Predikan 22 sön eft tref
Min Frälsare lever, jag vet att han lever, fast världen har sagt han är död… Ja, världen kan och försöker många gånger också säga att Gud är död, men Guds existens äer inte beroende på om vi vad vi tror om Gud eller inte. Världen kan få oss att glömma Gud, men Gud glömmer inte världen. Gud finns nog inte… Så kallas humanisternas kampanj som liknar den i England. I England tog man dock ett mer radikalt steg då man med uteslöt det något mer ödmjuka nog och envist hävdade: Gud finns inte!
Men när vi möter Jesus i evangelium idag så handlar det inte om att övertyga människor om guds existens. Det var en ickefråga på Jesu tid. Istället handlade det om vilken Gud och om att ha rätt tro. Men nu har Jesus helt enkelt fått nog. Han far ut i verop och säger som det är, och det är ju sällan bekvämt. Han står upp mot etablissemanget. Och att genom att göra det också blir mycket ensam, så ensam så att han till slut också blev spikad på ett kors. Så kan det också bli med oss nära vi står upp för det vi tror på. Jesus vet att han måste. Samtidigt vet han att tiden ännu inte är mogen. På grekiska finns ett ord/uttryck: kairos. Det betyder ungefär Guds nu. tid, att tiden är inne. Men Jesus vet att tiden inte är mogen för det han har att säga. Ändå måste han tala.
Idag handlar det om frälsning. Om ett hopp som går bortom allt, det som gäller när ingenting annat håller… Allt kommer at brytas ner, allt kommer att visas bort. Men precis som tonåringen med nödvändighet vänder sina föräldrar ryggen för att gå sin egen väg och pröva sina vingar, precis som Bibeln berättar om den förlorade sonen så är det samma sak även för oss på trons resa. Att vi vill gå vår egen väg och vägrar att lyssna till vår Far. Vilken tonårsförälder som helt känner igen sig i Jesu bedrövan…
För på ett sätt låter Jesus precis som en trött mamma eller pappa. Nu har jag velat göra mitt bästa för er. Jag ville visa er hur ni kan leva på rätt sätt och bli lyckliga. Men ni ville inte lyssna. Nu får ni själva ta hand om ert raserade hus. Det måste helt enkelt bli så, att det måste brytas ner innan något nytt kan byggas upp. På vardagligt språk säger vi ibland att vi lär oss av våra misstag…
Jesus talar om Jerusalems tempel som en gång ska rasa. En för lärjungarna fullständigt främmande tanke. Men Jesus talar också i ett annat sammanhang att han ska bygga upp det på nytt på tre dagar. Ännu mer främmande för de som lyssnade på honom då. Men Jesu ord kan också får stå för vår egen tros tempel. Är det ett stadigt bygge? Står det på fundamentet att du är först och främst älskad av Gud, precis som du är!!! Att du är värdig! En del av oss lever med föreställningar om en argsint, straffande Gud. Som kräver för att älska. Kanske behöver vi helt enkelt då renovera våra gamla föreställningar. Och när vi gör det börja med att gå till byggmästaren, Jesus själv. Fråga: Jesus, vad behöver jag för att foga ihop mitt livs byggstenar? Fuskbyggen, vet ni, handlar mer om yta och flärd än om inre kvalitet. Att göra upp med det kan göra ont... Att se att gamla saker ryka för att göra plats för nya och lägga den första stenen på plats, Hörnstenen på vilket allt annat vilar, Jesus själv.
Men Jesus talar också helt konkret om Jerusalems tempel. Jesus säger det själv, att det tempel som kommer att falla kommer han själv att bygga upp på tre dagar. Och han gör det, med sin död, med Med sin egen kropp, led sitt eget liv, med sin uppståndelse. Med sitt liv, med sin död, med sin kropp och genom sin uppståndelse. Det är det som är kittet i vårt eget bygge. Utan det inget alls, utan det skulle allting falla samman.
Humanisterna säger, dont worry, be happy, Gud finns nog inte! Som kristna kran vi säga i kraft av får tro, Dont Worry! Be happy, var glad, för Gud är det glada evangelium som bygger upp det som raserats, som bryter genom döden med det liv som bara uppståndelsen kan ge.
Det är inte farligt att ställa sitt liv i ljuset av Guds ljus, humanisterna försöker få oss att tro det. Att tro skulle vara detsamma som dom död och straff, medan vi vet att tro är förlåtelse, liv och befrielse. Var aldrig rädd för att stiga in i Guds ljus. Det är barmhärtighet. Det är tro, hopp och kärlek.
2 kommentarer:
Du citerar en av mina favoritpsalmer, nr 313. Jag har lärt mig den utantill för att alltid ha den med mig.
Det vore roligt att höra dig predika någon gång, men tyvärr bor jag i en anna del av landet. Jag får nöja mig med att följa din blogg.
Karin
"Var aldrig rädd för att stiga in i Guds ljus. Det är barmhärtighet."
Den tar jag med mig idag. Jag behöver mycket barmhärtighet, som jag har ställt till det...
/Ledsen
Skicka en kommentar