapp. Jag tror att de kommer att klara det, nästan. För om de gör det så vet de att de får gå själva också nästa gång. Många tankar. Men jag är inte vilse, jag vet var jag har varit, jag vet vem jag är och jag börja ana vägen som jag skall gå. Jag gör som dottern, knäpper mina händer och helt enkelt ber Jesus om hjälp. Och lika förvissad som hon är i sin barnatro vill jag vara i min egen, ibland tvivlande.

Jag vill helt enkelt vända mitt liv från ett - kom nu Gud så går vi, till ett, Herre, vart ska vi gå. Då är jag övertygad om att jag inte kommer gå vilse mer, i alla fall inte för ofta och inte så långt bort...

Orienteringspunkterna, igenkännandet, varningstecknen. Nu går vi!

Om vådan av att tänka om...

2010-07-21T23:33:00.003+02:00

Det är så enkelt att säga så här vill jag vara, så här vill jag leva, i det här spåret vill jag gå... Så händer något som omkullkastar alla de planerna, det stämmer helt enkelt inte med vad vi har föresatt oss, planerat. Jag är väl inte ensam om att fundera på att gå nya vägar, Bibeln är full av människor som fått tänka om. Paulus till exempel... han som svurit på att utrota alla kristna, att jaga dem. Och hur Jesus handlade med honom sen... Vad menar jag med det? Jo, att jag tror att Gud har möjlighet att vända varje sammanhang till sitt eget. Genom dig och mig. Vi ber så ofta och väntar på att det ska ske som vi vill ske. Men är vi redo att låta vårt liv vara det som är redo att förändra, en enda, eller tusen människors liv? Gud ser hela tiden utanför våra egna ramar. Är vi beredda att göra det? Eller håller vi oss lite bekvämt inom den säkra linjen? Vågar du? Vågar jag? Ta steget ut i en okänd framtid? Ja, kanske, om vi bara är vissa om att det är en framtid och en väg som Gud välsignar...

Allt är gratis!

2010-07-21T12:44:00.002+02:00

Jag var så bekymrad över att jag åkt iväg på semester och inte fått med mig varken det mobila bredbandet eller laddaren till telefonen. Men, hallå, tänker kanske någon, du har ju semester. Då ska du ladda batterierna och inte telefonen! Men jag har mina skäl. Dels för att det finns människor som jag vill hålla kontakt med, dels för att ha kommunikation med barnen på Oas-mötet. Och bredbandet för att jag ville blogga lite om vad som händer här på OAS-mötet i Borås. Tankar, reflektioner som kommer upp. Men allt ordnar sig till det bästa. Idag när vi åkte in till Boråshallen och dagens möte så öppnade sonen handskfacket, där låg en telefonladdare av någon anledning! Och här där i bor lyckades vi koppla upp oss på ett oskyddat nätverk. Och när jag kom fram hittade jag en gratis parkering och lyckades göra en fickparkering som lyckades på första försöket. (Det är inte min starkaste sida). Jag har en sport att hitta så mycket som är gratis som möjligt. Inte för att jag är snål utan för att jag har höga förväntningar på livet. Och idag är allting bara nåd, Gratia, nåd från en nådefull Gud. Fick frågan om allting är bra när jag kom in på mötet. Finns det något annat svar på det? Än, att allt är bra med stort B. För allt jag längtat efter, allt jag önskar och ber om finns inom räckhåll, för att jag tror det, litar på det. Jag måste helt enkelt bara öppna ögonen för det.

Det är så ofta som vi ber om att Gud ska göra saker för oss. Men som Martin Jonsson sa på dagens bibeltimma, det är kanske så att Gud vill göra det vi ber om genom oss. Det ordet har jag fått att bita i idag. Jag vet vad jag vill önskar, men jag kanske har jag ännu inte sett att Herren redan sträckt det åt mig. Och väntar på lite initiativ från min sida också!

Allt till Jesus

2010-07-21T05:40:00.001+02:00

Sedan såg de bara Jesus ensam stå framför dem..

2010-07-20T22:51:00.003+02:00

Petrus, Jakob och Johannes stå där på förklaringsberget och ser Jesus lysa i all sin härlighet tillsammans med Mose och Elia. Och sedan när de vänder sig om står Jesus bara där. Tänk att få komma till den punkten där inga jämförelser längre behövs, där allting annat bleknar i förhållande till Jesus. När det bara är Jesus som stå ensam kvar och du behöver inget mer. Det är så mycket i livet som konkurrerar om vår uppmärksamhet, karriärer, drömmar, framgångar, välstånd... eller för all del det behöver inte vara kampen mellan andligt och världsligt. Det står en strid mellan andar också... Som kan dra och slita i oss. Och att skilja mellan andar är inte alltid så enkelt.

Men ibland kommer den där punkten av förklaring, av AHA!upplevelse, då Jesus står ensam kvar. Känslan av salighet, den känsla som Petrus vill bevara när han där på berget genast är beredd att bygga tre hyddor. Pragmatiskt, praktiskt, men omöjligt. Helig ande kan inte låta sig fångas i nog så helgade hyddor. Helig Ande är i rörelse, ständig rörelse... Därför går Jesus och de tre lärjungarna tillbaka ner från berget. Tillbaka i tjänst. Petrus kommer att komma på fall, men han kommer tillbaka. Så är det med anden, så är det med tron, den kan komma på fall, men får alltid möjlighet att komma tillbaka. Om vi vill, om vi ber om det. Att helt enkelt lita på Jesus...

Och är det inte så att vi önskar att hela livet ska vara fyllt av förklaringsupplevelser? När vi som jag själv i alla fall får beslutsångest och helt enkelt inte kan välja. För insikten är ju den att om vi väljer en sak så väljer vi bort allt annat. Ibland förmår vi inte göra det valet. Det är förvisso också ett val men förmodligen eller oftast det sämre alternativet. Klassikern varför måste vi välja gäller i hög grad mig. Men när jag har bestämt mig så har jag... Och jag har bestämt mig för Jesus. Vid sidan om honom förbleknar allt...

Om Mohammed och berget...

2010-07-16T22:34:00.002+02:00

Finns det någon som har ett alternativ till ordspråket om Mohammed inte kommer till berget så måste berget komma till Mohammed....

Idag flyttade vi musikcaféet från församlingsgården till gästhamnen i Skärhamn, där var folket och där ville vi vara. Vi fick en fantastisk kväll. Fick möta människor som vi annars inte skulle mött. Ibland talar vi om att vi ska göra trösklarna låga i kyrkan. För att alla ska känna sig hemma. Jag är inte helt säker. Gudstjänsten är på ett sätt ett mysterium och det är svårt att göra mysteriet tillgängligt utan att helt enkelt ge sig in i det... Men vi kan vara där människor är och bra fram, bära ut det som i gudstjänsten intensifieras, gestaltas... Men vad vi gjorde idag var att vi tog med oss någonting av gudstjänstens mysterium ut... Gjorde det tillgängligt, är det inte vad Jesus gjorde?

Och en kort predikan på några ord... Jag har aldrig sett mig som någon gatupredikant, men någon gång ska väl vara den första... I alla fall bryggpredikant... Det var en fantastisk kväll. Och för statistikens skull kan jag säga att det var många som "tjuvlyssnade". Och jag tror att de som tjuvlyssnar på predikan är de som vi verkligen behöver nå... Fler tillfällen till tjuvlyssnande alltså!

Bodypump och spegel, spegel på väggen där...

2010-07-13T22:00:00.003+02:00

Körde ett pass på gymmet denna morgon och gjorde då denna reflexion. På dessa platser finns det gott om speglar, min min notering gäller snarare var de är placerade. Efter att ha tränat nu ca 3 gånger i veckan så ser jag ett mönster i vilka som tränar och på vilken plats i träningslokalen de befinner sig. Jag som ofta håller mig till löpband, crosstrainer och roddmaskin och vissa apparater noter att jag slipper se mig i spegeln så ofta. På löpbandet har jag spegeln i nacken. Vilket jag tackar för, för att jag då slipper se för mycket av det som jag håller på att träna bort! Dessutom knallröd i ansiktet ochsvetten som lackar, hur kul är det på en skala, inte fattar jag att Victoria kunde hitta sin make på ett gym. Min son påhejar ivrigt mitt tränande eftersom han tror att det ska kunna ge samma resultat... Men för det första så ser jag bara kvinnliga tränare, dessutom, så är jag ingen prinsessa...

Det var en litterär (och enbart sådan utvikning) men faktum är att där kvinnor oftast befinner sig finns färre speglar än där jag finner männen. Jag kan inte undgå hur de samtidigt som de stånkar, stönar och lyfter ivrigt kollar in de allt större spelande musklerna i spegeln, jo, jag erkänner, jag sneglar också ;).

Men jag tror fortfarande inte att det är någon slump hur speglarna är placerade, men plötsligt slår det mig, finns det en tanke att speglarna är placerade bakom löpbandet som faktiskt mer frekventeras av kvinnorna än männen, för att männen ska se det vi försöker undvika?

Jag får fundera vidare... än så länge har jag inte kommit till stadiet lyfta skrot, i alla fall inte på skivstång... Men utan tvekan, roligt är det att träna, ännu roligare att se differensen mellan dem som trånande tittar på det stora porträttet av Rambo och spegeln på andra sidan väggen...
Spegel, spegel på väggen där, säg mig vem som starkast i världen är...

om viljan att vara ett Starwarsskepp

2010-07-06T21:52:00.002+02:00

utan att behöva försvinna ut i yttre rymden. Gång på gång kommer bilden för mig egentligen med Star Trek som förebild. Minns ni när de slår på sina osynlighetssköldar, eller i alla fall dessa energisköldar som gör att allting studsar tillbaka på anfallarna. Att vara osårbar är egentligen ingenting att eftertrakta. Genom att inse vår sårbarhet tror jag att vi ökar vår förmåga att förstå andra människors sårbarhet och kan ta ansvar för vårt eget agerande med samma hänsyn. Men eftersom det inte alltid är så, eftersom vi ibland plötsligt upplever det där stinget, värre än en geting, men som svider lika länge efteråt. det sitter i mycket längre hos oss själva än hos den som attackerar. Och det värsta av allt precis som biet så förstår man inte alltid att man sårar, utan det är helt enkelt ett inbyggt handlingsmönster... Nå var vill jag komma med detta? Jo, jag önskar att en större förmåga att helt enkelt "slå av". Att sätta gränser, och jag inser att jag inte kan sätta de gränserna genom att uppfostra och tillrättavisa andra utan helt enkelt genom att förändra mig själv. Och i allra bästa fall har jag större framgång med mitt eget liv än andras... Det är svårt att ignorera ett getingstick, det är sant. Men jag kan välja hur jag ska förhålla mig till det. Det är en utveckling av mitt föregående blogginlägg. Men det hjälper ju faktiskt inte att bli arg på getingen, möjligen hjälper det att slå ihjäl den, :) fast till och med det är ju bara ett uttryck för en aggression som faktiskt inte gör den allra minsta skillnad på smärtan som getingen har åsamkat mig. Men jag tror att jag i större grad kan välja hur jag ska reagera och svara... På gott och på ont. Måste nog tänka vidare på det här...

Det verkar så enkelt eller så är det enkelt...

2010-07-05T17:44:00.003+02:00

Jag genomfors av en stark känsla häromdagen. Stark och intensiv, av en händelse som egentligen bara indirekt hade med mig att göra. Satte känslor i rullning som hörde ihop med saker som har hänt. Och idag när jag satt vid stranden så fortsatte jag att fundera över varför jag reagerade som jag gjorde. Och jag inser att bara jag är orsak till den känslovåg som på ett sätt helt ologiskt for igenom mig. Att det fanns en bakgrund och ett sammanhang till att jag kände som jag gjorde är en sak. En annan sak är att jag lät den få kontroll över mig. Lät den få skriver jag, för jag inser det, att trots att jag inte kan påverkar allt vad som händer omkring mig i mitt liv så har jag faktiskt makt över hur jag vill förhålla mig till det. Det verkar så enkelt och jag funderar, kanske är det så enkelt.

Jag inser att jag i många sammanhang har gjort mig till offer för olika skeenden, på ett sätt är jag kanske det för att jag inte kunnat påverka vad som hänt, när jag känt mig sviken och lurad. Men när det är sagt, att jag blivit sviken och lurad, så kan det förvisso fortfarande göra ont, men jag tror att jag kan välja att inte låta känslorna ta överhand, kontrollera mig...

Att kontrollera sina känslor, är det samma sak som att inte ha några känslor, det kan bli så men behöver inte vara det. Men i ett skeende som jag inte kan påverka, är det ändå inte möjligt att jag åtminstone kan påverka mina känslor?

Det skulle kunna vara ett lyckokoncept, ett sådant där som man oftast hör från den som aldrig drabbats av olycka. Inte särskilt trovärdigt, jag vet inte om jag själv i ett annat läge skarpt skulle gilla vad jag själv skriver just nu. Skulle kanske bli tvärarg, offerrollen skulle protestera direkt inom mig, men det var ju inte mitt fel!!! Nej, det var det kanske inte.

Jag funderar över min son som dog, som ett exempel. Jag fick frågan för inte så länge sedan om vilken plats han har i mitt liv idag. Och jag insåg, redan innan jag svarade att min reaktion var ett tillräckligt svar, mitt ansikte sprack upp i ett leende och jag genomfors av en stor känsla av glädje och tacksamhet. Det kanske låter så oerhört ironiskt. Cyniskt. Men jag älskar min son, jag vill inte vara utan honom, inte ens som död. Han förändrade mitt liv, på sitt sätt. Ingenting jag kan göra kan göra honom levande igen. Men inom mig lever han och det är idag tillräckligt. Hans död var en stor sorg, en stor smärta, en av de största jag gått igenom. Det och skilsmässan, upplevelsen av att bli sviken. Men jag tror, när den värsta smärtan har gått över att jag kan få mod och kraft att förhålla mig till det. Jag kan bli bitter, bedrövad, tappa livslusten, eller inte. Och jag vill inte bli bitter och tappa livslusten. Men när det är sagt, allt det där som gör ont, som Tomas Sjödin skriver, så kan det hända något mer. Jag vill inte att varken mitt barn eller mitt äktenskap ska bli bitterrynkor runt mina ögon. Jag vill ha skratt rynkor. För att jag skrattade medan jag älskade och skrattade medan jag väntade...

Och det var där jag landade idag när jag satt på klippkanten. Att jag inser att det inte är vad andra människor känslor för mig eller ickekänslor som får mig att må dåligt utan för att jag låter de påverka mig mer än de borde ha rätt till. Min lille Samuel hade aldrig ens för avsikt att skada mig, det var "bara" det att han dog... Och hur skulle jag kunna låta det som jag längtat så efter och haft så kärt kunna göra mig bitter? Jag vill inte låta det ske...

Reclaim my life, säger jag ibland på skämt, på hälften allvar. Men jag tror att det är dags för det, det verkar alltför enkelt, eller så är det, det...

Jag sa just till sonen idag att han inte skulle lova så mycket när han sa att han skulle hoppa från trampolinen, jag inser att detta är ett likadant trampolinhopp. Förmodligen blir jag stående där ett tag tills jag vänder om tillbaka till stranden igen. Lovade för mycket. Men jag vill ta steget, jag vill hoppa, inte för att andra förväntar sig att jag ska göra det, utan för att jag vill!

men på avstånd verkar det så enkelt...

Väder och vind och livets allvar

2010-07-02T22:37:00.003+02:00

Jag har varit ute och paddlat ikväll. För att jag hade bestämt mig för det. Och för att jag hade ett mål. Skolhuset på Härön och Kustkyrkan. För att lyssna till ett samtal mellan Tomas Sjödin och Johan Ernstson. Därav associationen till rubriken för inlägget... När jag gav mig av var det kul. Underbart att sitta i båten, fast detta med att ta sig i och ur upplever jag oftast som den största kantringsrisken. Jag kantrade inte denna gång heller. Men när jag kom ut på Krossen insåg jag att jag nog egentligen borde vänt. Lagt ner prestigen, eller vad det nu handlade om. Ingen visste ju att jag hade givit mig av. Jag hade sagt att jag skulle ut, men inte definitivt. Om man nu inte tycker att ett meddelande på Facebook gäller som sådant... Jag fick kämpa lite mot vågorna, det gällde att ta dem rakt. Alla motorbåtar var inte heller så snälla att det saktade ner... Och under tiden som jag paddlade så kom liksom ett mantra upp i mitt huvud, efter det att jag hade sett mitt liv spelas upp på himlen, repriser av höjdpunkter och lågvatten märken typ... Det var lite småjobbigt ett tag. Tyckte nog att det var lite otäckt faktiskt. Men mantrat som kom upp var detta, här är jag, där är vågorna. Här är jag, där är vågorna. Och det gällde att hålla rak kurs upp mot vågorna, fast de sköljde över båten ibland. Ibland studsade båten ner i vågdalarna.

Och jag tänker att så är det också med livet, att vi måste våga se motgångarna i livet i ögonen. Om de överraskar oss från sidan tappar vi balansen. Och hålla balansen kan man faktiskt göra även om det är vågigt och blåsigt i livet. Att jag klarade det berodde dels på att jag vågade möta vågorna och att jag hade en låg tyngdpunkt i kajaken. Tänker att det i livet gäller att vara grundad, hela vägen. Annars tappar vi balansen. Så kom jag fram och fick lyssna till detta goda samtal, få kaffe och smörgås och sedan var det dags att ge sig av hem igen. Jag fick erbjudande om skjuts, men tog inte det. Jag är nog alltför envis, eller snarare var jag det, fram till idag. Jag kom hem, jag kantrade inte, annars skulle jag inte skrivit detta. Jag kantrade inte ens när jag skulle upp ur kajaken även om det var nära.

Men hemfärden har också sin egen berättelse. Jag råkade hamna i en liten vik där jag sökte lä en stund. Solen började färgas röd och plötsligt kände jag igen mig. I denna lilla vik lade vi för första gången till med vår båt när vi hade köpt den för 10 år sedan. Denna jungfrutur har sin egen berättelse. Maken kastade i ankaret men tänkte inte på att hålla fast i tampen. (Vilken tur att exmaken inte läser min bloggg) Så ankaret åkte till botten utan att vi hade något att ta fäste vid. Så kan det också vara med livet, att det som vi tror är ett ankare att hålla fast vid faktiskt inte håller, är förankrat tillräckligt Jag löste det, fiskade upp tampen med draggen och vi gjorde fast...

Men med detta minne på näthinnan gav jag mig ut på Krossen mot vågorna igen. Jag skulle försöka dra mig inomskärs men det var omöjligt för jag var tvungen att styra upp mot vågorna. Det kändes som om jag kom längre och längre ut och det gjorde jag nog också. Nu är jag en ganska rutinerad paddlare men jag blev rädd och kom på att just rädslan är min största fiende. Om jag blir rädd tappar jag balansen. Och igen, på samma sätt är det med livet. Det är när vi blir rädda, när vi inte tror att vi har kontroll över situationen som vi tappar balansen. Jag fick helt enkelt bestämma mig. Göra vågorna till mina vänner, låta dem bära mig hem, även om de var stora och skrämmande... Övervinna dem. Dessutom sjöng jag högt, var inte rädd, det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig när du går, men när jag kom till versen "var inte rädd, det finns en mörklagd hamn" så misströstade jag lite, för jag ville då rakt inte komma hem efter det att hamnen mörklagts...

Låg tyngdpunkt, grundad i båten, och längtan efter att komma hem förde mig till slut in i frälsningens hamn, Skärhamns... Och när jag fick syn på den leende kyrkan så började jag tro att jag faktiskt skulle komma hem. Och det märkliga som sedan hände var att när jag till slut gled in i hamn så var det alldeles stilla... Och jag tänkte, jag är beredd att göra detta en gång till.

Och så är det också med livet. Livet har blåst mig flera gånger, jag har blivit sviken och besviken... men ändå kommit till samma punkt, jag gör det igen. Jag vågar igen... leva, älska, tro...

När jag kom iland så skakade både armar och ben. tack och lov mötte jag en man som kände igen mig och jag vågade be om hjälp, att lyfta upp kajaken på bilen... Ensam är aldrig starkast... Nu är jag hemma, skakig, men uppfylld av den den sista bilden innan jag kom upp på land, den nedåtgående solen som färgade himlen röd... Den stilla hamnen. Jag är beredd att lägga ut igen. Men inte ensam...

Om vådan av att kantra...

2010-07-01T19:54:00.003+02:00

"I svagheten blir kraften störst, ty när jag är svag då är jag stark" skriver Paulus.

Vi pratade vid kaffet på jobbet häromdagen om att köra i diket. Jag har aldrig kört i diket men jag har cyklat i diket och det gör ont. igår om hur många gånger vi kört i diket. Man ska undvika diken. För det är svårt att komma upp ur dem om man hamnat där. Men det finns både yttre som inre diken att falla i. De inre dikena kanske vi har fallit i utan att omgivningen lagt märke till det, eller att vi har fått plåstra om såren i vår ensamhet.

Ett dike är detta med tron att ensam är stark. Att enbart bejaka sin styrka. Att trots att det finns människor omkring oss som vill ge oss ett handtag i livet så vill vi vara oberoende som om hjälpen utifrån skulle göra oss mer sårbara. Det finns en risk att vi då förtränger det som är sårbart och ömtåligt. Och ännu värre, det finns en risk för att vi inte förstår den som är svag, när vi själva är så starka och ingen behöver... När vi riskerar att varken se eller förstå andra människor svaghet.

Det andra diket är att bara se sin svaghet, att aldrig tro sig om någonting. Att alltid förneka både sina och Guds möjligheter. Där allt blir hotfullt och oövervinneligt. Man vågar inte ta ansvar eller risker. Man är både livsrädd och dödsrädd. Då kommer vi inte någonstans alls.. Och då får Gud inte heller stort handlingsutrymme i vårt liv.

Men om vi vågar berätta för varandra om vår litenhet, vår sårbarhet så händer det något. Att berätta om vår egen svaghet behöver inte nödvändigtvis försvaga. Istället får vi chansen att bli buren av andra.

Livet är en balansgång... Mellan två diken, det ena att ingenting förmå, det andra att ingenting förstå.

Paulus skriver: "I svagheten blir kraften störst, ty när jag är svag då är jag stark" (2 Kor 12:6). För Paulus var svagheten en garant för Guds möjligheter. Han vet i vems hand han vilar, både när han kommer på fall och när han går i tro. På samma sätt är det med oss, det är mycket vi inte förmår, i alla fall inte av egen kraft, men tillsammans med Gud så förmår vi till och med att leva det liv som vi så ofta inte förstår... När vi vågar bli burna... När vi vågar släppa kontrollen. Genom att både släppa in Gud men också andra människor i våra liv. Ensam kommer aldrig att vara starkast i längden, men kanske ensammast...

Det kristna livet handlar om att ha mod att våga både bli buren och bära andra. Om du och jag vågar möta varandras sårbarhet, så blir Guds möjlighet att välsigna våra liv så mycket större.

"Att få varandra att blomma som den blomma vi är.."

2010-06-30T16:21:00.003+02:00

Fick de orden för en tid sedan. Precis i försommarens och blomningens tid. Det var hoppfulla ord. Nu sitter jag mitt i blomningen i min trädgård och ser dels på det som fort blommade över och på det som fortfarande väntar på att få spricka ut. Allra mest tittar jag på mina pioner. Stora är det och rosa. De som ännu inte har blommat är hårt knutna i en liten liten knopp, men de som har slagit ut blir gigantiska och det år svårt att föreställa sig allt som legat gömt där inne i knoppen. Jag tänker att det var så vännen menade att det skulle få vara. Att vi ska få ge plats och utrymme för varandra att blomma ut som den vi är. Få växa som människor tillsammans och ensamma. Att uppmuntra och se varandras sidor och vad vi själva kanske inte riktigt vet gömmer sig inom oss. Ibland kan man känna sig så där hårt knuten. Men längta efter att få blomma ut så där på riktigt. Jag älskar att se på mina blommor, vill se på andra människor på samma sätt, med nyfikenhet, med uppmuntran. Vill själv bli mött på samma sätt, någon som ser mina gåvor och möjligheter, ser det som jag kanske själv ännu inte har sett. Och blomma, jag vill blomma!

att se på och möta med kärlek

2010-06-30T01:13:00.000+02:00

När vi inte förstår varför en människa handlar som hon gör kan vi möta det på olika sätt. Jag brottas med det, i min närhet, i min familj. Ja, egentligen hela tiden överallt. Vi talade om detta en kväll, en vän och jag och han gav mig de här orden. Vi måste försöka se och förstå med kärlek. Dvs att försöka förstå att det finns skäl och anledningar till varför det är som det är. Och att det finns andra vägar till att förstå. Det är väl den här ständiga konkurrensen mellan hjärta och hjärna, tanke och impulsivitet. Jag är inte så bra på det här, jag blir fort upprörd och vill reagera. Tack och lov reagerar jag mer idag än jag gjorde förr, då jag teg still och uthärdade. Det vill jag inte fortsätta med. Men den styrka som byggt upp i det ger också utrymme för ödmjukheten att försöka förstå. Att vi inte vet allt om varandra, om varandras skäl eller orsaker som gör att vi handlar som vi gör , vilka ord vi väljer och varför. Men i slutet så måste det vara de ärliga och uppriktiga avsikterna som måste hålla i längden. Även om de är nog så obarmhärtiga och plågsamma. Sanningen ska göra oss fria. Jag håller fast vid det och kan inte gömma mig bakom någonting annat...

mindre av mig och mer av honom...

2010-06-27T21:27:00.002+02:00

Nu är det är en härlig tid! Blomsterprakt, grönska och fågelsång påminner oss hela tiden om livets under. Och när allt är som vackrast firar vi vår svenska midsommar. Ändå är det lite märkligt att det är nu det vänder och blir mörkare igen. E jag pessimist nu, tja kanske, men jag kommer till poängen med det, inte med att vara pessimist för det är jag inte men vad som förmår livet att vända från mörker till ljus…

Nästa gång vår gudstjänst handlar om Johannes döparen så är det december och tredje advent. Vad har Johannes Döparen med midsommarhelgen att göra? Jo, på ett sätt är den här söndagen en motpol till juldagen. Nu när dagarna börjar bli kortare firar vi Johannes födelse och hans uppdrag, medan då vi firar Jesu födelse den 25 dec, då dagarna börjar bli längre igen. Johannes banar vägen till Jesus och säger, se inte på mig, han pekar på Jesus och säger – där är Guds Lamm, det är honom ni ska följa, han är den som vänder mörker till ljus igen.

Johannes sa också: ”Det är som det ska, att han blir större och jag blir mindre.” Johannes försvinner ut i bakgrunden och Jesus träder fram. Precis så som det var tänkt. Johannes pekar med sin dammiga ökenhand på Jesus och säger: Där är Guds Lamm, ni ska nu följa honom istället för mig. Profetuppgiften för Johannes är över.

Johannes liv slutade i en fängelsehåla, han blev avrättad. Men innan dess så drabbade honom tvivlet. Någonting mer har han att förmedla till oss från de dagarna i mörkret. Hur man hanterar tvivel. Från tvivel är nog inte någon av oss förskonad. Tvivel på Gud, på vad vi ska göra, tvivel över om vi är älskade eller inte. Vem som är den rätte för oss. Tvivel på vårt liv och meningen med det. Tvivel kan kännas som ett mörker sänker sig över oss, ja till och med som en fängelsehåla som vi inte kan ta oss ur. Nu brottas han med den smärtsamma och ömtåliga frågan: Tänk om allting bara är en bluff? Tänk om Jesus inte alls är Guds son. Han kommer inte ur tvivlet utan att få ställa frågan själv; Han sänder bud till Jesus med frågan är du den som ska, eller ska vi vänta på någon annan? Tvivlet har grävt sig in i honom precis som förmodligen kedjorna kring hans händer och fötter. Så kan det vara också med vårt eget tvivel och vår vanmakt. Oavsett vad det gäller i livet. Men kanske allra mest i frågorna kring vår egen existens och om Gud kan ha något med mitt liv att göra.

Vad gör då Jesus? Jesus är aldrig nedlåtande mot den som kommer med sitt nakna tvivel. Han tar emot oss när vi känner oss aldrig så bortgjorda, hos honom finns inget löje, ingenting vi behöver känna skam för. Han tar tvivlaren i famn och ger oss ord som är de rätta för precis vad varje person behöver. Han vill ge det som släcker tvivlet eld. Och är det inte vad var och en av oss alltid längtar efter? Vad det än gäller, längtan efter visshet, längtan efter att få svar på våra frågor, vad det än gäller. Att frågorna förtär oss inifrån.

Också Johannes får ett svar som passar honom. Jesus säger: Gå till Johannes och berätta vad ni ser. Budbärarna ser hur Jesus botar och läker och befriar människor. Och Johannes blir trygg, trots sin fängelsehåla så är han fri. Fri från tvivel. Mörker har vänts till ljus. Och det är vad Jesus gör. Nu när det blir allt mörkare på stjärnhimlen om kvällen så påminns vi om att när Jesus blir född, när Jesus föder tro i vårt hjärta så vänds mörker till ljus. Så var det för Johannes, så får det vara också för oss.

Johannes tonar bort och Jesus träder fram. Det får vi ta till oss idag. Att det i vårt eget liv också handlar om det, att Kristus ska bli större och jag bli mindre. Men det handlar inte om att förneka eller förminska oss själva. Det är precis tvärtom. Om mitt ego blir mindre så innebär det oundvikligt att jag växer som människa. Där i avspeglandet av Jesus, det är där vi finner oss själva och vår sanna identitet som människa. Där i honom får vi bli helade, läkta och befriade. Han som vänder tvivel till tro, mörker till ljus och död till liv. Tillsammans med honom får vi be om hjälp att genomleva alla våra andra frågor om livet som vi lever här på jorden. Och tro mig, de är många…

Men han har lovat att gå med oss alla dagar till tidens slut. Detta får vi tro och lita på.

Ormen och Paradiset - eller bekymemrslöshet kontra ansvarlöshet...

2010-06-26T17:09:00.002+02:00

Den svenska midsommardrömmen är väl så nära Bibelns Paradisskildring som man kan komma. Och Herren planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format: Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av.

Och även om det nu står österut så är jag helt övertygad om att det är här i väster som vårt Paradis finns. Precis där vi står idag. Här är vårt hem, men det är inte bara vårt hem utan också ett Guds tempel, vi står på en mark som inte är byggd av människohand utan av Gud själv som format och skapat världen. Det här är skönhetens plats och på något sätt känns det självklart att just den här dagen på midsommardagen fira vår Gudstjänst här på klipporna.

Igår var det midsommarafton och vi firade den på olika sätt. Någon kanske plockade sju sorters blommor och drömde om framtiden, någon annan hoppade runt som en groda kring midsommarstången utan att bry sig om hur det ser ut. Eller så kanske vi bara satt och njöt av några i bästa fall svenska jordgubbar. Till midsommar hör också mycket av lekfullhet, av dans och av skratt. Och det i sig får bli en lekfull lovsång till Gud som också är skapare av glädjen.

Och den här dagen, midsommardagen får bli en påminnelse om den dröm som en gång ska bli sann, som inte är beroende av sju sorters blommor eller något annat, Drömmen om det Paradis som Gud en gång ska återupprätta. Gör er inga bekymmer säger Jesus idag. E det någon här som känner sig helt bekymmerslös? Ja, kanske för en stund så är allt å där paradisiskt skönt men sen kommer det alltid en liten orm och börjar tala, om än det ena och än det andra som påminner oss om både det som är verkliga men också om onödiga bekymmer.

Varför talar jag om ormen då… Jo, därför att det finns någon som tycker att det här med Paradis inte var en så god idé, vare sig det är ett inre eller yttre paradis vi talar om, för på samma sätt som Skapelsen är ett tempel för Gud så är du och jag det. Och allt som stör i det templet vill Jesus visa bort, kasta ut. Bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske Fader föder dem.

Vad Jesus talar om är tillit. Att lita på Gud. Det handlar inte om att vi ska slarva bort vårt liv och inte ta ansvar för oss själva och varandra. Man får inte blanda ihop bekymmerslöshet med ansvarslöshet. Det är en helt annan sak. Ansvarslöshet är just det som ormen står för. Det börjar redan där i Paradiset. – Har Gud verkligen sagt… Så frestas de första människorna att lämna bekymmerslösheten och i stället välja ansvarslösheten. Och ur den kakafoni av röster som genomkorsar skapelsen, som vill påverka oss när vi gör våra val så får vi försöka skilja ut det sanna från det osanna. Ormen far med osanning men har en väldigt stor förmåga att slingra sig med Gud egna ord. Har Gud verkligen sagt…

Men när nu Jesus talar med oss om bekymmerslöshet så handlar det om ett återupprättande av det som gått förlorat. Att vi i vårt liv varje dag får ge uttryck för vår längtan tillbaka till ett Paradis. Ett liv tillsammans med Gud. Därför reser sig midsommarstången som en symbol för bekymmerslöshetens glädje, för dans och fest.

För glädje och lovsång. Men den står också där som ett kors mitt i midsommarparadiset och påminner oss om livets träd i Paradisets mitt och om korset som är rest i världsalltets centrum. Båda uttrycker samma sak. Att Gud mitt ibland oss skapar liv. Av livets och korsets träd får vi hjälp med orienteringen. De är symbol för kärlek och upprättelse, vår egen och världens. Och där detta sker, är också Gud.

om trosvisshet och osäkerhet

2010-06-25T13:47:00.002+02:00

Jag tvivlar - ofta... Har just förberett predikan inför morgondagen och söndagen. Skapelsen och Johannes Döparen. Den ena om bekymmerslöshet. Gör er inga bekymmer. Ja, det är ju lätt att säga... Jag tycker att jag har många. Men kanske handlar kristenlivet inte så mycket om ett bekymmerslöst liv som om ett tillitsfullt liv. Att när jag gör bort mig, när jag skäms, känner att detta är inte den jag vill vara, så här vill jag inte handla, när jag vill sudda ut vad jag gjort och sagt... Då finns det någon att komma till. Om jag skulle komma på skam inför människor så gör jag det aldrig inför Jesus. Han vet vad jag behöver och tar mig in i sin famn, tröstar och läker, helar och förstår, det ingen annan kan förstå. Det är stort, ändå känns det ibland som om det inte räcker. Att man vill vara älskad inte bara från himlen utan också från en plats på jorden, människans sårbarhet. Längtan.

Och så söndagen som kommer, Johannes Döparen, han känns så kaxig och stor. Men han är ganska liten, så liten att han från sin fängelsehåla frågar sig om detta verkligen var värt det. Var Jesus den som skulle komma? Han måste skicka bud till Jesus för att fråga. Hur många gånger gör inte vi så till varandra... Försöker få svar, försöker utröna varandras känslor... Johannes har hamnat i tvivlets mörker och det gnager i honom. Men budbärarna kommer tillbaka till Johannes med bud från Jesus. De berättar om allt som händer runt omkring Jesus och Johannes får frid. Tänk om vi människor i våra vardagliga, jordiska och himmelska bekymmer kunde få samma frid. Jag vill be om det...

det kunde varit värre...

2010-06-24T20:29:00.002+02:00

tänk på hunden Lajka som de skickade ut i rymden. Det var en stående replik i många år för att hantera olika svårigheter i livet. Men så kom dagar då detta med hunden Lajka på något sätt var mindre bekymmer än det som jag/vi upplevde att vi utsattes för... Jag vet inte om det är sant, Jag skulle själv inte vilja vara hunden Lajka. Jag är nöjd att gå här på jorden och lukta på blommorna, typ... Och samtidigt händer saker som vi hopas på och längtar efter, tror att det ska bli verklighet, och så blir det inte det. Hur hanterar man det? Rycker på axlarna? Biter ihop, eller bara går vidare och tänker, ja ja, det bidde inget med det. Bättre lycka nästa gång. Men så enkelt är inte livet. För i allt som sker, i alla möten, och i alla upplevelser, ger du bort en bit av dig själv, och får samtidigt något tillbaka. Kanske är det så jag känner mig just nu, förvirrad, eller ihopblandad, en soppa där allting i mitt liv ryms i en och samma gryta. Kärlek, längtan, förtröstan, besvikelse, hopp, framtid och historia. Nu vet jag varken ut eller in, fram eller tillbaka. Och det är kanske bra nog som det är . Jag vill ju tro det. Såg en tornsvala häromkvällen som drillade i skyn. Vill vara som den svalan. Men vad är det som säger att jag inte är det eller kan bli det? Vad hindrar mig? Livet är här och nu, det kunde blivit bättre, men det kunde också varit värre. Men det är mitt liv, och det är det livet som jag vill leva...

tänker lite

2010-06-18T21:56:00.003+02:00

på allt och inget. På mitt eget, på andras, på mina sorger, på andras glädjeämnen, på andras sorger och mina egna glädjeämnen. Inser att det är nyttigt att ibland ställa dem mot varandra. Ser alla dessa människor vars känslor på gott och ont som hängs ut i media på varje rubrik, i varje bild. Det slipper ju jag. Jag lever mitt liv i mitt eget lilla kosmos tillsammans med de människor som finns nära mig. Det finns alltid vägar vidare. Det låter så trivialt när vi talar om dem. Men var och en som vet hur det känns när skogen tätnar, när stigen smalnar och himlen liksom försvinner ur sikte vet hur det känns. Vet att det är en vandring som måste göras. På ett sätt ensam och ändå inte. Vi kan ta hjälp av våra vänner, av dem v anförtror oss åt, men en viss bit av sträckan måste vi gå själva, lämnade till den ensamhet som bara kan delas av Gud. Den sträcka som jag måste gå i både min egen kraft och den Gud ger. Så ofta jag behöver någon annan, önskar någon annan att luta mitt hjärta vid. Vill det fortfarande. Men jag måste kunna stå upprätt ensam för att kunna luta mig mot någon annan, för att kunna ge samma stöd tillbaka, längtar efter att kunna det, få göra det....

fem människor och en altarring

2010-06-16T21:01:00.005+02:00

En enkel mässa, Taizémässa. Bara några få i kyrkan, men sången bar långt, ända till himlen och in i mitt hjärta. Min yngsta på åtta år i mitten på altarringen kantad bland människor som levt så mycket längre, som med allvar doppade brödet i vinet. Här är Gud. Skrev just på Facebook att jag inte skulle överleva utan att fira gudstjänst. I förmiddags var kyrkan full, 300 personer för skolavslutning, sången om sommaren lyfte taket. Och nu denna stilla mässa i samma rum. Här ryms allt, precis allt. Så vill jag leva, i tro och tillit.

Känn ingen oro, känn ingen ängslan, den som har Gud kan ingenting sakna,
känn ingen oro, känn ingen ängslan, Gud din Gud bär allt...

I min Gud har jag funnit styrka, i min Herre har jag allt, han har öppnat för mig en väg och bytt min ängslan i jubelsång, och bytt min ängslan i jubelsång.

Ibland är det så att det blir helt sant, inte bara ord och toner i ett häfte utan sant hela vägen in i hjärtat. Ikväll var en sådan kväll... Ingen oro ingen ängslan, bara du och jag Gud...

Yta och djup

2010-06-15T20:24:00.003+02:00

Funderar mycket på yta och djup just nu. Jag vill gärna vara djup, filosoferande, eftertänksam, säga de rätta sakerna på rätt plats. Fast jag inser att det ofta trillar ut trivialiteter ur min mun som många andra många andra många gånger sagt före mig... Det betyder förvisso inte är det är desto mindre sant. Om det är bra har förmodligen någon kommit på det före mig... Men jag har en förmåga att gå på de stora orden, de stora löftena utan att reflektera, kanske relaterat till min naivitet, att jag tror att det som sägs är grundat hela vägen till botten. Funderar på detta med bottenkänning. Det tog lång tid innan jag vågade simma ut på djupt vatten, undrade hela tiden över vad som dolde sig där under. Som kunde nafsa tag i mig. När jag var i Grekland för några veckor sedan så ville jag hela tiden känna efter hur långt ut jag bottnade. Fast jag vet att jag kan simma. Barnen ställde samma fråga från sina simringar, bottnar jag nu mamma? Nej, du gör inte men jag gör, svarade jag. Tänker att det är samma sak med tron, när jag ger mig ut på djupt vatten så får jag inse att jag inte bottnar men att Kristus gör det, alltid. Han som ser botten i mitt liv, mitt hjärta min glädje och min sorg, han som är beredd att följa med mig till passionens höjder liksom till bottenlöshetens förtvivlan.

På ytan vilar de stora löftena, på botten landar eftertanken, grunden. Jag tror att jag i framtiden håller mig till en platsa där jag bottnar, och inte tillåter mig att segla iväg... Det känns tryggt. För botten är inte slutet utan början på något nytt. Att bottna i ett liv med Kristus håller mig över ytan. Ger mig liv...

naiv - på gott eller ont?

2010-06-15T18:31:00.002+02:00

Jag har av flera personer kallats för naiv. Det har inte varit nedlåtande på något sätt, ibland ett konstaterande, men ibland, som häromdagen med uppmuntran. Det e charmen med dig Liselotte, att du är naiv... Att du vill och tror. Och det är nog så, att jag tror alla människor om gott, det är därför jag blir bestulen, på mina plånböcker, på mina saker och på mitt hjärta. Om vart annat. För att jag tror, för att jag litar på uppriktigheten och ärligheten hos människor. Kanske borde jag inte annonsera här att jag kan glömma att låsa min dörr, har dock ändrat mig på den punkten, men kan fortfarande lämna handväskan obevakad i kundkorgen för att den är för tung för att bära för att hämta nästa vara. Jag tror människor om gott, jag litar på att det de säger är vad de menar. Att det inte finns några baktankar, och att det som sägs kommer att hålla i längden. Jag vet inte om detta kan samlas under begreppet naivitet. Men på ett sätt så har denna naivitet räddat mig från en sak och det är bitterhet. För jag vågar, om och om igen, trots att skalet runt mitt hjärta bryts ner. Jag vill tro att det alltid finns nya möjligheter. Att det alltid kommer en ny chans. "Om du förlorar en står dig tusen åter" sägs det i talesättet. Jag tror inte att det är riktigt sant. En skulle räcka för mig, ingen vore hanterbart det också. Kanske är det så att det är förlusterna som hjälper oss att förstå vad som verkligen är viktigt. Blir som ett raster mot vad vi vill skydda oss mot? Det handlar inte bara om kärlek, det handlar lika mycket om vänner och vad vi tillåter oss själva att utsättas för. Och vad vi inte kan styra över. Men det jag kan styra, det vill jag hålla i min hand. Just nu är det lite mer skört än annars. Men vems själ och hjärta är inte skör? Om vi inte vore sköra skulle vi inte vara människor. Men skalet riskerar att hårdna. Jag riskerar att tappa min eventuellt charmiga naivitet. För att det gör lite för ont i hjärtetrakten. Själslig kärlkramp kanske man skulle kunna kalla det. Men jag är den jag är. En Lotta, en Liselotte, den människa som de som älskar mig har lärt känna. Och det tänker jag fortsätta vara. I tid och evighet låter som stora ord. Men jag tor att jag har hjälp på den vägen. Beroende på var jag sätter min tillit. Inte till mig själv, (jo lite), inte till andra och andras känslor för mig, utan till Kristus. Det är stora ord men det är det som räddar mig i slutändan... Jag tror att lärjungarna många gånger var naiva och jag är beredd att gå i deras fotspår... Och det är inte alltid en lätt vandring. Det slutade ju inte särskilt bra för någon av dem...

en gång till

2010-06-15T09:39:00.000+02:00

Vi ska springa fram mot nya möten och bli lurade minst en gång till.
Men tilliten som Kristus vunnit åt oss är större än all makt och ondska vill.

Psalm 779

Hur landar man?

2010-06-14T19:16:00.003+02:00

efter inre känslomässiga luftturbulenser? Jaghar inga svar på den frågan. Gör just nu bara ett avbrott från god lektyr i kvällssolen på min veranda och tänker att detta måste räcka tillräckligt långt. Ingen annan människa, inga händelser kan fullkomna mitt liv. Bara jag och min själ kan finna ro...

pusselbitar

2010-06-13T19:24:00.002+02:00

Jag tror att jag hade en färdig bild av livet, visste precis hur det skulle se ut. Pusselbit efter pusselbit skulle fogas samman och sedan skulle allting bli en vacker tavla, limmas ihop och vara till evigt beständig. Sedan visade det sig att vissa av bitarna gick sönder. Några försvann, några kunde jag aldrig hitta. Tomrum uppstod i bilden och det stämde plötsligt inte överens med hur jag hade föreställt mig att livet skulle se ut. Drömbilden... Sedan hittade jag andra bitar, försökte pressa ner dem i tomrummet för att jag helt enkelt inte stod ut med att det var tomt. Gjorde nästan som Askungens systrar, kapade av mitt eget liv för att kunna pressa in bitarna som jag trodde var de rätta. Det gick inte så bra, det gjorde ont. Nu börjar jag försona mig med bilden. Tänker på barnens slitna pussel där det finns vissa bitar som man inte ens kan ana motivet på, men det går ändå att gissa sig till var de ska ligga. Jag har börjat inse att pussel lägger man inte på en dag. Jag har aldrig varit någon vän av tålamod. Nu inser jag att jag måste öva mig i det, med nödvändighet. Och de där bitarna som försvann, de behöver inte stavas misslyckanden. Min tavla är fortfarande ofullbordad, och den dag jag får komma hem till himlen, kanske är det först då som de sista pusselbitarna kommer att läggas på plats. Och där står vi där tillsammans, jag och Herren, och ler, ler åt mina tappra försök, åt mina vedermödor, gråter för den smärta som andra och jag själv tillfogat mig och den smärta jag vållat andra. Nu står jag med några villrådiga pusselbitar i handen, men jag tänker att jag inte ska försöka tvinga dem på plats alltför tidigt. Att de får väga i handen ett litet tag, tummas på, tittas på. Om de har en plats i mitt liv så kommer det att visa sig. För pusselbitar längtar efter att få komma på plats, men det finns bara en plats som är den rätta. Det tål att väntas på....

Pilgrimsvandring lördag 12 juni

2010-06-08T15:49:00.006+02:00

Förutom att 12 juni är min prästvigningsdag (16 år) ((dock ingen allmän helgdag för det :-) )=)
så är det också sommarkyrkans invigning i Stenkyrka församling. Välkommen att vara med!

Samling Blekets kyrka 10.00
Föredrag med hans-Erik Lindström
Om att bevara sin pilgrimssjäl i ett höghastighetssamhälle
Sedan kaffe och smörgås
ca 11.30 start på vandringen för den som vill
Vandring från Bleket via Bö Tjärn (lunch)
förbi Röda stugan, Bö tjärn och ner till Bö, vidare över Nordvik och till slut till Skärhamns kyrka
Under vandringen samlas vi för meditationer och tankar. Vissa sträckor i samtal, andra i tystnad.
Avslutande samling i Skärhamns kyrka
Kaffe och smörgås
17.45 inleds sommarkyrkan med hissande av leendet på Skärhamns kyrka
18.00 Körkonsert med Öja kyrkokör. Janåke Hansson leder detta. Avslutande samkväm i församlingsgården med ostbricka och cider.

Söndag 13 juni 09.30
Söndagsmässa med hans-Erik Linström samt Liselotte Malmqvist och lovsångteam. Kyrkkaffe

Anmälan enbart till vandringen pga planering för lunch
Ta med bra skor och vattenflaska
Möjlighet att ge med enbart en sträcka finns
Transport för att hämta bilar ordnas.

Välkommen att höra av er till mig för information och anmälan
(Anmälan enbart till vandringen)

liselotte.malmqvist@svenskakyrkan.se
0733 230506

politisk manna för många

2010-05-31T12:44:00.003+02:00

Israelisk militärs stormning av båten med förnödenheter till Gaza på internationellt vatten med 19 döda som följd kallas för massaker. Lars Ohly beskriver det som "Satans mördare". Starka ord, starka känslor, starka reaktioner överallt i alla läger, på bortaplan och på hemmaplan. Detta är politiskt manna. Men för vem? För många tror jag. För det första så går oåterkalleligt den pågående fredsprocessen (den lilla som finns) i stå, det finns nu inga förutsättningar för att fortsätta det samtalet. Israel fryses ut i internationella sammanhang. Och framför allt så får Israels ovänner ännu större mandat och handlingsutrymme. Är detta då politiskt manna även för Israel? Har det funnits med i kalkylen? Jag vet inte, men att det är det för Israels motståndare är helt säkert. Men är det så att när Israel som i så många sammanhang klumpar ihop palestinska insatser, samtal etc under begreppet terrorism nu får mer på fötterna för att fortsätta göra det? När samtalen tystnar och de reaktionära, och våldsverkande krafterna får större utrymme? Jag är rädd för det? Och ännu mer bekymrad blir jag om det är det politiska manna som Israel genom sitt agerande eftersträvar. För att detta som skedde skulle få de konsekvenser som det fick kan inte vara någon överraskning för någon. Inte heller för Israel. Med rätta kommer Israel att kunna kalla reaktionerna för ett upptrappat motstånd mot landet, regeringen statsbildningen Israel. Är det vad man vill? I så fall står det mycket illa till. Och hoppet för en fredlig framtid minimeras ytterligare. Vi får se vad som händer. Men att detta är politiskt mannan för fel krafter på båda sidor, det är jag övertyga om.

Im not a robot - i hope

2010-05-28T16:58:00.002+02:00

Läste på nätet om ett par som vigdes av en robot. En robot på riktigt, visserligen med installerad mjukvara, men ändå? Jag skulle inte vilja bli vigd av en robot, eller viga människor som om jag vore en. Det senaste är väl det troligaste som skulle kunna hända, för det riskmomentet finns överallt, alltid. Att vi börjar agera på rutin, att vi helt enkelt förlorar den mjukvara, helig Ande, som Gud har rustat oss med. När vi börjar agera på samma sätt oavsätt olika förhållanden... Jag har agerat på rutin och det är inget jag är stolt över, det är långt ifrån rutinerat.

Varje dag, varje stund är ny, och jag vill ta emot den, inte som en förprogrammerad apparat, utan som människa och präst. Önskar oss alla detsamma..

adventure - or not

2010-05-25T23:01:00.002+02:00

Har precis kommit hem från en underbar semesterresa på Kreta. Helt tillrättalagt på en resort. All inclusive. En semester utan några beslut att fatta, inga val att göra utan att bara ta emot. Det var precis vad vi behövde barnen och jag. Bara njuta, inte behöva räkna mynt och sedlar. Hämta glass, mat och vad vi tyckte om. Det ligger något snobbigt i avståndstagandet från sådana semestrar, jag har varit där själv. Det ska ju vara äventyr! Man ska ju upptäcka! Visst, en sådan semester väntar på mig också, när barnen är större och vi är mogna för det. Nu var det alldeles utmärkt med minidisco och familjeshow...

Jag har i alla fall laddat batterierna och ser mot en sommar och en framtid som jag aldrig sett förut, det känns bra. Val väntar på att få göras, större än om man ska välja restaurangen till höger eller vänster. Livet här hemma är ett mycket större äventyr...

Gud, när du ändå håller på...

2010-05-22T14:30:00.000+02:00

Dottern bad sin afton bön om det ena större än det andra, framför allt att hon skulle bli helad från sin öroninflammation som höll på att förstöra Greklandssemestern. Och bönen avslutades med de enkla orden: Och Gud när du ändå håller på, kan du ta ur mina hårklämmor också. Och så somnade hon... Det är tro!

För Sverige i tiden

2010-04-29T20:32:00.002+02:00

Jag är en obotlig republikan. Jag finner det anmärkningsvärt när kungahuset talar om att leva ett liv som stämmer in med vårt moderna samhälle. I ett modernt samhälle finns för mig inga prisar eller prinsessor, det tillhöra barnens, sagornas och drömmarnas värld. Min dotter vill bara vara en prinsessa, det får hon vara, i min värld. Och i hennes värld. Jag lyssnade på radio på ett program om hur fri människan är eller hur styrd eller beroende hon är av sitt sociala arv. Ofta tänker vi då på barn till alkoholister etc. Men hur är det med vårt kungahus? Är de inte lika ofria som vi är, eller ännu mer? När det gäller möjligheten att bryta sig ur föreställningar, förutsättningar etc. Möjligen tränger sig verkligheten och det moderna samhället sig på i det massmediala drevet efter den yngsta prinsessan som utsätts för samma sak som många av oss andra lever i, men vi behöver inte hamna i massmedias fokus för våra personliga tragediers skull. Tänk om vi alla skulle få chansen att leva vårt eget liv utan att vare sig förminskas eller begränsas på något sätt av vår bakgrund, historia och gener. För trots allt så tror vi väl ändå att vi är ett folk, på samma väg, med samma ursprung och samma mål. Jag insett att livet i ett kungahus inte är någon gräddfil. Det bär säkert med sig sin egen börda. Dock kanske inte den som många lever med, att få hushållskassan att gå ihop, att handla kläder på second hand. Att inte kunna fly utomlands när livet blir för tufft... Få av oss avundas nog egentligen varandras liv. men att leva för Sverige i tiden är för mig fortfarande inte möjligt att kombinera med inlånat namn från Frankrike och därigenom en historia och en bakgrund och en framtid som skulle skilja sig så mycket från alla andra. Jag fortsätter att vara republikan, och kristen!

Syndafloder...

2010-04-28T21:40:00.003+02:00

Läser i Aftonbladet om supervulkanerna vars floder han översvämma hela jorden. En vulkan på Kanarieöarna kan översvämma hela Europa med en gigantiskt hög våg. Nyss påminda om Askmolnet och inte för alltför många år sedan tsunamin å är människor mer benägna att bli katastroftroende. Jag är inte "katastroftroende", rättare sagt det är inte tron på förödelse som bär mig. Men jag är bibeltroende. Och plötsligt så verkar det inte alls så märkligt att en flod skulle svept bort livsbetingelserna över en hel kontinent eller kanske över alla då bebodda platser. Är domedagen här? Frågar sig journalisten på Aftonbladet... Jag ägnar mig inte åt att tyda tecken, men håller det inte för omöjligt att det som riskerar att kunna ske nu kan ha skett en gång tidigare...

hand i hand, tillsammans går vi ...... ...

2010-04-24T18:30:00.003+02:00

Ulf Lundells låt kanske inte längre är så bekant för så många längre, jag var väl typ 15 när man sjöng den som mest... Det går hett till i etermedia nu. Protesterna, debattinläggen, facebookgrupperna duggar tätt. Varför önskar kronprinsessan att bli överlämnad av sin far till sin blivande make? Hon som ska bli Sveriges drottning! (PS, jag är förvisso republikan). Är det för att han ändå ska känna att han är nåt? Inte bara ofrälse? :) Eller för att hon älskar sin far? En ömhetsbetygelse?

So what... Vad som faktiskt rent praktiskt händer är att detta bröllop som på så många sätt kommer att bli stilbildande framöver kommer att förankra den inlånade traditionen med brudöverlämning som aldrig varit någon svenska tradition någonsin. Fy, så tråkigt blogginlägg, så oerhört oorginellt. Men jag måste säga det. För jag vet vad som kommer. Som präst och vigselförättare förespråkar jag alltid att man går tillsammans in i framtiden till ett gemensamt liv som lovas inför altaret. Vår nuvarande kung och drottning valde att göra så. Av vilka skäl vet vi inte. Men de var två som var överens och tog det steget. Jag minns mitt eget bröllop. Den krampaktiga handen, känslan, nervositeten, högtidligheten Att möta framtiden tillsammans. Fast det nu förvisso inte höll hela vägen. I det fallet hade dock inte en brudöverlämning gjort någon skillnad. Min mamma tyckte för ett ögonblick att det hade varit fint. Men mitt liv och mina val är större än så.

Och som präst väljer jag mina strider. Jag säger inte nej, men talar alltid om vad jag tycker, jag har sett det mesta av överlämningar, söner som för sina mödrar till altaret, bröder, farfäder, mammor, ja, allt!

Men varför inte göra som vi alltid har gjort, att fortsätta gå hand i hand.

För om en man skall lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru och de ska bli ett.

Då borde det väl i konsekvensens namn vara brudgummen som ska överlämnas? :)

Aska och sånt

2010-04-18T00:35:00.002+02:00

Jag har lite svårt att greppa det stora askmolnet. Mina kollegor retar mig för att jag läser alt som går att komma över på nätet. Både vad som händer och vilka konsekvenser det kan få. Och jag som på mänskligt vis då funderar mest över min egen situation och den efterlängtade Greklandsresan. Inte en resa i mängden utan för mig och barn den stora resan!! Det är så marginellt i det stora hela. Men jag funderar på livet, skapelsen, på naturkatastrofer, på jordbävningen i Kina som tagit 1400 liv. Här i väst talar vi bara om flygplan. Själv tänker jag att det är betydligt tråkigare om vi inte kan komma iväg på vår semester än om vi inte kan komma hem... Funderar på vad som händer med jorden, och vad som har hänt genom tiderna.

Måste för övrigt berätta om ett fantastiskt frågepass med konfirmanderna på lägret. De fick ställa vilka frågor de ville och det var avancerade och kluriga frågor som ställde oss alla mot väggen. Och de ville inte sluta fråga. Det är kul med konfirmander, ja jag älskar faktiskt konfirmander, och vilket underbart gäng jag har i år! Måste säga det! Fast jag säger det varje år så har varje grupp något visst. Den här med. De har så oerhört mycket att lära mig...

Nu är det sovdags... Undrar om vi kommer iväg till Grekland...

Kors i taket eller...

2010-04-10T10:16:00.002+02:00

Sitter på morgonkvisten mitt emot fadern som bläddrar igenom tidningen, HD. Noterar att dödsannonserna inte innehåller så många kors nu för tiden. Så¨är det ju att korset inte längre är en livstolkande symbol för människor. Att det idag är blommor, hundar och solnedgångar som talar mer om människor liv. Igår var vi på promenad genom Helsingörs stad och gick förbi en begravningsbyrå. Där inne stod ett antal kistor varav de allra flesta hade ett träkors på locket. Jag har överhuvudtaget aldrig sett det i Sverige och undrar om det skulle varit särskilt gångbar modell. Nu har jag inte haft tillfälle att jämföra de danska och svenska dödsannonserna men undrar ju naturligtvis om det kristna symbolspråket är starkare förankrat i Danmark än i Sverige. Och hur gör vi som möter människor i liv och död när vi vill tala om korset? Hur gör vi det kristna symbolspråket relevant? Det liv bortom och genom korset som inte bara är en symbol utan en levande verklighet?

Gud spelar skjortan av den onde

2010-04-05T00:32:00.002+02:00

Jag var för några år sedan på resa i Polen och mitt i skogen i en dalgång vid sidan om vägen stod en bro. Den vilade på pelare i varje ände högt upp utan att vara förbunden med någon väg i någon ände. Utan början eller slut, mening eller mål… aldrig fullbordad. Kanske ett misslyckat EU-projekt. Det ofullbordade kan ibland vara vackert. Ett ofullbordat konstverk kan ändå vara lysande. Schuberts "Ofullbordade" anses av en dela höra till ett av musikens mästerverk.

Men tänk om det hade varit med korset på samma sätt som med den där bron i Polen. Att korset skulle vara enbart ofullbordad och meningslös handling. Men så är det inte. Det som för lärjungarna och Jesu följeslagare den där fredagen verkade fullständigt meningslöst och ett nederlag var i själva verket en seger. Fast det inte verkar så just då. För lärjungarna är korset enbart nederlag, i total motstridighet till Jesu egna ord på korset: att allt är nu fullbordat. Han säger det inte när han stiger ut ur graven utan redan här på korset: Det är fullbordat. Korset blir brytpunkten för världen. Livet segrar. Här finns både mål och mening, början och slut.

Korset blir förbundstecknet. Brofästet. Som knyter ihop det gamla förbundet med det nya, mänskligheten, människan med Gud. - Like a bridge over troubled waters I will lay me down. Som en bro över mörka vatten ska jag lägga mig ner, ska jag bära dig. Hem. Gud som en gång spände regnbågen som ett löfte över himlen till sitt folk spänner nu genom Jesu död och uppståndelse sin kärlek som en bro över allt det som skiljer oss åt från Gud. Kärlekens bro. Allt blir helt genom Jesus. Fullbordat.... I fredags var det Långfredag, igår var det påskafton, en slags mellandag, mitt emellan död och liv. Själv satt jag på sonens innebandymatch. Tyvärr förlorade sonen en av matcherna med 2-3 men det blev oavgjort i den andra. Det viktigaste var förstås att han hade roligt.

Men samtidigt tänkte jag korset handlar om något helt annat! Det handlar inte om att få ut nåt så länge det varar. Det är större än så. För trots att man rycker kläderna från Jesus och pryglar honom så är det faktiskt i Gud som spelar skjortan av den Onde. Och tar hem segern på det allra mest oväntade sätt. Till det yttre kan man inte tro annat än att det är det onda som segrar när Jesus blir korsfäst. Men den onde som känner kraften i korset vet bättre än så. Det är därför den onde gör allt för att fresta Jesus att välja bort korsets väg. Men Jesus vet att det han gör, inte är något tillfälligt utspel i historien utan är en del av Guds egen frälsningsplan. Det är ingen bro i tomma intet. Den har både en början och ett slut. Korset är avgörande för oss! För trots att lärjungarna inte förstår någonting då så saknar korset varken mening och sammanhang.

Men vi, precis som lärjungarna kan tycka oss befinna oss i någon slags mellantid, mitt emellan Långfredag och påskdag. Vi vill tro, men vet inte om vi kan göra det. Vi vill hoppas men vet inte om vi kan det. Då blir löftet tydligt för oss idag bland annat genom dopet som vi snart ska fira och nattvarden som vi ska få dela. Dopets löfte: Jag är med er alla dagar till tidens slut. Alla dagar! Så ofta ni gör det till min åminnelse är jag mitt ibland er.

Han är här. Han har lovat det. Och vi får tro det. Uppståndelsen säger oss att hans kärlek besegrar allt, till slut, inte genom att undvika det svåraste, men genom att gå rätt igenom det. Närvarande, i det liv där vi är och lever. Någon som är med oss alla dagar, varje dag hur den än ser ut. Även om vi som lärjungarna faktiskt inte riktigt begriper någonting så får vi med vår tro omfatta uppståndelsens glädje – genom hans löfte. Detta märkliga att vi får leva våra liv vissa om att segern en gång för alla är vunnen, och samtidigt befinna oss i en mellantid då vi fortfarande väntar på den stora Uppståndelsens dag. Fram till des får vi göra och leva så som Jesus säger. Göra andra till och själva lärjungar, vissa om att Han är med oss alla dagar till tidens slut. För detta bekänner vi att Jesus Kristus, mot all sannolikhet, sannerligen är uppstånden, inte sannolikt, utan sannerligen för att ge världen liv.

somliga straffas... genast...

2010-04-02T22:04:00.002+02:00

Fick ett gigantiskt gallstensanfall nu ikväll. Medan jag pratade med en vän i telefon, blev mer och mer frånvarande... Lyckades få barnen i säng och ligger nu med en vetekudde på magen, det börjar släppa lite. Halvt på skämt, halvt på allvar tänker jag att det är ett straff, eller i alla fall en prövning. Jag äter aldrig kött på Långfredagen, det är ett val jag har valt att göra, att avstå helt enkelt. Men så föll jag för frestelsen att smaka på barnens pizzaslices med skinka och kebab. Dom har inte samma teologiska hållning till mat som jag. Och sedan brakade det loss. Så ont jag fick. Men inte barnen.

Jag tänker så här ,dels tål jag inte kryddad mat så bra. Dels hade jag satt mig för att avstå. Men föll för frestelsen. Barnen hade ingen tanke att avstå, de bröt inte mot några föresatser som jag gjorde. Att bryta mot föresatser kostar på. Att falla för frestelser är oftast mer prövande för själen än för kroppen. Men jag tror att jag behövde bli lite näpst helt enkelt. För jag faller för frestelser, ändrar förutsättningarna för vad jag föresatt mig. Herren tål att jag äter pizza på Långfredagen, men har svårare med frosseri. För det var faktiskt vad jag föll för idag, och igår. Som kostade mig min hälsa. Lite kroppslig och andlig friskvård borde vara på sin plats, det är ju det som fastan är till för, som inte ska brytas förrän till söndagen... Den här natten lär i alla fall bli en prövning..

Cloaca

2010-04-02T14:59:00.003+02:00

Det finns en maskin som består av ca 7 ton rör som ska imitera det som vårt eget, människans matsmältningssystem gör, ta hand om och filtrera ut det vi behöver av näringsämnen, ta hand om protein och kolhydrater, bryta ner maten helt enkelt. 7 ton, för att göra det som du och jag i vår kropp har fått som vi tar för givet att det allra oftast ska fungera. Tänk vilken fantastisk skapelse vi människor är. Det är ingen slump ! Och jag är glad att jag inte väger 7 ton, och inser att min 5-7 kilos övervikt faktiskt är rätt så marginell i förhållande till denna fantastiska kropp med alla förmågor som Gud givit mig. Den fungerar!!! Copyright God himself!

Trespassing

2010-03-31T18:15:00.002+02:00

Tittar på doktor Phil. Medger att jag gör det ofta med stor behållning. Familjekonservativ är han men det är jag mer, kanske därför jag gillar det. Under en längre tid har det talats om otrohet. Jag fick själv frågan vid ett tillfälle. vem bröt äktenskapet? Vi som kvinnor har ofta en tendens att lägga skulden på vår rival, den förförande kvinnan som förleder männen. Men vem bryter äktenskapet? Den som lockar bort, eller den som drar sig ur? Vem har avgivit löftet och vem bryter det?

För övrigt om att bryta löften. Jag tror att vi alldeles för ofta låter just otroheten vara det som vi anser avgör att ett äktenskap bryts itu, går isär. Men det ligger något i de gamla orden lång och varaktig söndring". När vi slutar bry oss om varandra, ta ansvar för varandras behov av att vara sedda och älskade i både nöd och lust så förlorar vi något på vägen. Lusten har vi sällan problem med, men att orka med varandra i nöden? Det är en prövning. Då är det inte konstigt att gräset verkar grönare på andra sidan. Trespassing var överskrivet, att gå över gränsen, vi är många som gör det på olika sätt och har vårt eget ansvar för det. Men vi tycks ha olika uppfattningar om det. För mig finns det sådant som är förbjuden mark, att gå emellan. Vad jag än känner. Frågan är det vem som går över gränsen och vem som öppnar grinden. Men var och en av oss har ansvar för de val vi gör och de steg vi tar. Inget kan ta det ifrån oss.

mamma, kolla, däj äj våjan pjäst!

2010-03-30T18:00:00.003+02:00

Jag handlade middag idag. I grönsaksdisken hälsade jag på en mamma och dottern utbrast: - mamma, kolla, däj äj våjan pjäst. . Och så vände hon sig om och ropade: - pappa, pappa, kolla, våjan pjäst! Jag blev glad. Glad för att leva med nåden att få arbeta i en liten församling, bo i ett litet sammanhang och faktisk få vara dejas pjäst... När jag arbetade i stan så kunde jag ibland ta av mig prästkragen om jag ville vara anonym. Här på Tjörn är man aldrig anonym. I olika perspektiv kan det vara mer eller mindre bekvämt. Men för mig är det en stor gåva, en nåd, att få vara pjäst, för stora som för små. Och kragen hade jag inte på, inte heller den här dagen... Pjäst är jag ändå... :-)

Löftena kunna ej svika... ? En passionshistoria

2010-03-27T12:51:00.002+01:00

Jag har bestämt mig, så långt som man kan bestämma sig, jag vill aldrig bli sviken, jag vill aldrig bli bedragen eller lurad. Någon gång mer i mitt liv. Bli avförd... Längre än så kommer jag inte i mitt lärjungaskap, i alla fall inte på vägen genom hjärtats passionshistoria. Tänker på Petrus som lovade så stort, som fick komma tillbaka, som Jesus älskade av hela sitt hjärta. Men det är klart, när han väl kom tillbaka så gav han allt, till och med sitt liv, det är kärlek... Den kärlek som icke söker sitt.

Jag undrar hur bränd Jesus kände sig, hur bortglömd och bortkastad han kände sig på korset, där bara några få stod kvar. Johannes och Maria... kanske några till.. Petrus hade skräckslagen lommat iväg...

Mitt hjärtats passionshistoria har också fått sina törnen. Jag vet, man ska inte se bakåt, utan framåt. Man kan inte gå genom livet baklänges, stirra sig blind på förtreten och bli bitter. Det är inte särskilt fruktsamt. Nu går jag framåt. Tänker någonstans, aldrig mer... Det ger mig hopp, faktiskt. Tro. Att säga "aldrig mer" är ett sätt att säga Ja till livet. Och nej till det som vill bryta ner.

Nu går vi in i passionstiden. Det är många löften på den vägen, och många törnen. Och framför allt ett ljus i mörkret, tron på att det alltid, alltid finns en väg vidare. De löftena sviker aldrig.

Att veta eller inte veta...

2010-03-19T20:40:00.002+01:00

det är frågan. Jag vet idag mer än det var meningen att jag skulle vetat. Och alldeles för sent. Den kunskapen gör mig idag ont. Det smärtar, det gör mig illa. Frågan är vad jag gör med en kunskap idag om mitt liv och hur det såg ut för fyra år sedan i mitt liv.

Ingen människa mår bra av att känna sig lurad. Jag tror att det är något av det allra svåraste vi kan gå igenom. Den största kränkningen. Att bli lurade. Att inte veta vad alla andra vet. Att på så sätt bli lurad på sitt eget liv. Det gör ont att bli sårad, det gör ont att bli sviken. Frågan är, gör det mer ont att få veta det i efterhand? Annat än att man känner sig väldigt dum?

Men jag tänker inte gå omkring och känna mig dum. Mitt liv är alltför värdefullt för det. Och en sak har jag lärt mig, att sanningen, hur smärtsam den än är, är den allra mest barmhärtiga både mot den som vill luras och den som riskerar att bli lurad.

Att leva med rätten till sanningen om vårt eget liv. Den rätten har du och jag, den skyldigheten har vi till varandra. Men så svårt det är. I stort som smått, att faktiskt våga säga hur det är...