lördag 5 augusti 2017

Jag mindre- Jesus större

Han måste få bli större och jag mindre. Så säger Johannes i Lukas 3:30. Orden drabbade mig på ett särskilt sätt nu när vi står i flyttagen, till ett mindre hus från ett större. Att allting handlar om prioriteringar. Hur mycket kan vi ta med oss, hur mycket får plats, och till slut själva frågan, vad är i verkligheten viktigt? Jag bestämde mig för att välja ut några saker som jag inte kunde vara utan. Efter två veckor försökte jag igen memorera vad det var som jag verkligen inte ville mista, vad jag hade bestämt mig för och mindes plötsligt inte alla de saker som varit så viktiga förut. Jag tror att flytt är även gott för både ande och själ. Jag som tror mig vara en ganska materiell person får gå igenom prövningar. Vad ska bort, vad ska stanna, vad vill jag verkligen ha med mig.

Det som betyder allra mest för mig bär jag i mitt hjärta. En hel del har tagit gestalt i både fotografier och i saker. Julkrubban, den hemmasnickrade av vrakved med sina unika keramiska figurer, mina ikoner, fotografialbumen som jag försöker rädda digitalt. Då tar de dessutom mindre plats. Men jag inser att det viktigaste jag har är Jesus. Utan honom flyttar jag ingenstans. Flytten går till ett nytt hem här i Sverige och även till Kina, men aldrig utan Jesus. Han är mitt livs prioritering. När jag gör mig och mitt till mindre och honom till större, då växer jag. Det är stort!

lördag 1 juli 2017

Att finna sig funnen, Ronja hittar hem



Den här bilden som Jesus ger oss idag är en av evangeliernas mest kända. Nästan alla konfirmandgrupper har antingen läst den eller kanske också dramatiserat den. Om den förlorade sonen. Och jag vill ge er en bild kan hjälpa oss att förstå. Vi i Liselottesläktens konfirmander  här på Åh stiftsgård har ju Astrid Lindgren som tema detta år. Eller som vi kanske får säga i stället Åhhhstrid…

Det finns många berättelser från alla Astrids sagor med stort djup och mycket innehåll. Ronja Rövardotter är en av mina favoriter, kanske för att hon är lite småvild, och för att jag kan känna igen mig hur jag var när jag var barn… Och när vi kommer in i handlingen idag så har Ronja precis givit sig av hemifrån. Hon och hennes pappa har kommit i bråk med varandra. Här skiljer sig sagan och vår bibelberättelse lite från varandra, men vi släpper det. För sagan handlar om längtan. Och om att finna sig funnen.

Ronja gör uppror mot sin pappa precis som vilken tonåring som helst kan göra. Hon vill gå sin egen väg. Och Mattis låter henne gå, han är arg på henne och samtidigt lite stolt. Mattis är ju en pappa med mycket tempoerament. Och medan Ronja bosätter sig ute i skogen med Birk så håller hennes hjärta på att förgås av längtan hem igen. Men hon är också stolt, stolta är de båda två. Lovis Ronjas mamma kommer ibland på besök med lite bröd och mat till de två barnen i skogen. Och hon berättar hur Mattis gråter om nätterna i sin längtan efter Ronja. Gör han verkligen det, frågar Ronja.

Jag är ju inte bara präst utan också mamma. Tanken att förlora mina barn eller tappa kontakten med dem är outhärdlig.

Och till slut övervinner Mattis sin stolthet och han ger sig ut om natten, han rider genom skogarna för att leta efter Ronja. Han ropar förtvivlat medan han rider. Jag har inget barn jag har inget barn fast vi någonstans vet att hans hjärta inte gör något annat än ropar efter sitt älskade barn. Han vill inget annat än finna henne och försonas igen. Till slut efter att ha ridit hela natten sätter Mattis sig vid en källa dit han tror att Ronja brukar hämta vatten. Och Ronja kommer och ser sin förtvivlade pappa.  Hon iakttar honom i smyg. Till slut står hon inte ut längre. Hon rusar fram och kastar sig i hans famn. Mattis snörvlar och ropar: Mitt barn, jag har mitt barn.

Med ett skrik rusade hon fram och kastade sig i hans famn. Mitt barn, viskade Mattis, Mitt barn!. Sedan ropade han med hög röst; jag har mitt barn. Ronja grät i hans skägg och frågade snyftande. Är jag ditt barn nu Mattis? Är jag verkligen ditt barn igen? Och Mattis grät och svarade: Ja, som du alltid har varit Ronja, mi. Mitt barn som jag har gråtit efter i dagar och nätter. Men Gud vad jag har lidit!

Det är inte ofta som rövarhövdingen tar Guds namn i sin mun. Men nu måste det till för att uttrycka den smärta han har känt när Ronja varit borta från honom och vänt honom ryggen. Det är samma smärta som fadern i vår bibelberättelse känner idag, som en bild för Guds längtan efter alla sina förvildade barn.

Och Ronja, tvekar först inne i skogens skuggiga gömslen och betraktar sin far. Hon längtar men bävar. Vill men vågar inte. Till slut övervinner längtan allt annat. Hennes pappa gråter för hennes skull, för att han tror att hon är förlorad. Och Ronja, hon längtar efter att bli hel, efter att få komma hem. Berättelsen om Ronja handlar om barnet som trotsigt går sin egen väg, driven av en egen vilja och målmedvetenhet. Men bandet hem, med sin far släpper hon aldrig.  Och när pappa Mattis sluter Ronja i sin famn ropar han: ”Nu släpper jag dig aldrig” Jag vill tro att Gud som aldrig släpper taget. När jag själv tappar greppet om mitt liv vill jag vara förvissad om att det finns någon som inte ger upp hoppet, inte heller om mig. Någon som säger; ”Nu släpper jag dig aldrig”. Någon som aldrig slutar att söka, någon som inte ger upp om oss.

lördag 24 juni 2017

Tabberas



Apropå texten på midsommardagen om brödundret...

Det är inte de friska som behöver läkare, det är inte de mätta som behöver mat.  Det visste Jesus, han inte bara talade utan också handlade. Han läkte de sjuka och han mättade de hungriga som i dagens evangelium.
Jesus bjuder till fest, många gånger bjuder han de som ingen mat har till ett fantastiskt tabberas. Det gör han även i dagens evangelium. De delar bröd och fisk med varandra. Och när man delar med varandra blir det välsignat så till den grad att det aldrig tar slut.
En annan som vet det med ord och handling är Emil i Lönneberga. Han är en pojke som inte låter sig nöja med ord. Han som ger sig ut i den iskalla snöstormiga vinternatten för att få sin käraste vän Alfred till doktorn då han fått blodförgiftning. Emil mättar också de hungriga.
Livet i Katthult där Emil bor är fullt av trygghet och värme och glädje, men 
här finns också obarmhärtighet och orättvisor. Ett bevis på det är fattighuset som ligger mitt i byn. Kommandoran förestår fattighuset, och hon utövar sin tillsyn med hård hand. Och när Ida och Emil hade varit till fattighuset med en stor korg julmat från sin mamma visar det sig att Kommandoran åt upp allting själv och förstörde fattighjonens julafton. Julafton i fattigstugan blev ”så att Guds änglar gråter åt det”, som Stolle-Jocke sa.

På Annandag jul får Emil reda på vad som har hänt med matkorgen. Han är ensam hemma, är av något skäl inte med på bjudningen som övriga familjen är på, ja, det kanske är lugnast så. Men nu agerar han genast och instinktivt. Han är övertygad om att det han nu skall göra är en god gärning som Guds änglar skulle klappa i händerna åt.

Kommandoran har spärrat in fattighjonen i fattighuset och låst dörren medan hon smörjer kråset själv. Men Emil lyckas befria dem genom ett fönster. Och medan familjen är bortbjudna så bjuder Emil in alla hjonen till fest i Katthults kök där allt vad Emils mammas skafferi förmår kommer på bordet. En himmelsk överdådighet som räcker åt alla.

”Emil hade tänt fem stora grenljus som speglade sina lågor i väggarnas nyskurade kopparbunkar… och Stolle-Jocke trodde att han redan hade kommit till himlen. ”Si, där är ljus och salighet utan gräns, sa han och grät.” Emil tänder ett ljus i mörkret för fattighjonen som för ett ögonblick tror att de har fått komma till den stora himmelska festen, att Guds rike nu äntligen har kommit. För dem som hungrar och är utan mat ställer Emil till ett himmelskt kalas i Katthultarnas kök.

Detta är en bild av Guds rike, - befrielse för de fångna, mat till de fattiga, människor som befrias från sin ensamhet och fångenskap. Guds vilja som sker hemma i köket i Katthult, tänker Emil. Så vill Jesus göra sitt rike synligt ibland oss, genom att handla med oss och genom oss. Jesus som själv säger: sannerligen vad ni har gjort för dessa mina minsta har ni också gjort mot mig. För att Guds rike skall komma till jorden, för att det vi som hoppas och tror skall bli verklighet, då krävs det mod, och mod råder det inte brist på hos Emil i Lönneberga.

Det hela är ett slags solidariskt hyss, men ett godhjärtat stolleprov vars konsekvenser man får ta att bli inlåst i snickarboden. Mamma Alma plitar i den blå skrivboken: "Visst är han egentligen from den Gåssen fast ibland tror jag att han är skvatt galen." Och det känns rätt okej att vara lite galen om det betyder frihet för de fångna, läkedom för de sjuka och mat för de hungriga, eller?
Berättelsen om Emil kan hjälpa oss att se hur det löper som osynliga trådar mellan sagans värld och vårt eget livs berättelse. Liksom mellan Bibelns berättelse och vårt eget liv. Vi kan göra skillnad - om vi bestämmer oss för att göra det. Och det är något som vi får ta till oss, i vårt ansvar för jorden och för varandra. Att när vi delar räcker det åt alla.

Evangeliet börjar i vårt eget kök. Köket som symbol för det vanliga, livsnära livet. Där vi delar med varandra.

Tänk om vi under vår begränsade tid på jorden får leva som människor och som kyrka lite mer som Emil. Emil som handlar lite impulsivt ibland, men alltid följer sitt hjärta.  - Vi spelar roll, vi gör skillnad! Om Guds rike får bo mitt ibland oss, och verka inifrån oss. Amen  

torsdag 22 juni 2017

min handväska är alltid redo, med det jag behöver...

Jag stack ner handen i facket ikväll i min handväska  för att leta efter nycklarna till rummet på åh stiftsgård. Då kände jag något vasst. Det finns några saker som jag alltid har i min handväska. Plånbok, i bästaxfall, telefoner, i bästa fall, cerat för läpparna nästan alltid. Tändare eller tändstickor till gravlyktan, i alla fall vintertid. Sen finns det några saker som alltid finns i min handväska och aldrig lämnar den. Dels är det en liten korssten, en alldeles särskild sten som bildar mönstret av ett kors, Jah kan. Lägga bilden  av den vid tillfälle. Den är som en maskot, en Tursten, en meditationssten. Köpte den i en silvergruva i småland för 15 år sedan, då den har följt mig sedan dess. Sen är det då min lilla flaska med olja för smörjelse. Den ligger alltid där. Det gjorde den nu med, men den hade brustit och oljan var utgjuten, i min handväska. Snart är det konfirmation. Och jag beställde en ny på nätet, ja, faktiskt två för säkerhets skull . Prayer Oil. För välsignelse, när det än behövs.

Många undrar nu när jag avslutat min anställning i kyrkan, ska du sluta som präst? Nej, det ska jag inte. Jag är kallad, jag har en uppgift och jag är alltid redo, med en sten och en kruka olja i handväskan... och en bön på mina läppar och en förkunnelse i hjärtat. Sedan är det bara att gå....

Genetik - gemenskap, inte särskiljande...

Jag läser just nu en bok, Min europeiska familj, av Karin Bojs. Det är spännande att se om man forskar längre i genetiken hur allting visar på en stor samhörighet. Hur man kan spåra folkvandringar i sina egna gener. Att vi har ett mytokondrieDNA som för oss samman till ett gemensamt ursprung visste jag ju sen tidigare. Men att man mycket mer kan spåra folkvandringar genom våra gener det är en spännande läsning. Men som författaren påpekar mycket tydligt och bestämt att detta inte på något sätt handlar om rasbiologi utan precis tvärtom. Att vi när vi ser på oss själva ser att vi har en stor gemenskap med så många människor som i alla tider har förflyttat sig i världen för att söka goda förutsättningar för stt leva. Precis som idag. Och framför allt att våra gener inte har någonting att göra hur vi är i vår tro, våra känslor, eller annat. Hur många gånger har inte genetiken förvandlats till rasbiologi?

Det som är spännande att se är hur kulturen utvecklats i samband med folkförflyttningar, exempelvis hur konsten kring keramik och krukor som kommit att betyda så mycket är ett resultat just av folkförflyttningar. I forskning och undervisning om Sveriges historieskrivning har man gång på gång poängterat att förändringar från jägare till bönder etc skulle handla om en egen omskolning utan påverkan från yttre intryck, dvs invandring och folkförflyttningar. Inte konstigt i vårt land som tyvärr har en tråkig historia av särskiljande rasbiologi. Att vi vill tro att vi är oss själva nog...

Karin Bojs berättar bland annat om en bonde från Gökhem i Västergötland som tydligen hade en mycket större genetisk tillhörighet från Turkiet än från din närmiljö. Ett tecken på att mycket av odlarkonsten kommer från Mellanöstern. Och att jordbrukskulturen kommer från invandrande folk.

Idag har vi istället fått pizza, pasta, sushi och lasagne!

Jag gjorde själv en genetisk undersökning, ett prov som skickades till Tyskland i samband med en allergiutredning. Jag är allergisk mot narkos och det finns tydligen 18 olika mutationer i DNA som kan utlösa denna allergi. Dessa kan bland annat spåras särskilt till Norrland. Jag hade dock inte denna mutation, men är allergisk ändå. Men självklart gjorde det mig nyfiken. För detta att det bor ett samband mellan oss människor, som förvisso har så oändligt mycket mer än med gener att göra. Och just detta att msn i det sammanhang vill kalla sig homogen, att vi faktiskt mer från så många olika platser.

Vi är kallade till gemenskap! Varifrån vi än kommer.

söndag 18 juni 2017

Du är döpt - du är märkvärdig!



Minns ni prostens husförhör i hos Emil i Lönneberga? Gårdens folk sitter i finrummet efter kaffet. Prosten berättar om Adam och Eva men pigan Lina har svårt att förstå. Men prosten som är en vänlig man säger till Lina: Till och med du Lina är ett riktigt underverk, är det inte märkvärdigt att Gud har skapat just dig? Lina svarar; Ja, det förstås, själva mig är väl inte så märkvärdigt att göra. Men alla di där krumelurerna i örona tycker jag att det skulle vara marigt att få ihop. Lina tycker inte att hon är så märkvärdig, att hon skulle vara Guds avbild. Men många av oss behöver höra prostens ord till Lina. Även du är ett Guds barn.

Vår självbild påverkas av andra. Och hur vi ser på oss själva och våra förmågor. Tänk att få vakna varje dag och säga till din spegelbild: Jag är ett Guds barn! Att veta vem vi är, är livsviktigt för vår självkänsla. Den som från början har fått höra att hon är hopplös, riskerar också att se på sig själv på samma sätt och inte våga tro att hon är något. Den som får höra motsatsen, kan få kraft att agera annorlunda.

Vi får spegla vårt liv i Guds ansikte. Och det gör vi allra bäst när vi ser på Jesus. På julen firar vi hur Jesus föds till människa på jorden. Och när Jesus döps visar Gud sig för oss genom Jesus. Gud blir människa. Jesus lever vårt liv, dör vår död och bryter dödens udd genom sin uppståndelse. Det är en stark symbolik i att det är just här vid Jordan, som är jordens lägsta punkt som Gud blir människa.

Där vid floden Jordan där Jesus döps vänder Jesus strömmen från död till liv. Gud fångar upp oss som ibland bara flyter med i livets ström, fångar upp oss och vänder våra liv i en ny riktning.

Idag i vår evangelietext får vi lyssna till Johannes, Johannes som döpte Jesus. Han säger: ”Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld.” Johannes talar om Jesus.

Och sen säger Johannes något annat, han skärper tonen, vilket inte är särskilt ovanligt för honom. Johannes ofta går ett steg längre, han som inte tvekar att kalla folk för huggormsyngel och annat. Han säger nu om Jesus, och kom ihåg att detta inte är vad Jesus själv säger om sig själv: och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar."

Spontant tänker jag att jag absolut varken vill brännas eller vill bli bränd, definitivt inte utbränd heller. Men ett vet jag att jag vill och det är att jag vill brinna. Att jag vill leva med ett brinnande hjärta. Och det är vad Jesus kallar oss till.

Samtidigt vet vi ju hur vi istället för att känna oss brinnande emellanåt kan känna oss rätt urvattnade. Och att allt det med tro och inte minst vad tron skulle göra med oss, istället riskerar att förvandlas till en massa krav. Som vi ska leva upp till.

Vårt samhälle, bygger ju på prestation och resultat. Kvalitetskontroll. nolltolerans, felsökning. Och visst vill vi att det ska funka. Det finns en risk att vi placerar tron i samma fack. Bland prestation och felsökningar. Men då måste vi påminnas om att det som håller oss brinnande, och tron levande är den helige Ande som vill hjälpa, leda och inspirera oss. Och det är rätt häftigt att det är just dopets flödande vatten som ger oss möjlighet att brinna med trons låga. Med Guds hjälp, men Andens hjälp.

Jesus säger ”Ni är världens ljus”. Gud vill att vi ska ”tända våra ljus”, hjälpa våra medmänniskor, ge varandra inspiration att tända ljus och få del av Guds ljus. Ha din lampa switch on och inte Off. Ditt brinnande hjärta.

I dopet tillhör vi Gud, honom som gått före oss, som går med oss, som visar vägen till det levande vattnet och gjuter det över oss. Han som låter sin ande blåsa in i vårt liv. I hans namn är vi döpta, det är honom vi tillhör om vi vill vara hans. Du är min älskade son, dotter, jag har utvalt dig.

Ja, det förstås, själva mig är väl inte så märkvärdigt att göra. Men alla di där krumelurerna i örona tycker jag att det skulle vara marigt att få ihop.Du är märkvärdig, du är i själva verkat helt fantastisk och alldeles underbar.  Du är döpt, du är märkvärdig!