Mycket prat och lite verkstad? Det är skillnad på att vilja och välja...

Predikan 11 sön efter trefaldighet. texter se längst ner

”Ord behöver hjärtan för att leva.” Så skrev författaren och diktaren Birger Norman. Ord behöver hjärtan för att leva.

Evangelium idag handlar både om ord och hjärta. Eller om vad som händer när de båda får kontakt med varandra. På finare språk kallar det vi ibland för att vi är kongruenta. När det vi säger och gör är kongruent, överensstämmande med varandra. Och i vår evangelietext är det ju definitivt tvärtom. De båda sönerna säger ett men gör ett annat.

Och dom som gärna pratar högt och brett om sig själva och allt de ska göra kallade min mormor för skrävlare. För dem hade hon även ett annat uttryck: Det där var mycket prat och lite verkstad. Jag minns orden så väl trots att det är nästa 40 år sedan hon dog kanske för att det är en smärtsam påminnelse om mitt eget tillkortakommande. Att jag ofta pratar om det jag vill göra, men inte alltid får gjort. Och även om jag får det gjort så småningom så borde jag kanske inte prata om det så mycket i förväg. Innan det är genomfört. För det är skillnad på att vilja att göra något och att välja att göra något.

Och det är vad som skiljer bröderna i evangelium. Den förste sonen tvekar och säger nej, vi får ingen förklararing till varför. Var han rädd för att inte räcka till, eller var han bara lat? Men något påminde honom om var han hade sitt hjärta och då ångrar han sig och vänder om. Om svaret är nej, så säger hans hjärta Ja, För ord behöver ett hjärta för att leva. Och han går till arbetet i vingården ändå. För att han förstod var han hade sitt hjärta.

Den andre av sönerna säger Ja utan betänksamhet. Kanske anar han vet vad hans Far vill höra och dessutom vill bräcka sin bror som sa nej, och orden blir ett slags läpparnas bekännelse. Mycket prat och lite verkstad. Han lovar runt och håller - tunt. Och hans snabba Ja faller fort till marken då hans far kommit utom synhåll. Hans Ja når aldrig till hjärtat, och får då inte heller liv. För Ord behöver hjärtan för att leva.

 Vilken av de båda gjorde som Fadern ville? Jesus sätter fingret på en avgörande punkt. Att det är skillnad mellan att tala om det goda och att göra det goda. Temat för söndagen är tro och liv och vi får än en gång påminnas om att de hör ihop.

Dessutom är det en lite trött Gud vi möter idag förmedlat genom profeten Amos: så trött jag blir på era fester och offergåvor. Men vi kan också tolka det så här:: jag blir så trött på fernissa ord och ton som bara är ett utanpåverk. För ord behöver hjärtan för att leva – bli levande…
Gud blir trött på oss, och Paulus, han blir trött på sig själv. Precis som jag också ibland blir trött på mig själv. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Eller kanske som brodern i texten idag, jag gör ingenting alls.

Visst kan det vara lätt att som den förste sonen säga, nej, pappa jag vill inte, jag orkar inte… Men så kan något hända, när ordet når hjärtat. Då vi kommer tillbaka till oss själva och tänker en gång till. När vi försöker foga samman detta med att vilja och välja. Tro och liv, att vara kongruent, överensstämmande… Och det gör inte så mycket om det blir så mycket prat, bara vi ser till att det blir verkstad också. När tro och liv blir ett med varandra.

Ett fint exempel på både samhörighet, handling och övertygelse som jag sprang över nu i veckan är berättelsen om Mahatma Ghandi som en gång klev ombord på ett tåg och då tappade sin ena sandal. Eftersom tåget redan hade börjat rulla så tog han istället han av sig sin andra sandal och kastade den intill den första.

En av passagerarna bredvid blev lite fundersam och frågade honom varför han hade gjort så? Jo, sa Ghandi, istället för att jag ska gå omkring med en sko kan den som hittar skorna få ett par han kan använda. På samma sätt hör ord och hjärta ihop. För tro och liv är samma sak som ett helt par skor, dom kan inte skiljas åt utan behöver gå tillsammans och gå i rätt riktning.

Och ordet behöver hjärtat för att leva.
SÖNDAGENS TEXTER

Am 5:21-24

Så säger Herren: Jag avskyr era fester, jag hatar dem, jag står inte ut med era högtider. När ni offrar till mig och kommer med era gåvor vill jag inte veta av dem, jag vill inte se åt era offer av gödboskap. Låt mig slippa dina psalmer, jag vill inte höra ditt strängaspel! Men låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!



Rom 7:14-25
Vi vet att lagen hör till det andliga. Men själv är jag av köttslig natur, såld till slav under synden.
Ty jag förstår inte mitt sätt att handla. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då medger jag att lagen är något gott. Då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i min köttsliga natur. Viljan finns hos mig, men inte förmågan att göra det som är gott. Det goda som jag vill, det gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som handlar, utan synden som bor i mig. Jag har alltså upptäckt att eftersom det onda finns hos mig så är lagen något gott för mig som vill göra det goda — i mitt inre bejakar jag ju Guds lag. Men jag ser en annan lag i mina lemmar; den ligger i strid med lagen i mitt förnuft och gör mig till fånge hos syndens lag i mina lemmar. Jag arma människa, vem skall befria mig från denna dödens kropp? Men jag tackar Gud, genom Jesus Kristus, vår herre!

Matt 21:28-31
Jesus frågade: "Vad säger ni om det här: En man hade två söner. Han vände sig till den ene och sade: ’Min son, gå ut och arbeta i vingården i dag.’ Han svarade: ’Nej, det vill jag inte’, men sedan ångrade han sig och gick. Mannen vände sig till den andre och sade samma sak. Han svarade: ’Jag skall gå, herre’, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?" De svarade: "Den förste." Då sade Jesus till dem: "Sannerligen, tullindrivare och horor skall komma före er till Guds rike."

Där har jag nu mitt hem

Den lilla flickan står tillsammans med sin mamma vid gravstenen. De har lagt dit en krans och tänt ljus och det är Allhelgonahelg.

Hon drar sin mamma i armen och frågar med fingret pekande ner på stenen – Mamma, kommer man till himlen den vägen? Mamman vet inte riktigt vad hon ska svara men säger till sist: - Ja, man kommer till himlen den vägen. Och dottern nöjde sig med svaret.

Vi säger ibland om den som dör bort från oss att han eller hon går bort. Och ibland kan det verkligen tyckas så, att en människa tas ifrån oss, antingen hastigt eller genom att kanske tyna bort under sjukdom. Men genom vår tro på Jesus som säger Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande, genom denna tro så får vi vara vissa om att vi inte går bort utan att vi kommer hem. En vän till mig sa; man kan välja, antingen så tror man att allting blir svart efter döden, eller så tror man att det inte blir det, jag vill inte tro att det blir svart. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.

Att komma hem ja… Ibland säger vi att någon har fått hembud. Fått komma hem till Gud. Ett hem är en plats där man kan få vara sig själv, känna sig trygg, veta var man hör hemma. Att veta att det varje kväll finns ett hem att komma hem till där jag kan omge mig med det som jag tycker om. En plats där jag får känna mig hemma.

I dopsalmen 381 sjunger vi; Gud har en himmel stor jag stor, med rum för alla dem, som döpts en gång i Jesu namn, där har jag nu mitt hem. Det får påminna dig om att du har ett hem som aldrig kan tas ifrån dig, vart du dig än i världen vänder… Ett hemland, ett himmelrike inom dig. Din hemlandsmark bär du med dig överallt och genom hela livet.

Och när du tänder ljus ikväll för den du älskar och saknar så kan du tänka att det är dopets ljus du tänder. För det ljuset är inte bara ett ljus för livets början och livets vandring, det är också ett ljus för livets slut. Eller snarare för löftet att när livet är över här på jorden så är det inte slut. Det finns en fortsättning. Jesus säger, Jag är med dig alla dagar till tidens slut. Dopets löfte. Vår tid här på jorden är begränsad men Guds tid av evighet.

Jesus påminner oss idag om att för Gud är alla människor levande. För oss är döden en definitiv gräns som skiljer oss från de döda, men för Gud finns inte den gränsen. ”För honom är alla levande” (Luk 10:38).

Vår tro ger oss löfte om att det finns Någon som alltid bär oss. Någon som fångar upp oss i de stunder när vi känner att vi vacklar och faller. När jag slutar andas, när jag släpper det sista greppet om detta livet, då faller jag i levande händer. Tron på Jesus ger oss en grund som aldrig kan ryckas ifrån oss, inte ens den dagen vi dör. Och ikväll när vi minns, när vi tänder våra ljus som också rymmer våra böner och vår längtan, så kan det här rummet och den här stunden också få bli en plats där Gud får komma nära. Ett hem.

Vi kanske upplever slöjan som skiljer himlen från jorden som ovanligt tunn, vi anar en glimt av himlen här mitt ibland oss. För Gud som är nära oss är också nära dem vi älskar.
Och om himlen ändå känns långt borta så får vi sträcka ut handen, viska orden, - bär mig, hjälp mig, gå med mig genom det svåra. Led mig med ditt ljus. Kom med tro, hopp och kärlek, kom med ljus.

- Mamma, kommer man till himlen den vägen

- Ja, där bortom väntar himlen. Där har vi nu vårt hem. Amen

Ormen och Paradiset - eller bekymemrslöshet kontra ansvarlöshet...

Den svenska midsommardrömmen är väl så nära Bibelns Paradisskildring som man kan komma. Och Herren planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format: Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av.

Och även om det nu står österut så är jag helt övertygad om att det är här i väster som vårt Paradis finns. Precis där vi står idag. Här är vårt hem, men det är inte bara vårt hem utan också ett Guds tempel, vi står på en mark som inte är byggd av människohand utan av Gud själv som format och skapat världen. Det här är skönhetens plats och på något sätt känns det självklart att just den här dagen på midsommardagen fira vår Gudstjänst här på klipporna.

Igår var det midsommarafton och vi firade den på olika sätt. Någon kanske plockade sju sorters blommor och drömde om framtiden, någon annan hoppade runt som en groda kring midsommarstången utan att bry sig om hur det ser ut. Eller så kanske vi bara satt och njöt av några i bästa fall svenska jordgubbar. Till midsommar hör också mycket av lekfullhet, av dans och av skratt. Och det i sig får bli en lekfull lovsång till Gud som också är skapare av glädjen.

Och den här dagen, midsommardagen får bli en påminnelse om den dröm som en gång ska bli sann, som inte är beroende av sju sorters blommor eller något annat, Drömmen om det Paradis som Gud en gång ska återupprätta. Gör er inga bekymmer säger Jesus idag. E det någon här som känner sig helt bekymmerslös? Ja, kanske för en stund så är allt å där paradisiskt skönt men sen kommer det alltid en liten orm och börjar tala, om än det ena och än det andra som påminner oss om både det som är verkliga men också om onödiga bekymmer.

Varför talar jag om ormen då… Jo, därför att det finns någon som tycker att det här med Paradis inte var en så god idé, vare sig det är ett inre eller yttre paradis vi talar om, för på samma sätt som Skapelsen är ett tempel för Gud så är du och jag det. Och allt som stör i det templet vill Jesus visa bort, kasta ut. Bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? Se på himlens fåglar, de sår inte, skördar inte och samlar inte i lador, men er himmelske Fader föder dem.

Vad Jesus talar om är tillit. Att lita på Gud. Det handlar inte om att vi ska slarva bort vårt liv och inte ta ansvar för oss själva och varandra. Man får inte blanda ihop bekymmerslöshet med ansvarslöshet. Det är en helt annan sak. Ansvarslöshet är just det som ormen står för. Det börjar redan där i Paradiset. – Har Gud verkligen sagt… Så frestas de första människorna att lämna bekymmerslösheten och i stället välja ansvarslösheten. Och ur den kakafoni av röster som genomkorsar skapelsen, som vill påverka oss när vi gör våra val så får vi försöka skilja ut det sanna från det osanna. Ormen far med osanning men har en väldigt stor förmåga att slingra sig med Gud egna ord. Har Gud verkligen sagt…

Men när nu Jesus talar med oss om bekymmerslöshet så handlar det om ett återupprättande av det som gått förlorat. Att vi i vårt liv varje dag får ge uttryck för vår längtan tillbaka till ett Paradis. Ett liv tillsammans med Gud. Därför reser sig midsommarstången som en symbol för bekymmerslöshetens glädje, för dans och fest.

För glädje och lovsång. Men den står också där som ett kors mitt i midsommarparadiset och påminner oss om livets träd i Paradisets mitt och om korset som är rest i världsalltets centrum. Båda uttrycker samma sak. Att Gud mitt ibland oss skapar liv. Av livets och korsets träd får vi hjälp med orienteringen. De är symbol för kärlek och upprättelse, vår egen och världens. Och där detta sker, är också Gud.

Små frön och stora degar...

Jesus talar om pyttesmå frön och gigantiska degar. När vi läser evangelium med stort allvar, vilket vi också ska, så får vi också ta in att folket som lyssnade till Jesus förmodligen både började fnittra och kanske till och med skratta åt hans liknelse. För den är ganska absurd. Får Jesus visste hur han skulle få folk att lyssna. Han precis som vi, tvekade inte att ta till överdrifter för att fånga deras uppmärksamhet. Det betyder inte att han överdriver allvaret i vad han kommit för att säga, utan snarare att han tar till överdriften för att hjälpa oss att förstå. Minns kamelen och nålsögat. Det är lättare för en kamel att komma in genom ett Nålsöga än för en rik man att komma in i himmelriket. Det är att tala allvar.

Och när nu Jesus talar om det lilla senapsfröet som är det minsta av alla frön men ska bli så stort som ett träd att kunna rymma himlens fåglar så stämmer det föga med verkligheten. Senapsfröet blir aldrig större än en buske. Men även om folket skrattar så minns de garanterat bilden och kommer ihåg vad Jesus har talat med dem om. Om det himmelska riket som en gång ska växa till med mått i proportioner som vi idag inte kan ana oss till. På samma sätt är det med kvinnan som bakar: Det är inte måttligt med deg hon gör i ordning. Grundtextens ord för “mått” - “sáton” motsvarar ungefär tretton liter – tre mått är alltså 40 liter deg!!!

Det lilla, lilla senapsfröet kan i vår värld och med våra mänskliga begrepp inte bli mer än en buske. Däri ligger dess bestämmelse. Men Jesus talar om att vi inte ska underskatta kraften det lilla. Inte ens i den tro som är liten som ett senapsfrö… Så är det också med Guds rike, Gud sår hela tiden. Och även om vi inte alltid ser det med blotta ögat så ligger det planterade frön överallt som väntar på att få nå sin bestämmelse. Så sår också Gud i ditt och mitt hjärta.

Den lilla, lilla tron som kan får växa sig stark och nå sin bestämmelse att vittna om Guds rike, redan här och nu på jorden. Så talar Jesus genom det lilla om det stora undret. Det är inte första gången han gör så.

Och hur var det då med surdegen. Kanske känner få av oss attraherade av att liknas vi en surdeg. Men den som har bakat vet att det är just surdegen som gör under med den stora degen. Så är det också tron, även om den är liten som ett senapskorn så bär den om bär en på en enorm växtkraft som när vi delar den med varandra, låter vår tro möta andra människors tro så att hela världen får bli genomsyrad av den.

Guds rike är nära. Säger Jesus. Samtidigt som han säger att Guds rike är mitt ibland oss. Det är nära, för Gud är nära. För att Gud har planterat växten till sitt rike i våra hjärtan. Och nu i advent får vi ta på allvar inbjudan från honom som vill lägga trons frö i våra hjärtan, som vi växa och genomsyra oss och våra liv. Nu i advent får vi möjlighet att bjuda in honom i våra liv, göra en krubba för honom i våra egna hjärtan. Längre bort än så behöver han inte vara. Guds rike är redan här men ännu inte. Och han som kommer att möta oss en gång där är här för att möta oss redan nu, när vi låter honom bli Herre i våra liv.

Signalstörning..

Domsöndagens texter är starka och dramatiska. Här finns lärjungen Johannes 2000 år gamla uppenbarelse från Uppenbarelseboken med hans syn av jordens sista skälvande timmar. Här finns profeten Jesaja som talar om nya himlar och en ny jord. Och Jesus. De talar alla om samma sak; Att en dag ska rätten segra! Att det kommer en dag, då livet som vi känner det, skall upphöra. Men, berättar Bibeln – det kommer "en ny himmel och en ny jord”. Denna tid beskrivs i Bibeln som en dag då rättvisan ska triumfera. Segerns dag. "Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta. Eller som Eric Clapton sjunger; There will be no more tears in heaven. Livet så som det var tänkt från början men som inte fick bestå.

Men varför behöver Gud skapa nya himlar och ny jord? Varför kunde inte det som en gång var gott förbli gott? Varför ser världen ut som den gör? Lidandets mått börjar fyllas till bredden. Men Bibeln berättar hur Guds ursprungliga tanke med världen och människan gick sönder, trasigheten och brustenheten tog över. Som en röd tråd genom Bibeln hör vi hur Gud ropar till sitt folk; Kom hem. Men hon går bara längre bort. Och samtidigt som vi går så längtar vi och hungrar, fyllda av en känsla av att något fattas oss.

Jag har en parabol därhemma som skickar ganska dåliga signaler till min TV: Det flimrar och bildas rutor i rutan som gör att jag har svårt att få in en bra bild. Om jag inte visste att det fanns en bättre bild att söka så skulle jag nöja mig med vad jag ser. Men jag vet. För att jag har levt med en bättre signal, en bättre uppkoppling. Så är det också med människan. Vi har tappat signalen till Gud. Vi har helt enkelt vänt vår parabol mot andra sändare. Och om vi aldrig har sett något annat så finns det en risk med att vi nöjer oss med det vi ser. Tills någon kommer och berättar. Ställ in signalen så blir bilden bättre! Och om vi gör det så blir bilden plötsligt skarp och tydlig, vi ser allt det som du inte sett förut.

Om detta talar Jesaja med oss idag. Att Gud vill göra allting nytt. Koppla upp oss igen. Stiga ner på jorden och rikta in vårt antenn. Och det gör Gud genom Jesus Kristus. Livet utan Gud är som en TV utan antenn. Om vi inte vet något bättre så är vi nöjda med det vi ser. Men när vi väl har upplevt vad gemenskapen med Gud vill säga, så får livet en helt ny mening. Vi ser saker som vi inte har sett förut och kan inte tänka oss att gå tillbaka till det gamla livet. Vi förstår varför vi kom till, varför vi är här och vart vi är på väg.

Den yttersta dagen handlar om att stå i Guds gemenskap eller att välja att stå utanför. Men, ingen, står utanför för att Gud vill det. Det här är Guds stora sorg. Att det finns dem som vill tillhöra Gud och de som inte vill det. Som valt att stå utanför. Gud kan inte tvinga någon till sig. Och att om det nu en gång skall ske ett skiljande så ger inte Gud ifrån sig en enda utan sorg och strid.

Vi får bara ett liv. Ibland skulle vi önska oss mer, åtminstone kunde få två… Ett för alla misstag… ett annat för att dra nytta av dem. Men livet har ingen generalrepetition, vi ställs direkt på scenen. Men hur vi än har levt hittills så är idag är den dag som Gud har givit dig, att ställa in signalen, att vända hjärtats parabol mot Guds hjärta. Gud som säker dig, som längtar efter att få koppla upp sig mot ditt liv, och hjälpa oss att se klart, det liv som Gud vill ge. Låt oss säga Ja, till det.

Dont worry, be happy!

Predikan 22 sön eft tref

Min Frälsare lever, jag vet att han lever, fast världen har sagt han är död… Ja, världen kan och försöker många gånger också säga att Gud är död, men Guds existens äer inte beroende på om vi vad vi tror om Gud eller inte. Världen kan få oss att glömma Gud, men Gud glömmer inte världen. Gud finns nog inte… Så kallas humanisternas kampanj som liknar den i England. I England tog man dock ett mer radikalt steg då man med uteslöt det något mer ödmjuka nog och envist hävdade: Gud finns inte!

Men när vi möter Jesus i evangelium idag så handlar det inte om att övertyga människor om guds existens. Det var en ickefråga på Jesu tid. Istället handlade det om vilken Gud och om att ha rätt tro. Men nu har Jesus helt enkelt fått nog. Han far ut i verop och säger som det är, och det är ju sällan bekvämt. Han står upp mot etablissemanget. Och att genom att göra det också blir mycket ensam, så ensam så att han till slut också blev spikad på ett kors. Så kan det också bli med oss nära vi står upp för det vi tror på. Jesus vet att han måste. Samtidigt vet han att tiden ännu inte är mogen. På grekiska finns ett ord/uttryck: kairos. Det betyder ungefär Guds nu. tid, att tiden är inne. Men Jesus vet att tiden inte är mogen för det han har att säga. Ändå måste han tala.

Idag handlar det om frälsning. Om ett hopp som går bortom allt, det som gäller när ingenting annat håller… Allt kommer at brytas ner, allt kommer att visas bort. Men precis som tonåringen med nödvändighet vänder sina föräldrar ryggen för att gå sin egen väg och pröva sina vingar, precis som Bibeln berättar om den förlorade sonen så är det samma sak även för oss på trons resa. Att vi vill gå vår egen väg och vägrar att lyssna till vår Far. Vilken tonårsförälder som helt känner igen sig i Jesu bedrövan…

För på ett sätt låter Jesus precis som en trött mamma eller pappa. Nu har jag velat göra mitt bästa för er. Jag ville visa er hur ni kan leva på rätt sätt och bli lyckliga. Men ni ville inte lyssna. Nu får ni själva ta hand om ert raserade hus. Det måste helt enkelt bli så, att det måste brytas ner innan något nytt kan byggas upp. På vardagligt språk säger vi ibland att vi lär oss av våra misstag…

Jesus talar om Jerusalems tempel som en gång ska rasa. En för lärjungarna fullständigt främmande tanke. Men Jesus talar också i ett annat sammanhang att han ska bygga upp det på nytt på tre dagar. Ännu mer främmande för de som lyssnade på honom då. Men Jesu ord kan också får stå för vår egen tros tempel. Är det ett stadigt bygge? Står det på fundamentet att du är först och främst älskad av Gud, precis som du är!!! Att du är värdig! En del av oss lever med föreställningar om en argsint, straffande Gud. Som kräver för att älska. Kanske behöver vi helt enkelt då renovera våra gamla föreställningar. Och när vi gör det börja med att gå till byggmästaren, Jesus själv. Fråga: Jesus, vad behöver jag för att foga ihop mitt livs byggstenar? Fuskbyggen, vet ni, handlar mer om yta och flärd än om inre kvalitet. Att göra upp med det kan göra ont... Att se att gamla saker ryka för att göra plats för nya och lägga den första stenen på plats, Hörnstenen på vilket allt annat vilar, Jesus själv.

Men Jesus talar också helt konkret om Jerusalems tempel. Jesus säger det själv, att det tempel som kommer att falla kommer han själv att bygga upp på tre dagar. Och han gör det, med sin död, med Med sin egen kropp, led sitt eget liv, med sin uppståndelse. Med sitt liv, med sin död, med sin kropp och genom sin uppståndelse. Det är det som är kittet i vårt eget bygge. Utan det inget alls, utan det skulle allting falla samman.

Humanisterna säger, dont worry, be happy, Gud finns nog inte! Som kristna kran vi säga i kraft av får tro, Dont Worry! Be happy, var glad, för Gud är det glada evangelium som bygger upp det som raserats, som bryter genom döden med det liv som bara uppståndelsen kan ge.

Det är inte farligt att ställa sitt liv i ljuset av Guds ljus, humanisterna försöker få oss att tro det. Att tro skulle vara detsamma som dom död och straff, medan vi vet att tro är förlåtelse, liv och befrielse. Var aldrig rädd för att stiga in i Guds ljus. Det är barmhärtighet. Det är tro, hopp och kärlek.

Gud bryr sig om oss, bekymrar sig för oss. Och hur vi än river ner, vad vi än förnekar så är det inte starkare än att Jesus kan bygga upp och upprätta på tre dagar. Vare sig det gäller tempel, vårt liv, vår död, eller löftet om evighet. Var inte orolig, Gud finns! Be happy! Amen

Saliga de...

Dessa som är klädda vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de? De kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron.

Det är de saliga, för salig är den som går med Herren… Jag blev helt salig säger någon ibland, när något alldeles särskilt händer. Det finns liksom inget jordiskt uttryck som helt kan fylla denna totala känsla av lycka. Det är som om man svävar, blir buren av något, av salighet. Salighet bär. Därför kan salighet aldrig någonsin komma att handla om den lycka som mäts i jordiska portioner och mått, framgång, lycka, karriär. Salighet är något helt annat. Salig är också den som kommer ur det stora lidandet, för hon har vandrat buren av Gud.

En som vandrade med Gud var Mose. Han fick till uppgift att leda sitt folk ut ur Egypten och till det förlovade landet. Men han nådde inte ända fram. Efter den långa vandringen så fick han inte avsluta sin uppgift. Gud tog honom med upp på ett berg, så att han skulle få se det förlovade landet. Moses dog på berget och någon annan fick avsluta det han påbörjat.

På ett sätt kan vi säga att Moses inte kom hela vägen fram, att hans liv på ett sätt blev oavslutat, ofullbordat men samtidigt kan vi i samma andetag säga att Moses var hemma hela tiden. Från den stund då Herren och Moses åter knöt kontakt med varandra och Mose tog Gud på allvar så var han hemma. Trots den långa ökenvandringen, trots det stora lidandet de stora umbäranden som han och hans folk fick genomlida. Trots att de hela tiden var på väg så var de redan hemma, hos Gud.

Så är det också med vår egen pilgrimsvandring. Vi vet ju inte vilka planer Gud har för oss. Kanske är det bara vi själva som ställer upp måtten för vad vi ska ha hunnit med, och producerat och fogat till vårt CV, som om vi alla kandiderade till att bli ett helgon? Är det inte nog med att vi alla en gång får komma inför herren tillsammans med alla änglar och helgon och leva det liv i himlen där allting är fullbordat en gång för alla – för vår skull?

Kanske andras det alltför mycket trons lättja denna Alla Helgons dag då vi med helgonen som förebild ska våga ta ett kliv framåt, stå upp, visa världen våga vad vi tror. Det är möjligt. Men om det är helgon vi kandiderar till att bli då tror jag att vi missar målet. Och faller i prestationsfällan. Där ligger redan ganska många…

Om himlen tror jag att det är en plats där inga halvfärdiga uppgifter och uppskjutna sysslor gnaga på vårt samvete. Ingen Sankte Per kommer att säga till mig när min dag kommer: Men Liselotte, hur kan du komma nu, du har ju varken hunnit med det eller det eller det… och vad svarar man på det? Jag trodde jag hade hela helgen på mig… eller livet...

Därför står de inför Guds tron. Därför står vi här. Inför Guds tron, inte bara en gång i framtiden men också redan nu. Här och nu får vi kalla oss salig om vi vill att Herren Jesus Kristus ska få vara den bärande kraften i vårt liv. Ledstjärnan. Inte bara det moraliska rättesnöret som jag läste på en soptunna Göteborg,

Tänk att alla gör som Sara, kastar soporna där de ska vara…

Salighet handlar om någonting helt annat. Alldeles tydligt blir det i saligprisningarna som Jesus uttalar från berget, där han samtalar med sina lärjungar, salig är den som… är fattig, törstig, hungrig, förföljd… För sin tros skull. För vem känner sig lycklig om man är fattig eller hungrig. Eller om man gråter eller blir hatad och förföljd? Då är man väl snarare olycklig. Men det handlar just om detta att varje dag få räkna med Gud i vårt dagliga liv och att söka oss till Jesus. Till honom som stöder, tröstar och bär. Ljuset som leder oss på rätta vägar. När vi inser vår egen litenhet och vänder oss till honom och hans kärlek, då kan ett nytt liv börja och vi kan bli saliga.

Kanske är detta att vandra salig med Gud också handla om att någon gång våga lägga halvfärdiga uppgifter åt sidan och ägna lite tid åt den här saligheten som Jesus talar om. Och att ibland finna oss i att andra skördar vad vi har sått, slutför det vi har påbörjat, det är den salighet som inte sätter oss själva främst utan honom Jesus Kristus som vinner saligheten för oss. Den salighet som helt enkelt handlar om att sätta vandringen med Gud före alla andra. Då kan vi vara vissa i löftet om hans kärlek och nåd varje dag att vi är hemma hela tiden, i med och motgång, i ökenvandring och till slut i en salig hädanfärd… hemma, ja, hemma hos Gud.

Man ska vara snäll mot alla barn...

sa min morfar när stod i sitt charkuteri och delade ut prinskorvar till barnen. För honom hade alla barn samma värde vare sig de var hans egna eller någon annans. För honom gällde aldrig påståendet: Mina barn och andras ungar. Morfar såg något av det som vi idag genom Bibelns ord får hjälp att se. Att vi hör samman med varandra, oavsett varifrån vi än kommer och hur vi än har det. Idag får vi höra om det redan i Ruts bok, Rut som lämnar sin familj, sitt ursprung, sitt land och sin släkt för att leva i ett främmande land, där hon lämnas ensam och utsatt. Hur många människor kommer inte idag till främmande land, där de lämnat allting bakom sig, beroende av att vi tar emot varandra i insikten om att vi är ett och samma folk även om våra traditioner och sedvänjor ofta skiljer oss åt.


I evangelium idag möter vi Jesus när han bryter upp, eller nej, snarare breddar den gemenskapen. Vem är min mor, vilka är mina bröder? Känner ni igen frågeställningen som går igenom i mänsklighetens historia om vårt ansvar för varandra, i Bibelns berättelse om mänsklighetens tidigaste historia? Abel och Kain, brodermordet… Skulle jag ta vara på min broder? Som kyrka är vi kallade att ta vara på varandra, att öppna vår gemenskap och innesluta varandra i den. En gemenskap som går över gränser. Gång på gång gör Jesus gränsöverskridande saker. Han umgås med dem som oftast var exkluderade från den accepterade gemenskapen, han äter med de utstötta, talar med de föraktade, umgås med de utstötta. Han avbryter viktiga samtal för att istället ta sig an barnen som han tar upp i famnen för att lägga händerna på och välsigna dem.


Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor. Då folk omkring Jesus påpekade att hans mor och bröder sökte honom, så såg han sig omkring på alla människor runt om honom och sa: "Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor." Jesus tar inte avstånd från sin familj utan vidgar istället vårt ibland alltför snäva familje- och släktförhållanden och vidgar gränserna för vilka människor som man ser sig höra samman med. Jesus lyfter in våra liv i en större gemenskap och en starkare gemenskap än familjens och den lilla kretsens. Mina barn och andras ungar… Hur ofta upplever vi inte att det finns sådant och sådana som stör vår välordnade tillvaro genom att låta för mycket, lukta för mycket, prata för mycket…

Man ska vara snäll mot alla barn, för man vet inte om det är ens egna… oavsett om det är ens egna. Sannerligen vad ni har gjort mot dessa mina minsta, har ni också gjort för mig säger Jesus. Jag tror att morfar hade läst orden från Jesus. Att vårt släktskap inte handlar om familjeträd i biologisk bemärkelse. Utan om den gemenskap i Gud själv som Jesus kallar oss in i. Och om vi kan kalla Gud för Fader så blir Jesus din broder och du får syskon över hela världen. Amen

Tacka Gud i livet s alla skiften...

Det står i Bibeln: ”Tacka Gud i livets alla skiften.” Men vad är ett tack? Är det ett tack för maten? Är det optimistens morgonbön? Eller handlar det om att vi ska lära oss att vara tacksamma vare sig vi är det eller inte? Jag tänker på söndagsskolans lilla mörka pojke som fungerade som en sparbössa, som ödmjukt bockade när man stoppade en peng i bössan.

Nån kanske tänker: vad har jag för skäl för att känna mig tacksam? Som kan komma på tusen skäl att inte vara det. Värk i kroppen, ingen ringer, ingen hälsar på. Ingen tackar mig för vad jag gör för familjen eller märker att jag alltid ställer upp. När ingen är tacksam mot mig och vad jag gör varför ska varför skall jag då vara det? Nej nån måtta får det vara. Men att tacka Gud i livets alla skiften lägger en nyansskillnad mellan tacksamhet och tacksägelse.

Tacksamhet handlar ofta om att tacka för vad vi får
Tacksägelse handlar om att lova Gud för den han är.

Men om det nu är så att vi när vi hör ordet tacksägelse är mer vana att tänka på dem som genom döden har tagits ifrån oss? Minns då att tacksägelse inte handlar om den som har dött utan om honom som har uppstått för att vi ska vinna evigt liv. Tacksägelse handlar om livet, i livets alla skiften.

”Tacka Gud i livets alla skiften.” Men inte ens i Bibeln tackar alla för allt. Job klagar, David, psalmisten klagar både på och inför Gud. Till och med Jesus ropar: ” Varför har du övergivit mig? Du och jag står också här med önskningar och viljor utan att det för den skull blir riktigt som jag vill i livet. Vissa dagar präglas mer av resignation än av glädje och tacksägelse.
Och det kommer alltid att det finnas de som vi aldrig kommer att kunna förstå eller kunna tacka för. Men tacksägelse är något annat än tacksamhet. Istället för att ställa tacksägelsen i relation till vad vi har får vi relatera till Gud som älskar. Som alltid älskar, under livets alla förhållanden.

Men kanske måste vi först göra upp med vår idealbild av livet. Inse Gud inte spelar med oss som brickor i sin hand, som delar ut glädje och sorg, olycka och sjukdom, hälsa och rikedom efter egen nyck. Det är inte Gud som är ute för att missunna oss vare sig glädje, lycka eller hälsa. Det är en helt annan kraft som står för det.

Vi kan inte alltid välja vad som kommer till oss eller vad som tas ifrån oss. Men vi kan få hjälp att förhålla oss till det. Tacka Gud i livets alla skiften… Också när det är som mest omöjligt. För att hålla linjen öppen till Gud som älskar. Att navigera mellan resignation och glädje. Tacksägelse. Att tro på att det som verkar vara dött får liv igen. Att det i resignationen, och i tvivel och hopplöshet, efter afton kommer morgon, det nya ljuset och den nya dagen.

Jag kan vakna till en ny dag och tänka:
Hur skall jag klara det här?
Eller fråga "Vad vill du med mig idag”?

Att räkna bara med vår egen kraft, eller att faktiskt våga räkna med Gud, som med sitt löfte lovat att gå med oss alla dagar… Det senare ger en unik möjlighet även för oss som ibland upplever livet alltför ohanterligt. En påminnelse om att även om lyckan inte är självklar så kan vi få kraft att både leva livet och tacka för att vi får leva det. Jesus är fantastisk på att hitta missade möjligheter och förlorade skatter.

Det är vad Jesus ger oss. En Långfredagstro som landar i påskdagtro. En tro trots allt. Med tre smärtsamma dagar däremellan då Jesus delar hela världens mörker och nöd. I Bibeln går dessa två hållningar ofta hand i hand, sida vid sida hela tiden, glädje och sorg, tacksamhet och förtvivlan. Psaltarpsalmen växer ur livets yttersta förtvivlan rör sig sakta men säkert mot livets innersta mysterium – den obändiga viljan att leva. Att i livets alla skiften, att utifrån påskdagsmorgonens djupaste sorg vid graven luta sig mot ängelns budskap ”Han är inte här, han är uppstånden”. Han som gjort liv möjligt där du inte trodde att det fanns. Tron på Jesus Kristus och hoppet genom honom som sakta men säkert kan förvandla resignation till lovsång. Amen

Amen

Från död till liv

Predikan 16 sön efter trefaldighet

Herre om du hade varit här… då hade det inte hänt… då skulle det ha gått på ett annat sätt, då hade detta inte drabbat mig… Martas och Marias ord skulle ha kunnat vara våra egna. Har inte vi också någon gång stått där i sorgen och smärtan, undrat, frågat; var är du Gud? Vad gör du Gud? Varför gör du ingenting?

Jesus var inte där när Lasaros dog. Men han var inte längre bort än att Marta och Maria kunde söka upp honom. Och när Jesus möter systrarnas smärta så blir han upprörd och skakad i sitt innersta. Jesus faller i gråt över Lasaros och folket som ser honom säger; Se hur mycket han höll av honom. De orden säger till oss idag är att Jesus delar vår sorg fullt ut. Han tröstar inte bara systrarnas smärta utan sörjer också sin vän Lasaros, precis som han sörjer för varje människas smärta. Jesu tårar för Lasaros och hans kärlek till Lasaros är också berättelsen om Jesus kärlek till oss. Att han delar vår nöd, vår sorg och våra smärta när den kommer in i våra liv. Våra bekymmer blir hans bekymmer och vår förtvivlan hans, han sörjer med oss och gråter när vi gråter. Våra tårar är också hans tårar.

Men berättelsen om Lasaros som blir levande igen, eller den om synagogsföreståndarens dotter som uppväcks, eller den om officerens son som får livet tillbaka är inte bara berättelser om hur Jesus delar vår nöd i livets död, det är framför allt berättelsen om att Jesus inte står handfallen vid dödens gräns. För det finns ingen plats dit han inte når. Inget ställe dit hans röst inte når. Inget område där hans makt inte gäller. Orden blir verkliga som han själv uttalar i Lukas evangelium 20:38. Gud är inte en Gud för döda utan för levande. För honom är alla levande. Där våra händer inte når och våra röster inte hörs dit når hans röst och hans händer. Genom dödens barriär sträcker han sin hand.

Därför blir den här söndagen som ännu en påskdag då vi får påminnas om att Jesus är gränslös. Han kan röra sig över alla gränser. Kan röra vid vårt innersta, läka våra sår och hela vår smärta. Jesus går obekymrat genom stängda dörrar. Går genom tidens och rummets gränser, genom dödens gräns, och han kan också gå genom dörrarna i vårt inre som vi kan ha låst. Han kan gå in i vårt livs historia och komma åt de vi inte kan komma åt, läka de sår vi inte kan se. Och genom hans död på korset suddas också den historiska gränsen mellan liv och död ut.

Ändå står vi där ibland, vid våra dödas gravar. Frågar oss, varför, kunde han inte ha gjort något, han som har makt över både liv och död. Och när vi står där med alla våra frågor så får vi påminnas om hur Jesus gick tillsammans med en gråtande kvinna till hennes brors grav. Till henne sa han: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om än han dör. Sedan fortsatte han; tror du detta? Minns ni vad hon svarade? Jag tror att du är Messias… Det är på honom själv hon lutar sig i sin sorg och sin smärta så som vi får luta oss på Jesus, vila i hans famn.

Men låt oss gå tillbaka till Marta och Maria och Lasaros igen. När Jesus frågar var de lagt hans kropp så tar de med honom till graven. Där ber han att de ska rulla bort stenen. De protesterar och säger att det är för sent. Men de gör ändå som han säger.

Du och jag får också vara med och rulla bort omöjliga stenar ur människors liv. Även du och jag kan hjälpa människor att bli lösta från hopplöshet och vända livet till tro igen. Jesus hjälper oss att rulla bort stenen och vi får vara med i efterarbetet att lösa oss från bindlarna, dödens, smärtans, hopplöshetens och missmodets. Själva undret kan vi bara förvänta av honom själv, och det är genom ordet som Gud handlar, Jesus säger Kom ut till Lasaros. Han säger det också till oss idag. Han låter oss inte stå ensamma när det bär emot.

Ändå har vi ibland så svårt att tro. Vågar inte förvänta oss så mycket, kanske är rädda för att bli besvikna? För att inte få bönesvar? När synagogsföreståndarens dotter var död så sa folket i flickans rum sa att det var för sent. Men Jesus visar bort missmodet, visar ut pessimisterna och ber om att få vara ensam med flickan. Vi behöver människor som vågar tro att det faktiskt är idé att rulla undan stenarna från vårt liv, men ibland måste Jesus få vara ensam med oss för att kunna handla.

Idag får vi tacka Gud för att det inte finns några dörrar som kan stänga ute Jesus. Därför kan han säga till den lilla flickan, synagogföreståndarens dotter, som han ger livet tillbaka Talita Koum, Flicka stig upp! Till Lasaros säger han Kom ut! Gör honom fri och låt honom gå…

Och till oss säger han även när våra ben vacklar, jag är med dig alla dagar till tidens slut, Alla dagar ! Och alla de dagarna får vi luta oss på honom som är Uppståndelsen och Livet. Tro att Gud är inte en Gud för döda utan för de levande, för Gud är alla levande…

Amen

Ingen annan som Jesus

Predikan 12 sön eft tref

Det finns ingen i människans historia som kan som kan jämföras med Jesus. Vi räknar vår tid efter hans födelse, en vanlig arbetsvecka har sin rytm efter hans liv. Veckans höjdpunkt har i Sverige de senaste 1000 åren, varit den dagen i veckan då Jesus uppstod från de döda, söndagen. Så mycket i våra egna liv, hur mycket vi nu väljer att fira det hör samman med Jesu liv. Men vem är då han som fick så stort inflytande? Han som levde för tvåtusen år sedan. Han som aldrig reste mer än 20 mil från platsen där han var född. Vi har ingen aning om hur han såg ut.

Trots det är vi samlade här idag för att lovsjunga hans namn, samlade till gudstjänst för att bära fram våra liv inför honom. Vi är här, för att Jesus inte bara var en klok och vis man för länge sedan utan för att han är mycket mer än så. För att han inte bara var utan är också idag.

Om Jesus bara hade varit en vishetslärare, om han bara hade kommit för att ge oss koder och vägledning för hur vi ska leva och uppföra oss så hade han förmodligen idag bara varit ett namn bland många andra filosofer. Men fokus för Jesus var aldrig att starta en jordisk rörelse för allmän moralisk vägledning. Då skulle hans ord bara varit en samling i någon regelbok.

Vi är här för att det som han har sagt och gjort är ett levande ord till oss idag, samlade i en bok som har så mycket mer att säga än om vad som är rätt och fel. Det är Livets Ord, bibelordet, som berättar för oss om att vi som kyrka har en levande Herre som inte bara gick på jorden där och då några korta år utan är här och nu, tillsammans med oss idag i vår gudstjänst, i våra liv.

Om Jesus inte var någon särskild, om det Bibeln berättar om honom inte vore sant, så skulle det inte ha hållit så här långt. Då skulle vi inte vara här idag. Men det är något med Jesus som har samlat troende i kyrkor hela världen genom alla tider som för oss hit idag. Därför att Jesus har ett ärende till oss idag.

Men Jesus är ingen rubrikmakare ute efter världslig framgång. Vägen till Golgata, till korset, är det yttersta tecknet på det. Om Jesus hade varit ute för att skörda jordiska framgångar så skulle han inte valt korsets väg. Den som vill skapa stora rubriker, brukar oftast be om största möjliga tystnad, be om folkets uppmärksamhet men Jesus handlar tvärtom i dagens evangelium. Här inför allt folk skulle han ha världens chans att briljera med sina krafter och samla anhängare, men istället för att agera i allas åsyn så tar han mannen åtsidan, för att få vara ensam med honom. I det mötet blir mannen helad, Jesus öppnar hans öron och ger honom förmågan att tala tillbaka. Och sedan förbjuder han folket att tala om vad som hänt.

Evangelium idag visar att hans verkliga ärende till oss inte var att bli känd för sina stora gärningar. Jesus helar och handlar av kärlek och barmhärtighet. Inte för att visa sig på någon styv mirakellina. För de under och mirakel han gör, visar vägen till det största undret av alla. Att hans död på korset, hans uppståndelse, blev till liv för oss. Varför ber han då folket vara tysta om vad som hänt. Den frågan kan vi bära med oss vidare idag. Men ett skäl kan vara att tro sprider man inte med rykten.

Det är genom den som fått sitt liv förändrat och förvandlat i mötet med Jesus som tro talas till världen. Och eftersom vi fortsätter komma, samlas till gudstjänst och lovsjunga hans namn, eftersom människor liv fortsätter att förvandlas och bli berörda av honom så kommer trons röst aldrig att tystna. Därför är vi här idag. För att gå med honom som befriar, förändrar och förvandlar. Amen

bygg så det håller...

Söndagen som gick handlar om sanna och falska profeter, om att Gud talar allvar med oss om våra liv, som inte bara säger det vi vill höra. Bibelordet handlar om profeter som kan ser vad som är rätt och vad som är fel, som kan ställa diagnos helt enkelt. Hur enkelt det nu är. Och med profeterna är det lite som med en husbesiktning. När vi vill köpa ett hus så betalar vi för att någon ska gå runt, sätta sina instrument mot fönster väggar och dörrar, mot golv och våtutrymmen och allra helst sedan skriva i protokollet, allt är väl, allt är väl, ingen anledning till oro. Så att vi kan fullfölja våra planer och fortsätta att leva våra liv, bygga våra projekt och drömma våra drömmar. Att allt är väl.

Men det är det ju inte alltid. Om detta talar profeterna. Om vårt andliga husbygge såsom besiktningsmännen talar om våra jordiska hem. Båda har detta gemensamt att de talar sanning, även om profeten sällan får betalt. vare sig de får betalt eller inte. Om huset hotar att rämna så talar det om det. För att det är deras ansvar. Den som vill göra ett hus till sitt vill ingenting annat höra än att allt är väl. Men om skenet bedrar? Vill vi inte veta det då? Om det i huset finns röta, mögelangrepp, skador och brister? Skulle du då vilja fullfölja köpet och leva vidare just som om allting vore – väl? Jag tror inte det. Jag tror att vi vill veta hur det står till. I tid Innan det hinner går för långt, för ingen av oss vill bli lurad. Om vi är på väg att köpa ett ruckel så vill vi veta det! Men om det är så att det är vi som sitter där med ett ruckel…? Om det är vårt liv som är angripet och nedbrutet? Vad gör vi då? Vi vet att om det börjar läcka livskraft ur våra liv så blir det dissonans i huset. Energin försvinner, kraften.

Men det är en obekväm sanning som man inte vill ska komma fram. Som man har all anledning att dölja. Det gäller såväl för vårt eget personliga liv men också för oss kyrka. Då är det lättare att få höra allt är väl. Ingen anledning till oro. Det ser ju ändå rätt så bra ut… På ytan. Men varför säger vi så? Det finns flera skäl. Men det handlar också om a vi kan vara rädda för kostnaden för renoveringen, för att vi vet att det kommer att kännas, det är inte smärtfritt att bryta upp från det som bryter ner. Men också rädslan för den oordning som det åstadkommer att vända upp och ner på allt. Men kanske främst för att vi är rädda för kostnaden.

Alla som har ett hus vet att det kostar att renovera. Men här kommer den stora poängen. Att hela priset för renoveringen av vårt andliga hus, för att kunna börja om på nytt, det har vi redan fått betalt på Golgata! Genom Jesus Kristus kan Gud börja om på nytt med oss. Jesus kan blåsa ut ur våra liv det som bryter ner och förstör,. Om vi vill låta honom göra rent hus med oss. Och i detta finns det två vägar. Antingen så lyssnar vi inte, eller så lyssnar vi. Vi behöver någon som talar sanning med oss om oss själva och hur det står till med våra liv. Och precis som besiktningsmannen inte drar sig för att söka upp några skrymslen i våra hus så tvekar inte heller Herren. Genom sina profeter och genom sitt instrument - helig Ande genomlyser Gud oss, med sanning, men också med ljus och barmhärtighet. För att han älskar. För att han vill oss väl. Han vill leda oss till sanningen om oss själva och våra liv.

Genom sin helige Ande, genom bibelordet sätter Gud instrumentet mot våra liv. För att det är sanningen och inte lögnen som ska göra oss fria. Profeten Mika visste mycket väl att folket inte ville höra vad han hade att säga. Han säger det själv:. Den som i stället för att förkunna Herrens ord ville predika om vin och starka drycker och ägnade sig åt underhållningsverksamhet, han skulle tillfredsställa folket. En hovnarr och skojare skulle vara välkommen, inte en sanningens förkunnare. Mika 2:11


Mika är en sanningens förkunnare. Han talar också tro, hopp och framtid. Han talar inte bara om hur det står till utan ger oss också ett åtgärdsprogram. Han visar oss till den store renovatorn, pekar på Messias. Men du, Betlehem Efrata, som är så liten bland Juda tusenden, från dig skall det åt mig komma en som skall härska i Israel. Hans ursprung är före tiden, från evigheternas dagar... Han skall träda fram och vara en herde i Herrens kraft, i Herrens, sin Guds, namns höghet. Och de skall ha ro, ty han skall då vara stor intill jordens ändar." Profetiorna handlar om och profeterna talar om framtidsdrömmar. En ny kung, en ny Ande. Ett nytt liv. Ett nytt förbund. De drömmarna är redan uppfyllda, inte bara i historien utan också i ditt och mitt liv. Om vi vill. Det som skedde i Betlehem, vid floden Jordan, och på korset på Golgata har gjort allting klart för oss. All inclusive. Allt för oss, en gång för alla, för alltid.

Johannes Döparen

I begynnelsen skapade Gud av intet ett myller av liv och skönhet. Ur Guds ord och vilja blev allting till. Himmel och hav, berg och skogar alla djur i haven och de på land. Och till sist människan. Skepelsens krona, Guds älskade. Du och jag. Så som det alltid skulle får vara och förbli. Guds älskade. Men det blev en spricka mellan Gud och oss. Ondskan slog in sin kil mellan människan och Gud, med sitt, ”inte ska väl Gud ha sagt, gå du din egen väg”…Och det gjorde vi.
Men Gud öppnar vägen tillbaka genom att själv bli människa, leva vårt liv och dö vår död. Och uppstå till ett liv som aldrig dör. På det hoppet vilar hela vår tro, i det hoppet får vårt liv näring och kraft. Att han är med oss alla dagar, varje dag, varje stund, till livets slut, inte bara vår egen tid utan alltings tid. Och i barnet i krubban möter oss himmel och jord på samma gång. I Jesus Kristus tar försoningen, förlåtelsen och kärleken kropp och gestalt. Vi får möta Gud, genom att komma till Jesus som kommer till oss. Inte ovanifrån och utifrån utan underifrån och inifrån. Midsommarhelgen hyllar Skapelsen, idag visar Johannes Döparen oss vägen till Skaparen och Frälsaren.

- Omvänd er, Guds rike är nära. Johannes Döparen, är en speciell man med särskilda uppgifter, Johannes, den högljudde, den orädde, som utmanade etablissemanget och blev avrättad för det. Långt bortifrån lyckad och framgångsrik med våra mått mätt, men hade kraften och modet att tala. Därför får han också idag fortsätta ingjuta mod och kraft i oss att tala tro, att visa vägen till Jesus. Johannes som visade bort från sig och sitt och sa: Se Guds Lamm.

Johannes påminner oss om att ta vårt kristna liv på allvar, om vem som ska får vara Herre i våra liv. Johannes, den rättframme, han som kommer med glädjens bud och med stundens allvar. Somliga människor får speciella uppgifter av Gud. Storartade och heroiska gärningar. Johannes är en av dem. Våra egna enkla plikter verkar inte alltid lika storartade och glänser inte lika mycket. Det var förvisso ingen glänsande tillvaro och heller inget glänsande slut Johannes fick, med att som det sägs få huvudet på ett fat, som förvisso kanske glänste. Men det är så det är att tjäna Guds rike, det varken någon dans på rosor eller en seglats på en räkmacka. Det är inte heller vad Jesus lovar oss när han kallar oss att gå med bud om Guds rike till en värld som behöver höra Guds ord.

Alltför ofta gör vi tjänandet av guds rike till en fråga för prästerna eller de kyrkligt anställda, men att tjäna Guds rike är en lärjungkallelse, inte bara för mig utan också för dig. Att vara profet är inte bara förunnat Johannes och de stora bibliska profeterna. Det ligger ett profetiskt uppdrag också för dig och mig när vi säger Ja till Jesus. En 6-åring svarade så här på frågan om vad en profet var: Det är väl någon som hjälper Gud. En profet visar vägen till Gud. Profeter för människor till tro, vänder deras hjärtan till Jesus.

Men det finns en fälla som vi kan riskera att falla i också när vi ställer våra liv i Guds tjänst, och det är tron att det vi gör är av vår egen kraft. Om vi känner oss små och oförmögna kanske vi tycker att vi inte duger eller räcker till för att göra det Gud vill med oss och genom oss. Hur skulle jag kunna, jag är väl ingen talare osv. Eller så finns den andra risken, det är högmodets, och om det vet vi att det leder till fall. Den föregås ofta av smicker och berömmelse, när man säger om någon, att denne är en stor predikant eller förmår att samla folkskaror och åhörare till sig. Men allt vad vi gör kommer från och ska visa tillbaka till Gud.

Vare sig vi förringar eller förstorar vår egen förmåga så kan vi glömma det viktigaste av allt. Det är aldrig vi som för människor till tro, det gjorde inte heller profeterna, det är Gud som för människor till tro, och kan göra det genom oss. Tänk särskilt på det som Jesus säger idag om Johannes: Ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes, med den minst i himmelriket är större än han. Det är likaväl ett gott recept mot högmod som uppmuntran till den som känner sig alltför liten på jorden…

För det är så att Gud rustar oss med det vi behöver. Gud ger dig inte uppdrag som går vid sidan om den du är., Om du har talets gåva så ställ det till Guds förfogande, har du sångens och musikens så använd den, har du lyssnandets så låt Gud använda dina öron. Att lyssna kan ibland betyda så mycket mer än tusen ord. Alla har inte den profetiska gåvan men var och en av oss har en uppgift att ”hjälpa” Gud. Därför finns du och jag och i ditt liv och mitt liv ett uppdrag. Där din berättelse, om din tro, om din övertygelse vittnar om honom som alla ännu inte mött, din tro på honom, som många har glömt men fortfarande väntar på att få möta.

Vad gick ni ut för att se, frågar Johannes folket som sökte sig till honom. Ett strå som vajar för vinden, en man i fina kläder? En profet? Att komma till Jesus handlar om mer än att ställa sig vid sidan om som en avskild betraktare, och istället komma hela vägen fram. Johannes förkunnade omvändelse. Och Jesus ger oss en möjlighet att släppa betraktandet. Han visar på att tron handlar om överlåtelse, bort från oss själva och alltmer till honom. Det är inte möjligt om vi går i vår egen kraft, men allt är möjligt om vi vilar i Guds nåd. Om detta kommer Johannes med bud till oss åter igen idag. Omvänd er, Guds rike är nära. Om det har både du och jag något att berätta.

Finna sig funnen...

Jesus säger: Den som kommer till mig ska jag inte visa bort.
Mannen hade varit på väg i hela sitt liv, alltid på väg, antingen till jobbet eller från jobbet ,till ut på en resa eller hem från en resa. Till någon eller bort från någon. Och det hade varit okej så… Egentligen. Han hade haft allt, eller i alla fall mycket av det mesta. Nu satt han här, med bilder och fotografier, av det liv som blev hans. Själv var han inte med på så många av bilderna, många av dem hade han tagit själv. På ett sätt skulle man kunna tro att han faktiskt inte hade varit där… Osynlig…

När någon frågade så brukade han stolt kallas sig för ”något av en sökare”. Han var inte alls stängd för varken andliga upplevelser eller existentiella tankar på livet. Men nu, med fotografierna i hand, med insikt om livet som rusade förbi alltför fort, ensamheten och den tomma platsen vid köksbordet mitt emot honom så undrade han ändå. Nu har hon fått komma hem sa det om hans hustru. Komma hem… Orden dröjde sig kvar. Vad är hemma? Vad är borta? Borta bra men hemma bäst. Och jag som ju är ”något av en sökare”… Fann jag något eller var jag alltid på väg? Vad var det jag sökte efter egentligen? Eller var det en undanflykt för att inte behöva svara…

Också barnbarnets konfirmation förra söndagen: Må Guds goda Ande leda dig på alla dina vägar. Han dammade av sitt eget konfirmationsfotografi… Jag har ju alltid varit något av en sökare… Och den som söker ska ju finna… Var hör jag hemma? Vilket är mitt hem? Gud goda ande på alla mina vägar… Det måste ju betyda att allt det som jag sökte efter, rusade för att få var med mig redan från början… Att man kanske inte kan resa bort från Gud. Eller inte heller resa bort för att söka Gud… Jag är nog ingen sökare ändå, tänkte han: Jag är en längtare… Som längtar efter tro, som längtar efter att få leva hela livet.

Att komma hem, att hitta hem… Framme, ja framme hos Gud sjöng de i kyrkan. Kanske har jag varit framme hela tiden, jag bara visste inte om det. Det var bara Gud som visste. Som också väntade och längtade… efter mig. Han rövade orden på sig själv, Må Guds goda ande leda mig alla mina dagar… Och plötsligt så fann han sig funnen. Han behövde faktiskt inte söka… Eller längta… Allt fanns där redan, hade gjort hela tiden…

Jag har kanske timmar kvar, ändå har jag inget svar, frågorna kom alldeles för sent.
Men jag gör så gott jag kan, det är svårt att vara sann
Tro, jag får tro - måste tro - tro...Tro, jag får tro - måste tro - tro...

(Py Bäckman)

Det kristna livets överraskande gåva är att finna sig funnen. Att upptäcka att Guds närvaro redan finns i livet och inte behöver erövras. Det handlar om att läsa in Kristus i sitt liv och läsa in sitt eget liv i Kristus. Men erfarenheten av Guds närhet måste få mogna i egen takt. Det andliga växandet är ett långsamt växande där vi mer och mer finner Gud i våra egna liv – en svindlande relation som genom livet får bära ut på djupet.

Vill Gud att jesus skulle dö?

En konfirmand som frågade mig varför Jesus måste dö, eller snarare, ville Gud verkligen att Jesus skulle dö? Så grymt, så barbariskt, i alla fall om man samtidigt vill vara en god Gud? Nå, hur är det, Ville Gud att Jesus skulle dö…

Samma fråga lärjungarna ställer lärjungarna nu till Jesus. Varför måste du? Då får inte gå… De har just kommit från salen i övre våningen, där Jesus instiftat nattvarden. De har vandrat genom de smala och slingriga gatorna mot Getsemane. Jesus ägnar sina sista timmar åt att trösta och vägleda sina lärjungar. Nu är de bedrövade över vad Jesus försöker tala med dem om. Att han ska dö. Att han ska lämna dem… Jesu död är för dem bara en enda stor gigantisk megaförlust!!

Hur tänker lärjungarna? Tänker de på samma sätt som konfiurmanden? Varför måste Jesus dö? Är Gud den blodtörstige som kräver sitt offer för att inte längre vara arg och vred? Är det inte så många tänker när de ser på korset? Varför?

Men nej, Gud är ingen blodtörstig Gud. Gud älskar som en förälder kan älska sitt barn. Alla barn delar inte upplevelsen och vissheten om att vara älskade. Men det går ett djupt stråk av igenkännande i de flesta föräldraskap, att vi är beredda att göra allt för våra barn… Till vilket pris som helst. Gud ser den värld han själv har fött gå vilse, komma bort, förirra sig i snårskogar av avund, hat, och allt som för oss allt längre hemifrån. Så frågan handlar inte om Gud ville att Jesus skulle dö utan att Gud är beredd att göra precis allt för att rädda oss och föra oss hem igen, vad det än kostar. Det är vad Gud vill. Och även vad Jesus vill efter som Jesus inte är skild från Gud utan kommer från Fadern och går tillbaka till Fadern. Det finns föräldrar som har kastat sig i djupa hav, in i brinnande hus, bokstavligt talat gått genom eld och vatten för att rädda sina barn… med fara för sitt eget liv, ibland genom att offra sitt eget liv. För att rädda den man älskar. Och ingen skulle komma på tanken att fråga varför… Det är vad Gud gör, går genom led och vatten för sina barn…

Men just nu är lärjungarna där i konfirmandens fråga, dom är alldeles frågande när han talar om att han måste lämna dem. Nu när det är som bäst så bryter Jesus upp. Lärjungarna hade fått tre fantastiska år med Jesus. Och när Jesus nu säger: jag går till honom som har sänt mig, ja, då var det som om allt svartnade för dem. Hur ska det nu går? Jesus verkar förvånad över att de inte frågar honom, inte är intresserade av vart han går. Men deras hjärtan är bara fyllda med sorg. Kan vi känna igen oss? När saker och ting händer som skakar om fylls vi av sorg, av smärta, av vrede och besvikelse. Då blir vi lätt självupptagna. Allt vårt eget snurrar runt omkring oss. Men nu väcker Jesus lärjungarna med sin fråga. Varför frågar ni inte vart jag ska gå och varför? Och svarar sedan själv.

Han säger inte att han överger dem… Han berättar istället om hur han kommer att vara med dem i framtiden. Och med oss i vår framtid, idag. Att det finns något som är större och viktigare än den lilla lärjungaklubben kring Jesus. Men de är så måna om att hålla fast närvaron av Jesus att de inte ser att de genom att hålla honom kvar i det jordiska skulle förlora det himmelska.

På samma sätt ser vi inte alltid vad som är bäst för oss. Vårt perspektiv är inte detsamma som Guds. Det är det som får oss att ställa frågor som: varför måste Jesus dö… Istället för att se den gränslösa kärleken som ger allt… Jesus talar om varför det är bra att han lämnar dem. Om jag inte lämnar er, kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er.
Men inte konstigt om lärjungarna misströstar. Till det yttre ser det ut som om allt är slut. Först går Jesus till korset. Och där när det verkligen såg ut som om allting var slut så uppstår Jesus till liv och kommer tillbaka lärjungarna. Han är med dem i 40 dagar. Sedan händer det ännu en gång, att han lämnar dem… Men kanske kom det inte lika många varför denna gång. Insikten växer om att Jesus är så mycket mer och så mycket större än den Jesus de har delat i tid och rum. Och varken kors eller himmelsfärd är handlar om Jesu frånvaro utan framför allt om hans närvaro. Inte bara med en liten grupp åt gången utan överallt i alla kyrkor över hela jorden, där människor är samlade i hans namn.

Jag går för att sända er Hjälparen. Det är det avgörande för oss idag för oss själva och för vår kyrka. Anden som ger Jesus till oss, vänder oss till Jesus och hjälper oss förnimma hans närvaro, komma ihåg Jesu ord, leva Jesu liv. Genom den helige Ande är Jesus närvarande mitt ibland oss överallt, där vi vill ta emot honom. Inte bara för en liten utvald skara, en enda liten konfirmandgrupp eller lärjungaskara.

Och Jesus säger att: När Anden kommer, ska det hända något med världen, då kommer världen att förstå. Det händer något, hela tiden, men ännu bår många på sina varför, ännu är inte allting förklarat. Men rakt ner från himlen utsträckt med sina armar mot världen står korset där med sitt svar, Därför:

Och vi har lärt känna den kärlek som Gud har till oss och tror på den. Gud är kärlek, och den som förblir i kärleken förblir i Gud och Gud i honom.

Amen

Den gode herden

När jag var liten så var jag på en stor släktträff. Jag nådde inte långt upp på benen och kjolarna på alla vuxna som var där och när jag plötsligt kände mig ensam och övergiven så jag började söka runt efter en trygg famn. Då fick jag plötsligt syn på min pappa, jag hörde hans röst och kröp upp i hans famn. Väl uppe i famnen upptäckte jag något. Det var inte min pappa! Jag kände igen honom, hans röst var som min pappas, men det var inte min Far. Han talade vänliga ord till mig men det var inte tillräckligt för att göra mig trygg. Fort ilade jag ner och fann till slut den famn jag sökte.

Till historien hör att famnen där jag föst hamnade tillhörde min fars bror och att dessa två är enäggstvillingar, förvillande lika varandra och lika goda människor båda två. Båda är de människor att kunna känna sig vara trygg hos oavsett. Men fortfarande så finns det en avgörande skillnad.

Om den skillnaden talar Jesus idag. Om hur svårt det kan vara att urskilja den röst som är Jesu röst bland alla andra röster. Det finns så många som ropar efter vår uppmärksamhet, som vill erbjuda oss trygghet och säkerhet på väl så goda grunder. Och hur ska vi veta skillnaden? Hur ska vi veta att den som ropar vårt namn gör det på grund av sin kärlek till oss och inte får att få egen uppmärksamhet och egen vinning? För vem vill inte ha påhejare och efterföljare? Men i vårt eget liv, där så många röster ropar på oss, är det inte alltid lika enkelt att känna igen.

Det är därför som Jesus ställer sig där, i grinden. Gör sig tydlig för oss när han säger. Jag är grinden in till fåren. Det är ganska kompromisslöst eller hur! Han VILL att vi ska gå genom honom. Eller – Han kräver att vi ska gå genom honom. Annars kommer vi inte fram, kommer inte på den där vägen som är den rätta.
Är det så att vår gemenskap med Gud ligger i att vi går genom Kristus… att Kristus är vägen och grinden. Ja, det är ingen nyhet, det säger Jesus gång på gång: för att komma till Guds rike/Gud måste ni gå genom mig. Den som går in genom mig ska bli räddad.

Jesus talar om att alla herdar inte är de goda herdar de utger sig för att vara. Han talar om fåren som inte följer främlingens röst. Det får mig att tänka på en barnbok med vargen som gång på gång knackar på de tre små grisarnas hus och med olika lockrop försöker få dem att komma ut. Men grisarna öppna inte dörren, inte förrän de känner igen sin pappas röst.

Det finns många som ropar efter vår uppmärksamhet. Det finns många som vill ha efterföljare. Som ropar vårt namn. Men fåren söker skydd och säkerhet hos sin herde, de lyssnar till hans röst. Det får också vi göra. Och det är en utmaning för oss att urskilja Jesu röst bland alla andra röster. Men ett sätt att kunna göra det är att hålla sig nära honom. Enda sättet att låta sig präglas av hans röst är att hålla sig nära honom. Avgörande för herden är att han känner alla sina får. Och att de känner honom. Att vi inte tar miste på den röst som är Jesu röst bland alla andra röster.

Den avgörande skillnaden mellan den gode herden och dem som Jesus kallar för tjuvar och rövare är att Jesus är där för vår skull, medan rövare och tjuvar bara är ute för egen vinning. Och kännetecknande för en dålig herde är att den sticker iväg när vargen närmar sig. Det är inte för inte som det sägs i talesättet, att i nöden prövas vännen. Det är vad som skiljer ut den gode herden från alla andra främmande röster. Herden älskar sina får, är beredd att ge sitt liv för fåren. Och kanske är det först när vargen närmar sig som vi vet om det är den gode herden vi följer eller inte. Om det är någon som är beredd att ge sig ut i mörkret, i det otrygga för att söka rätt på oss, som bryr sig om var vi är, oberoende av sin egen säkerhet, sådan är Jesus. Han som ar kommit för att vi ska ha liv, och liv i överflöd.

Därför att Jesus är levande Herre, är han också en herde för oss idag. Hans ord är inte bara ett resultat av en goda tankar av en goda tänkare för länge sen, filosofi eller en visdomslära.

Men han är en herde som både attraherar och provocerar. Som drar till sig och stöter ifrån. Hur många försöker sig inte på att hitta andra vägar in i fållan, istället för att gå genom honom som är grinden. Men det går inte. På den punkten är Jesus kompromisslös. Han är navet i all kristen tro.
Precis som herden är centrum och fokus för fåren får Jesus vara centrum i vårt eget liv. Insikten om att det alltid finns någon som är större än vi själva. Större än du själv, men aldrig längre bort än att han är din bäste vän. Som känner ditt liv, känner ditt namn. Jesus älskar oss inte i flock utan var och en av oss, både vita och svarta får. Du och jag kanske inte ser skillnad på alla oss tillsammans men Jesus gör det. Han vet vad du och jag behöver, ibland mer än du och jag känner vet det. Och han är beredd att ge sitt liv för att vi ska komma i säker famn. Amen

På väg till Emmaus

Det finns tillfällen i livet när ingenting är sig likt. Det invanda och välkända bryts up och vi kastas ut på okänd mark. Tro förbyts i misstro. Emmaus vandringen handlar om det. Emmaus är en text om en vandring men också om förvandling. Om erfarenheten av att det finns en väg från död till liv.


Medan de gick där och samtalade kom Jesus själv och slog följe med dem. Trötta och modfällda hälsar de välkommen den okände vandraren utan att känna igen honom. I skymningen vandrar de från Jerusalem till Emmaus och de berättar för Jesus om vad de har varit med om. De behöver prata av sig allt som har hänt, sin förtvivlan, sitt förlorade hopp. Kanske gick de där, ibland uppfyllda av samtalet, ibland av den ordlösa men ändå innehållsrika tystnaden. De har delat samma upplevelser, påskens händelser och deras glädje har förbytts i sorg och missmod. Döden har tagit udden av deras tro, ännu utan den tro som tagit udden av döden.


När Jesus slår följe med dem blir de knappast förvånade. Människor på resa delar ofta med sig av sina erfarenheter till okända medresenärer. Man blir lite extra språksam när man lämnar sina egna hemtrakter och befinner sig på okänd mark tillsammans. Jesus som de ännu inte känner igen öppnar samtalet med en fråga: Vad är det ni går och samtalar om? Och då kommer alltsammans – hela historien. De talar och han lyssnar. Men de känner inte igen honom. Trots alla tecken han ger dem så ser de inte honom som den han är. Det är först när han sätter sig ner och delar brödet med dem som de känner igen honom som Jesus. Bibeln är full av berättelser om människor som har stått ansikte mot ansikte med Gud och först efteråt förstå vem det är de har mött. Därför går vägen mellan Jerusalem och Emmaus också genom vårt eget liv. Mellan oviss undran och igenkännande glädje.


Och ibland på den vägen sker det oväntade, vandringens förvandling. Någon kommer i fatt dig på din väg och sluter upp vid din sida. Någon som ser hur det är fatt och undrar om du vill berätta. Och du får berätta om ditt liv och dina drömmar, din tro och ditt tvivel. Om det du trodde och hoppades på som togs ifrån dig. >Det kan vara drömmar och längtan, förhoppningar, eller en livskamrat och kärlek, ett arbete, en vänskap du litade på. Brustna drömmar, bristande tro eller hopp. Och på den vägen gör dig den anonyme vandraren sällskap en bit, lyssnar till din berättelse om ditt liv. Påskberättelserna berättar att det är Jesus som går vid din sida.


Påskdagen berättar för oss om Kristus som är uppstånden, annandag påsk vill visa oss vad uppståndelsen betyder för vårt eget liv och vårt eget sammanhang. När Jesus säger att han är vägen, Sanningen och Livet så menar han det, bokstavligt talat. Jag är här, jag är inte bara med dig på vägen, jag är din väg, jag är inte bara en sanning utan Sanningen att förströsta på lita på, tro på. Jag är Livet som ger dig liv.


Genom ordet får vi liv, profeten Hesekiel gör det tydligt för oss idag. Hesekiel predikar för benen och de får liv. Genom ordet får vi liv. Genom ordet får vi kött och ben, den tro som bär oss genom livet. Mötet med den uppståndne förvandlar. Påskdagen handlar om Jesu Kristi uppståndelse från död till liv, annandag påsk handlar om uppståndelsens verklighet, livet på väg tillsammans med Gud. Kristendom är inte en lära om uppståndelsen, den är ett sätt att leva, den handlar om liv på vandring mot förvandling. Vägen mellan Jerusalem och Emmaus – är en vandring med ett skeende också i vårt eget liv. Att när du går så gör någon dig sällskap på vägen. Någon som du kanske inte känner igen förrän förtroendet är upprättat, förrän ni har vågat sitta ner och dela brödet med varandra. Detta är jag för dig, säger han och sträcker dig sitt liv.


Så är vi också kallade att dela livet med varandra, i trons gemenskap. Och den gemenskapen är världsvid, den sträcker sig över alla gränser, mot öster, väster, norr och söder, till stora och små, genom alla block och över alla barrikader. Och kanske är det just du som är på väg, som sluter upp vid någons sida, som berättar för dig om sitt eget liv, och sitt förlorade hopp. Då får du, i gott sällskap med Jesus, medvandraren, gå ett stycke med på vägen, lyssna och dela liv. Dela nöd och dela bröd. Det finns många liv som behöver berättas, lyssnas av. Ibland kan det ta tid innan bitarna faller på plats, vi måste vara beredda att gå så länge… Egentligen utan att det tycks hända någonting. Men det händer. Om vi litar på att den helige Ande arbetar under ytan både i oss själva och hos den vi möter så får vi våga tro på förändring och förvandling. Din tro gör skillnad. Våga tro det. Att den gör det, inte bara på din egen väg… Utan också för den du möter och är beredd att dela en bit av vägen tillsammans med…

Herren lever våga tro det lämna den tid som gått
Hoppet är framtid, nu är livet vår möjlighet.Amen