Att släppa taget

En skilsmässa och en separation är en lång process och en lång vandring. Inte bara för dem som står mitt i den, också för dem som står vid sidan, och för alla som möter. Alla är inte på samma ställe, samtidigt, olika känslor far igenom oss, vi blir arga, svikna, ledsna, försöker fortsätta hoppas. Ibland kommer det som en blixt från klar himmel, när allting går sönder. Kanske är det först då vi anar hur många trådar det går mellan oss människor. Att de går så stadigt och sitter så fast. Ett rikt förgrenat nätverk av rottrådar som nu skall gå åt skilda håll. Vi är en del av varandra, mer än vi ibland förstår.

När Jesus bryter brödet med oss bryter han också sitt eget liv. Och bryter in i våra liv. Rakt in i det som gått i bitar, för Livets trasighet och splittring. I det brutna brödet möter oss Jesus som vill öppna oss och hela våra liv, som vill hjälpa oss finna det som ger näring och kraft till det liv vi lever, det som är vårt, så som det är, så som det blev. Men hoppet kan också vara ett svårfångat barn, som bor i våra kroppar, vaggas i vår famn. Det kan lika lätt gå förlorat, blåsa iväg, i vinden likt en maskrosboll. Men också i den bilden bor ett hopp. För det som vi ser upplösas, den fjäderlätta maskrosbollen, den slår rot i nya marker för att åter blomma. Det är inte alltid så lätt att se, när vi ser det som blommat nu förvissna. Vi bär på separationer inom oss, inte alltid bara från den vi älskar, utan både i vårt inre och yttre liv. Uppbrott som vi inte alltid själva valt. Därför får vi nu be, för oss själva och för varandra:

Gud ibland måste vi släppa taget, om fönster och dörrar, hus och hem, om minnen och rädsla. Men när vi gör det får vi också släppa taget om gårdagens smärta och sträcka oss mot framtidens hopp. När vi släpper taget kommer vi alltid att bära det förflutna med oss, hjälp oss du, Jesus Kristus, att försiktigt vika ihop de sorger som bor inom oss, få vila i smärtan, och röra oss framåt, tillsammans med dig, varje dag, varje steg, i din kärlek, Amen