torsdag 14 juli 2011

Mitt sista Oasmöte?

I fyra år har jag och barnen varit på Oasmöte. Vi har fått inspiration och påfyllnad av mycket. Barnen har hittat vänner och kunnat känna sig hemma i ett kristenliv utan att vara udda. Jag har fyllt på med lovsång och undervisning. Hela tiden med en trogen skepsis men också stor kärlek.

Några gånger har det bränt till i samtal, antingen vi kommit in på ämbetsfrågan eller andra teologiska skiljaktigheter.

Jag söker ofta förståelse och respekt för andra människors uppfattningar. Försöker sätta sig in i hur människor tänker sig. Och hoppas på motsvarande respekt för min egen.

Jag kommer inte tillbaka nästa år. Det beror på flera olika skäl. Dels för att jag och barnen helt enkelt är lite möteströtta. Men det beror också på att den teologiska skiljelinjen blivit för skarp. På fel punkter. Jag mötte under mina första år många kvinnliga präster och pastorer. På dessa år har denna närvaron tunnats ut. Det är en sorg för jag tror att det låg en kraft till förvandling även i den närvaron.

Jag hade två samtal idag. Ett handlade om Oasrörelsens uttalade positiva inställning till kvinnliga präster, En hållning som jag aldrig sett konsekvenserna av. I hänsyn till de kvinnoprästmotståndare som inte skulle komma om jag på något sätt togs i tjänst så väljer man att avstå. Men hur många fler är det inte som väljer bort Oasrörelsen av precis motsatt anledning? Jag hör ju det så ofta.

Jag berättade i samtalet att jag inte kommer kommer tillbaka nästa år. Tråkigt för dig, en förlust till dig fick jag till svar. Nej, en förlust för Oasrörelsen, svarade jag tillbaka. För det är det. Inte för min egen roll i sammanhanget. Utan för att det inte är en väg framåt att visa tillbaka det vi tror att Gud välsignar.

Jag har flera vänner som sagt det jag säger nu. Att de försökt i flera år men har tappat glädjen. Jag vet inte om jag tappat glädjen. Men trovärdigheten i Oasrörelsen minskar. Det är bättre att vara tydlig än att låtsar vara det.

Gång på gång får jag höra att ämbetsfrågan för Oas är en icke-fråga. Idag vet jag att det inte är sant. Det är synd. Jag avvaktar, lyssnar, får se om jag kommer tillbaka. Det skulle kunna vara både och istället för antingen eller...

6 kommentarer:

Lisa S sa...

Tycker att det är väldigt tråkigt att du känner så, och jag tror att jag förstår vad du menar även om det var längesen jag var på storoas (har varit på ungdom och knappt det på senare år).
Vill bara säga att det betytt mycket för mig att se dig där. Vi känner ju inte varandra, men när jag hittade din blogg för några år sen kände jag igen dig och insåg att det är dig jag sett, kanske ända sen Liseberg 2002?
Att du, och några andra kvinnliga präster, har visat både på er personliga styrka, och beroende av Gud, men också talat hopp om att man kan söka Gud tillsammans oavsett vad man tycker i ämbetsfrågan som så ofta annars är så infekterad.
I ämnet så vill jag berätta ett väldigt fint minne från höstoas i Rättvik förra året. Det var förbön för alla präster och pastorer, uttryckligen för både kvinnor och män. Både nuvarande kvinnliga präster och pastorer och studerande/med kallelse gick fram och fick förbön. Alldeles framför mig bad Berit och Hans för en kvinnlig präst från Hedemora. Det var en fantastisk bild. Det var helande för mig som växt upp i en församling som slets i tu på grund av ämbetsfrågan. Kanske är det så att det är lite olika geografiskt också. Jag undrar om ämbetsfrågan kan bli en ickefråga i Gbg stift just nu, oavsett sammanhang? Här uppe i Västerås finns ju inte samma spänningar och därför kan det vara en ickefråga här. Här handlar det mer om vad man vill tillsammans med Jesus, inte vad man tycker i ämbetsfrågan.
Gud välsigne dig och barnen, vart ni än är någonstans!

Andreas Holmberg sa...

Visst kan jag förstå hur du känner, Liselotte. Men HUR många sammanhang i Svenska kyrkan (alla utom aKF och/eller Oas?) skulle då inte de genuint högkyrkliga behöva lämna, eftersom de sedan 1994 inte längre är önskade som präster?

De redan prästvigda är visserligen i någon mån accepterade (tills vidare och ej som kyrkoherdar/biskopar), men genom att deras yngre likar är helt "utstämplade" är ju även de äldre det indirekt.

Att alls stanna kvar i Svenska kyrkan är en akt av stor ödmjukhet från deras sida. Att gå på ännu ett OAS-möte vore en liknande akt från din sida.

I ingendera fallet kan man som utomstående kräva ett lojalt kvarblivande - men kanske att man inte silar mygg och sväljer kameler så att man bedömer en troende prästvigd kvinna resp. en troende motståndare till ordningen med prästvigda kvinnor hårdare än man bedömer uppenbart ickelutherska, ja, snarast ickekristna och rent evangelieförnekande ämbetsbärare på högre och lägre nivåer i SvK...

Loi Stefansson sa...

Hej
Jag förstår din reflektion och tycker att du har helt rätt, Liselotte. Det du beskriver känner jag igen sen tio år tillbaka när jag också var med i Oasrörelsen. Då resonerade man likadant som nu, och ingenting händer framåt. Det går inte bara att - som någon annan kommentar skriver - antyder att det ju är synd om "de andra"...

Men vi behöver oaser, andliga sådana, sådana som ger tro, tröst och hopp om ett liv också i Svenska Kyrkan. Jag tror dock INTE att Oasrörelsen kan ge det!

Andreas Holmberg sa...

Ja, man kan inte både äta kakan och behålla den, det är klart. Oasrörelsen kan inte både hävda att den är positiv till prästvigda kvinnor OCH att prästvigda kvinnor inte går att använda vid Oasmötena.

Men skulle inte prästvigda kvinnor kunna predika - kalla det profetera eller ej? - och prästvigda män duka och servera måltiden? Brukar inte Berit S. tala själv?

FÅR prästvigda kvinnor tala och undervisa men kräver att även få "celebrera" för att alls vara med, då ser jag det som "stridigt" i överkant. Men är det däremot alltför mycket av "kvinnan tige" på Oas rent generellt (jag har inte varit med själv), då förstår jag bättre Liselottes reaktion. Det blir för dubbla budskap och klingar oärligt - om man samtidigt påstår sej vara positiva till ordningen med kvinnor i prästämbetet.

Min poäng är inte att "det är synd om de andra", Loi - min poäng är att man grovt silar mygg men sväljer kameler om man nobbar klart uppbyggliga men politiskt/socialt ifrågasatta Oas-möten men däremot kan tänka sej närvara i pk-sammanhang där queerlära och liberalteologi har hegemoni (troligen de flesta stiftsarrangemang nuförtiden t.ex.). Men jag vet ju inte alls var Liselotte är med i övrigt...

Gunnel sa...

Liselotte
Skriv gärna och berätta var du står i förhållande till bibeln som Guds ord! Striden för eller emot kvinnliga präster har jag följt sen början och den egagerar mig. Lika mycket engagerad är jag av den sorg som Andreas Holmberg berör att präster lämnar tron på att bibeln är Guds ord. Det skall inte städas i bibeln! Vi skall ödmjuka oss inför allt vi inte förstår hellre.
Om jag inte får undervisa som kvinna så får jag ändå berätta om Jesus både från GT och NT.

Allt gott
önskar
Gunnel

Liselotte Malmqvist sa...

Hej Gunnel, tack för din kommentar. Jag vill inte här försöka göra en redovisning på vilket sätt jag förstår och tolkar Bibeln som Guds Ord. Men du får gärna läsa igenom mina reflexioner, mina predikningar och bloggämnen. Då tror jag att du kommer få en ganska tydlig uppfattning om vad som är centrum i min tro och i bibelordet.