fredag 21 april 2017

kinesiska och andra språk - Rena tungotalet

Kinesiska kan kännas som rena tungotalet. På två sätt. Dels svårt att förstå, ja, faktiskt helt omöjligt. Men samtidigt i språket, i hela världen finns en igenkänning. Det handlar om möte och kommunikation. Ord som får liv, som kommunicerar något.

Jag sitter på ett kontor och skriver omgiven av lågmälda människor som jobbar vid sina datorer. Men de talar både i telefon och med varandra. Ibland hör jag hur vissa ord kommer tillbaka oftare än andra. De skapar igenkänning. Jag börjar ana och fråga vad de står för. Ett ord som ofta kommer tillbaka är ha de, ha de. Jag frågade vad det betydde. Har inte riktigt fått grepp, men det betyder tydligen något i stil med okej, okej, en slags bekräftelse. Jag tänker på vårt ord som vi ibland använder, "ha det". Dvs ha det bra...
Eller när man möts i dörren, korridoren eller restautårangen. jihao. Hej! Påminner om italienskans Ciao. Det kan vara ren slump, eller inte. Men för mig påminner igenkänningen om att vi har ett gemensamt ursprung, en gemensam kommunikation, förståelse.

I taxin igår pratade den kinesiske chauffören glatt med oss och vi skrattade och höll med. Stämningen var god. Ingen förstod något av vad den andre sa. Men vi log. Och Tomas pekade när det var dags att svänga vänster. Och vi kom rätt.

När barn leker som kommer från olika länder så kommunicerar de på många olika sätt. Att komma till ett land där man inte förstår språket är lite som att gå in i det barnaskapet. Vi behöver använda helt andra instrument en de vi är vana vid. Kroppen inte minst. Jag som är så van att arbeta med det skrivna ordet vet ju vad som händer när jag predikar samma ord att de får ande och liv när vi lägger till både kropp och själ i förkunnelsen. Därför går det inte att lika enkelt framföra någon annans text. Inte ens att deklamera någon annans dikter går att göra rätt om vi inte har gjort orden till våra egna.

Tänk alla dessa predikningar som skrivs varje vecka. Vore det inte enklare att alla höll samma predikan i alla kyrkor? Det vore väl att effektivisera och spara tid. Men det är inte samma sak. Det är inte mitt språk helt enkelt. Och skulle bli rena kinesiskan för den som lyssnar.

Men när orden får liv så går de att förstå, ja till och med på ett annat språk. Våra kinesiska vänner härifrån på firman som kom till Sverige var med på en gudstjänst som jag höll. De förstod ingenting. Men efteråt sa Tristin: det märks att du tycker om och är engagerad i det du talar om. Orden får ande och liv. Även om vi inte förstår. Så är det förresten också med tungotalet i bönen. Jag behöver inte förstå, inte andras böner, inte ens mina egna. Kommunikation handlar först om möte, sedan om förståelse. Vi människor hör ihop. På ett märkligt sätt talar vi samma språk.

onsdag 19 april 2017

Väldigt vad det smäller

När man är i Kina så smäller det hela tiden. Framför allt på eftermiddag och kväll. I Sverige tänker vi ju att det inte är något ide med fyrverkerier om msn inte kan se dem, för det är ju därför vi gör det. Här smäller man raketer både för det ena och det andra. För att skrämma bort onda andar. Inte minst när det är bröllop. Tomas och jag hade faktiskt också fyrverkeri när vi gifte oss, men mest för att det var vackert, tänker jag, klänningen och smokingen var i alla fall från Kina. Och jag gifte mig i rött som man  ofta gör här. Man gör det dels i klassiskt kinesiskt rött men har också en vit klänning.

Men idag på morgonen då vi skulle åka till järnvägsstationen så kom det ett antal bilar åkande. Lastade med blommor i fina uppsättningar och kinesiska tecken som jag ju inte förstår. De smällde för fyllt. Vi frågade vår chaufför Jenny om det var bröllop på gång. Nej, det är någon dom har dött. Därför smäller man smällare. Jag tänker igen att det har med andar att göra.

Kyrkan har ju länge varit förbjuden i Kina. Idag ser man kyrkor både här och där. Idag det är okej att vara medlem. Men att söka visum till kina som präst är inte så enkelt. Jag skrev hemmafru denna gången, det var enklare och ingen ifrågasatte det heller.

Men det betyder inte att människor inte har existentiella tankar eller frågor. Så avskalad kan nog inte någon människa bli. Det skall bli spännande att försöka lära känna det österländska sättet stt tänka. Med sina drakbåtsfestivaler, raketer, lyckotal och amuletter. Och så mycket mer. Munkar ser vi bland, igår två unga kvinnliga munkaspiranter i grå kläder. Och ofta ett litet buddistiskt altare med offer och rökelse här och där.
Vem är jag, varifrån kommer jag, vad händer med mig när jag dör? Den frågan ställer vi oss nog alla mer eller mindre, med eller utan smällare och raketer...

måndag 17 april 2017

Shared food

We call it shared food. Säger Tristin som tillsammans med sin flickvän Kitty bjuder oss på en måltid denna påskafton. för Tomas och mig är det påskafton, men här i Kina är det knappast, ja inte alls märkbart, den stora dagen som ligger för dörren, påskdagen, väntan på uppståndelsen. Men gemenskapen vid bordet är lika god som den skulle varit hemma med andra vänner i ett annat land och ett annat språk. Shared food betyder att vi beställer in ett antal olika rätter dom kommer in på bordet och delar mellan oss. Pinnarna i händerna letar sig flinkt över bordet och visst vi spiller en del.  Man äter inte mat i Kina med riktigt samma manér som vi tänker oss i Sverige. Annorlunda ja visst. Det blir lite mer sörplande, köttbitar som bits av medan man försöker hålla dem i fast grepp med pinnarna. Soppan som man får dricka från din lilla skål. På lite mer västerländskt influerade platser finns det kniv och gaffel men man får vara beredd att klara sig med pinnar och sked.

Så, i alla fall, denna påskafton. Vi började med att besöka en gammal stad, som ett museum, gigantiskt, många hundra år gammalt. Wuzhen. Om du är i Kina så räkna med att det finns många kineser, om det är ledig dag, räkna med att det finns ännu fler kineser. Trångt!

Denna dag med alla upplevelser avslutades i alla fall denna påsk på en muslimsk barbequerestaurang.  Fantastiskt fin mat var det, men dock ingen påskskinka, helt okej för mig!

Då vi delade maten berättade Tristin ( ja, man tar sig västerländska namn här) om just begreppet Shared food. Jag delade min iakttagelse i att det känns väldigt kristligt att göra så. Men sa att vi i Sverige oftast då vi går på restaurang beställer in vår egen rätt och äter från vår egen tallrik. Att det nästan är ouppfostrat att be om något från en annans tallrik. Tomas och jag brukar dock oftast byta tallrik halvvägs för att få smaka på något annat.

Att dela måltid är inte bara kristligt utan också mänskligt. Det kändes denna kväll. Jag önskar att viskulle kunna leva så inte bara vid samma bord utan i hela världen. Att vi levde med Shared food som ideal. Det går inte att äta mat i Kina utan att det blir över. Tänkt om vi kunde dela med oss av vårt överflöd som en gigantisk doggybag att dela med världen.

Detta blev min påskaftonsbetraktelse formulerad denna annandag. En dag som i Kina är en helt vanlig arbetsdag. Jsg sitter här på fabriken där Tomas är vd. Det är här jag ofta kommer att sitta när jag är i Kina. Skriva, blogga, formulera. Dela med mig.

Och jag kommer snart tillbaks. Om internet tillåter. En enda fiberlinje från Kina ut till resten av världen, och vi är många som vill ut på den. Glad påsk!

Säger jag med löftet om att det kommer att bli tätare mellan mina blogginlägg framöver.

lördag 8 april 2017

Sä älskade Gud



Joh 3:16. Ty så älskade Gud hela världen…! Dessa ord, denna versrad i Bibeln är en av dess mest kända. Man kan se dem som graffiti på klippor, eller som bokstäver och siffror på segelbåtar, eller på Elidas segel, missionsskeppet som seglar längs våra kuster på sommaren och fyller våra hamnar med lovsång.
Ty så älskade Gud hela världen. Versraden berättar för oss om en kärlek som är större än ord. En kärlek som vi får ta emot. Idag när vi har dop så blir det alldeles särskilt tydligt, inte minst när vi läser evangeliet om Jesus och barnen. Där berättas det om hur vi får del av den kärleken. Ta emot Guds rike som ett barn, säger Jesus, eller faktiskt ännu starkare, om du inte tar emot Guds rike som ett barn kommer du aldrig dit in. Detta sa han inte till barnen utan till dem runt omkring honom som ville visa bort barnen. Att ta emot som ett barn, så är det med Guds kärlek, att vi får ta emot den. Som en gåva.
Och med gåvan i dopet är det lite som Nalle Puhs poesi. Han fick en gång frågan hur det kom sig att han kunde skriva så vacker poesi och vackra dikter. Puh svarade lite förnärmat att: ”Såna gör man inte, de bara kommer till en. Vad det egentligen gäller är att vara där de kan få tag på en”. På samma sätt är det med dopet och med Gud. Guds kärlek är inget som man måste leta efter eller gör sig förtjänt av. Den är förutsättningslös och redan given oss. Och vi är här idag i vår kyrka, i vår gudstjänst, här där Gud på ett alldeles särskilt sätt har chans att få tag på oss. För att vi när vi öppnade dörren till kyrkan, också kan ha ställt en inre dörr på glänt, hjärtats dörr.  Idag, i vår gudstjänst kommer Gud på ett alldeles särskilt sätt nära oss. 

För två gåvor står i centrum i vår gudstjänst idag, och det är också våra två sakrament, heliga handlingar i vår kyrka, dopet och nattvarden. Och även om det bara är (2) (1) barn som ska döpas idag så får alla vi andra påminnas om vårt eget dop. Höra orden en gång till. Att vi får komma som barn till Gud. Att vi är Guds älskade barn. Dopet är en gåva från Gud. I dopet tar vi emot Jesus, i nattvarden tar vi emot Jesus. 

Tron är inte villkorad eller belagd med förutsättningar som vi på olika sätt ska uppfylla. Kanske var det just det samtalet som Jesus förde när folk kom till honom med barn, för att han skulle röra vid dem. Och Jesus avbryter det han gör för att göra just så, ta dem i famnen, röra vid dem och välsigna dem. Så får vi idag göra med dessa barn. Som en gåva från Gud innesluter vi dem idag i dopet. Blir själva inneslutna. 

Men låt oss avsluta där vi började! Ty så älskade Gud världen att han gav dem sin ende son för att de som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv. Någon kanske frågar varför? Varför skulle det vara nödvändigt? Vad är det för en religion som spikar upp Gud på ett kors? Ty så älskade Gud världen, att han gav dem sin ende son… Vi säger ibland om den som tror att hon är frälst. För en del är det ett främmande ord, för fromt ord. Men frälst betyder räddad. Förr använde man ordet "frälsarkrans" om de runda livbojarna som finns på båtar och på badplatser runt om i Sverige. En livboj är något man kastar ut till en människa som håller på att drunkna, när man får tag i livbojen kan den som står på stranden eller på båten dra in den människa som håller fast i livbojen. Det är vad Gud gör genom Jesus i sin kärlek till världen och till dig och mig. Gud nöjer sig inte med att se hur vi riskerar att driva ut eller bort. Tvekar inte en sekund att själv kasta sig i för att fånga upp oss. Precis som du och jag skulle göra för våra barn. Utan att tveka, av kärlek. Vi är älskade, du är älskad och oändligt värdefull!

Idag är vi här, i kyrkan, i vår gudstjänst. Vi får göra som Nalle Puh. Vad det egentligen gäller är att vara där de kan få tag på en. I dopets Ja, i nattvardens Ja. Är hjärtats längtan att få vara nära Gud. Helt enkelt låta Gud få tag i oss. Ty så älskade Gud världen!

söndag 8 januari 2017

Du är min utvalde



Jag läste för en tid sen artikel i tidningen om en pojke. Han var 13 år och hade under en tid mobbat en kamrat i skolan, sagt elaka saker till honom, och sen till slut stulit hans telefon. Skrivit in en massa fula saker på killens Facebook och skickat sms till alla möjliga. 

Klassföreståndaren pratade med pojken som mobbat, som började inse att det som han tyckte var en kul lek istället var ett mycket elakt skämt. Han började skämmas och pojkens pappa, som satt med var väldigt irriterad och arg. Medan läraren berättade för pappan vad som hänt så sjönk pojken ihop allt mer tills han till slut i princip låg i en hög över skolbänken. Till slut skakade pojken av gråt. Skammen fyllde hela rummet.
Då hände något med pappans ansikte. Ilskan liksom rann av. Han gick fram till sin son, smekte hans kind, tog försiktigt tag i pojkens haka och lyfte hans ansikte. Pojken vågade inte lyfta blicken men pappan sa:” Pelle, inte trodde du väl att jag skulle lämna dig ensam nu när du har ställt till det för dig. Jag är fortfarande din pappa! Du är min son Nu med.” 

Så är det också för oss. Vi är Guds älskade barn, även när vi gör bort oss. För orden från himlen som faller ner över Jesus, de gäller dig och mig med.. Gud som säger Jag är din pappa. Du är mitt barn. Hur våra liv än ser ut, vilka prövningar och svårigheter vi än går igenom, i glädje och sorg, genom upplevelser av Guds ledning och genom upplevelser av Guds tystnad, under framgång och lycka, i tillkortakommanden, svek och skam, genom allt detta lovar Gud att vara med oss. Det är dopets löfte.
”Var inte rädd”, säger han. ”Du är mitt älskade barn, du är min utvalde.” Kanske är det så att när vi känner oss som allra minst, det är då vi känner att Gud kommer till oss, och håller sin hand över oss.
Med i berättelsen om den lille 13-årige pojken i minnet så finns det kopplingar till vårt eget liv från Bibelns berättelse om Jesu dop. Det är inte är någon slump att det är just här det sker, här vid floden Jordan. Här där himmel och jord möts är den plats där Gud ger sig till känna genom Jesus. På den plats som faktiskt är jordens lägsta punkt som Jesus kommer till oss. Som Gud visar vem han är. Vid floden Jordan som ligger 400 meter under havets vattennivå. … 

Det är här vid floden Jordan som Jesus vänder strömmen från död till liv. Som visar att han vill vända vårt liv i rätt riktning. Floden Jordan rinner så småningom ut i Döda havet, som är så salt att ingenting kan leva där. Men innan flodens vatten rinner ut i Döda Havet, så kan vi se hur Jesus kliver ner i ner i strömmen och tar tag i oss som så ofta bara glider med, han tar tag i oss visar våra liv en ny riktning. ”Följ mig,”  säger han, jag ger dig inte bara ett nytt sätt att leva, jag ger dig nytt liv. För när Jesus stiger upp ur flodens vatten avslöjas hemligheten inte bara om Jesu liv, utan också om dig och mig och om vårt eget dop. Orden tillhör också dig, de handlar också om ditt liv. ”Du är min älskade son, du är min utvalde.” Gud har en tanke och en mening med ditt liv. 

Gud som säger: var inte rädd, jag är med dig alla dagar till tidens slut. Jag har Kallat dig, du är min utvalde. Med mig är du trygg. Precis som vi läser i vår text från Jesaja idag.

När du går genom vatten är jag med dig,
vattenmassorna skall inte dränka dig. 
När du går genom eld skall du inte bli svedd,
lågorna skall inte bränna dig.  Jag är Herren, din Gud,

Och när jag satt och lyssna de till Ulf Lundell i bilen häromdagen så slog det mig att han måste ha läst samma text, lyssnat till samma bud från Gud, som vill leda oss genom livet och föra oss till lugna vatten. Låt oss be med Ulf Lundells ord. 

Du har följt mej på min vandring
Den har varit lång och svår Jag kunde ha fallit
Jag kunde ha gått under Men nu tror jag att jag förstår.
Nu har du äntligen lättat min börda Nu ser jag ljuset igen.
Jag var ensam, jag var vilsen Men nu har jag en vän.
Som aldrig sviker, aldrig går Som stannar kvar vinter och vår
Ta mej genom natten Till lugna vatten Ge mej ro.
Gör mej ödmjuk, gör mej stark Du har mitt liv i dina händer
För mej över djupen Till säkrare mark.
Lär mej stt ta en dag i sänder
Ta min rädsla, mina fel Lär mej att älska, gör mej hel
Ta mej genom natten Till lugna vatten Ge mej ro.
Du följde med vartenda steg Du lät mej se till sist din väg
Ta mej genom natten Till lugna vatten Ge mej ro.
Amen

lördag 24 december 2016

God Jul

En god jul vill jag önska er alla som hittar hit. Granen är klädd, klapparna inslagna, krubban är möblerad och förmiddagens gudstjänst väntar om en stund. Samling vid krubban. Familjen samlas till Kalle och måltid. Min favorit på julafton är ändå Karl-Bertil Jonssons jul. För att vi på jul inte bara tänker på de våra utan också på alla dem ute i världen som behöver oss, dig och mig.

Påminner mig om Sven Melanders intervju med det lilla barnet om vad han önskar sig i julklapp, cykel och allt möjligt, men svaret är alltid fel. Till den lille pojken klämmer ur sig: Fred på jorden..

Sven Melander: Ja! detta är vad alla barn önskar sig mest av allt. Fred på jorden!

Och det gör vi, det gör i  verkligen. Fred på jorden...

lördag 17 december 2016

Spela fotboll istället!



Stilla natt, heliga natt, allt är frid stjärnan blid… Som vi önskar att det skulle få vara så för alla människor. Frid… Den här psalmen är nästan 200 år gammal och det blir liksom inte riktigt jul om vi inte får sjunga den. Den sägs ha blivit översatt till över 300 språk. Ett alldeles särskilt tillfälle då den sjöngs var för ca 100 år sedan, under den stjärnklara himlen på julaftonskvällen, 1914. Soldaterna hade blivit lovade att vara hemma igen ”innan löven faller” men på julaftons kväll vågade ingen hoppas på en snar fred.
Mellan de taggtrådskantade dikena ligger ”Ingenmansland”.  Och när mörkret fallit, slår de engelska vaktposterna larm. Så långt ögat kan nå lyser rader av ljus uppe på skyttegravarnas kanter längs tyskarnas linjer. Tyskarna har släpat med sig sina älskade julgranar i fält. Och så hörs sång. Upp mot den stjärnklara himlen stiger tonerna av den älskade julpsalmen: ”Stille Nacht, heilige Nacht”. Och den brittiska sidan, ett knappt hundratal meter bortfaller in i sången Silent night, holy night...
Plötsligt kravlar sig en man upp på kanten av tyskarnas skyttegrav. En stor skylt sticks upp bakom honom där det står: ”You no fight, we no fight! Merry Christmas!” Den orädde mannen vinkar mot fienden och ropar: ”God jul, Tommy! Kom och hälsa på!” Det dröjer en liten stund, sedan möts de där på mitten, hälsar, byter julklappar, och börjar spela fotboll! Enligt källor slutade matchen 3–2 till Tyskland. I knappt tre veckor varade vapenvilan. Efter detta tog det tid innan kriget kunde börja på allvar igen.
Tro, jag det, när man har spelat fotboll och rökt julklappscigarrer tillsammans. Och jag tänker:
Hur hade inte världen sett ut idag om denna stilla natt fått följas av fler stilla och heliga nätter även i fortsättningen? 

Den här psalmen behöver fortsätta sjungas, det finns många platser i världen och många olika språk som den behöver fortsätta sjungas på, som en bön om fred, om frid, och den stilla natt som vår värld ber om.
Av den här berättelsen kan vi ana att något händer när vi närmar oss varandra, när vi lägger vår rädsla åt sidan, och vågar oss ut i det där osynliga Ingenmansland som verkar finnas mellan oss. Att vi vågar mötas och se varandra.
Och jag tänker, att kan vi sjunga samma psalm samtidigt på 300 språk så kan det inte bara vara det enda som förenar oss människor med varandra. Det kan inte vara vår enda gemensamma faktor. Finns det en sång så måste det finnas fler…. Om vi vågar lämna våra säkra zoner och gå in i det okända Ingemanslandet, då händer något. När vi börjar dela liv, och kanske till och med spela fotboll! ;)
Och det finns någon som visar oss vägen. Psalmen Stilla natt handlar om det. Om Gud som spränger gränser. Tänk att det är Jesus som kliver fram där i Ingenmansland, honom som de faktiskt sjunger om på sina olika språk. Med skylten No fight.. Oss är en Frälsare född.
Jesus visar vägen. Han vill ta oss med ur våra säkra zoner. Han tänder julens ljus och frågar: Vad håller ni på med? Kan vi inte spela fotboll istället. Tänk om vi kunde tänka så, att varje gång som vi känner oss ängsliga, kanske till och med lite rädda. Det är då han kliver fram. No fight
Och vi får stämma in i sången, om en stilla och helig natt, inte bara om den som en gång var utan även den vi ber om att den ska komma för alla människor.