lördag 24 juni 2017

Tabberas



Apropå texten på midsommardagen om brödundret...

Det är inte de friska som behöver läkare, det är inte de mätta som behöver mat.  Det visste Jesus, han inte bara talade utan också handlade. Han läkte de sjuka och han mättade de hungriga som i dagens evangelium.
Jesus bjuder till fest, många gånger bjuder han de som ingen mat har till ett fantastiskt tabberas. Det gör han även i dagens evangelium. De delar bröd och fisk med varandra. Och när man delar med varandra blir det välsignat så till den grad att det aldrig tar slut.
En annan som vet det med ord och handling är Emil i Lönneberga. Han är en pojke som inte låter sig nöja med ord. Han som ger sig ut i den iskalla snöstormiga vinternatten för att få sin käraste vän Alfred till doktorn då han fått blodförgiftning. Emil mättar också de hungriga.
Livet i Katthult där Emil bor är fullt av trygghet och värme och glädje, men 
här finns också obarmhärtighet och orättvisor. Ett bevis på det är fattighuset som ligger mitt i byn. Kommandoran förestår fattighuset, och hon utövar sin tillsyn med hård hand. Och när Ida och Emil hade varit till fattighuset med en stor korg julmat från sin mamma visar det sig att Kommandoran åt upp allting själv och förstörde fattighjonens julafton. Julafton i fattigstugan blev ”så att Guds änglar gråter åt det”, som Stolle-Jocke sa.

På Annandag jul får Emil reda på vad som har hänt med matkorgen. Han är ensam hemma, är av något skäl inte med på bjudningen som övriga familjen är på, ja, det kanske är lugnast så. Men nu agerar han genast och instinktivt. Han är övertygad om att det han nu skall göra är en god gärning som Guds änglar skulle klappa i händerna åt.

Kommandoran har spärrat in fattighjonen i fattighuset och låst dörren medan hon smörjer kråset själv. Men Emil lyckas befria dem genom ett fönster. Och medan familjen är bortbjudna så bjuder Emil in alla hjonen till fest i Katthults kök där allt vad Emils mammas skafferi förmår kommer på bordet. En himmelsk överdådighet som räcker åt alla.

”Emil hade tänt fem stora grenljus som speglade sina lågor i väggarnas nyskurade kopparbunkar… och Stolle-Jocke trodde att han redan hade kommit till himlen. ”Si, där är ljus och salighet utan gräns, sa han och grät.” Emil tänder ett ljus i mörkret för fattighjonen som för ett ögonblick tror att de har fått komma till den stora himmelska festen, att Guds rike nu äntligen har kommit. För dem som hungrar och är utan mat ställer Emil till ett himmelskt kalas i Katthultarnas kök.

Detta är en bild av Guds rike, - befrielse för de fångna, mat till de fattiga, människor som befrias från sin ensamhet och fångenskap. Guds vilja som sker hemma i köket i Katthult, tänker Emil. Så vill Jesus göra sitt rike synligt ibland oss, genom att handla med oss och genom oss. Jesus som själv säger: sannerligen vad ni har gjort för dessa mina minsta har ni också gjort mot mig. För att Guds rike skall komma till jorden, för att det vi som hoppas och tror skall bli verklighet, då krävs det mod, och mod råder det inte brist på hos Emil i Lönneberga.

Det hela är ett slags solidariskt hyss, men ett godhjärtat stolleprov vars konsekvenser man får ta att bli inlåst i snickarboden. Mamma Alma plitar i den blå skrivboken: "Visst är han egentligen from den Gåssen fast ibland tror jag att han är skvatt galen." Och det känns rätt okej att vara lite galen om det betyder frihet för de fångna, läkedom för de sjuka och mat för de hungriga, eller?
Berättelsen om Emil kan hjälpa oss att se hur det löper som osynliga trådar mellan sagans värld och vårt eget livs berättelse. Liksom mellan Bibelns berättelse och vårt eget liv. Vi kan göra skillnad - om vi bestämmer oss för att göra det. Och det är något som vi får ta till oss, i vårt ansvar för jorden och för varandra. Att när vi delar räcker det åt alla.

Evangeliet börjar i vårt eget kök. Köket som symbol för det vanliga, livsnära livet. Där vi delar med varandra.

Tänk om vi under vår begränsade tid på jorden får leva som människor och som kyrka lite mer som Emil. Emil som handlar lite impulsivt ibland, men alltid följer sitt hjärta.  - Vi spelar roll, vi gör skillnad! Om Guds rike får bo mitt ibland oss, och verka inifrån oss. Amen  

torsdag 22 juni 2017

min handväska är alltid redo, med det jag behöver...

Jag stack ner handen i facket ikväll i min handväska  för att leta efter nycklarna till rummet på åh stiftsgård. Då kände jag något vasst. Det finns några saker som jag alltid har i min handväska. Plånbok, i bästaxfall, telefoner, i bästa fall, cerat för läpparna nästan alltid. Tändare eller tändstickor till gravlyktan, i alla fall vintertid. Sen finns det några saker som alltid finns i min handväska och aldrig lämnar den. Dels är det en liten korssten, en alldeles särskild sten som bildar mönstret av ett kors, Jah kan. Lägga bilden  av den vid tillfälle. Den är som en maskot, en Tursten, en meditationssten. Köpte den i en silvergruva i småland för 15 år sedan, då den har följt mig sedan dess. Sen är det då min lilla flaska med olja för smörjelse. Den ligger alltid där. Det gjorde den nu med, men den hade brustit och oljan var utgjuten, i min handväska. Snart är det konfirmation. Och jag beställde en ny på nätet, ja, faktiskt två för säkerhets skull . Prayer Oil. För välsignelse, när det än behövs.

Många undrar nu när jag avslutat min anställning i kyrkan, ska du sluta som präst? Nej, det ska jag inte. Jag är kallad, jag har en uppgift och jag är alltid redo, med en sten och en kruka olja i handväskan... och en bön på mina läppar och en förkunnelse i hjärtat. Sedan är det bara att gå....

Genetik - gemenskap, inte särskiljande...

Jag läser just nu en bok, Min europeiska familj, av Karin Bojs. Det är spännande att se om man forskar längre i genetiken hur allting visar på en stor samhörighet. Hur man kan spåra folkvandringar i sina egna gener. Att vi har ett mytokondrieDNA som för oss samman till ett gemensamt ursprung visste jag ju sen tidigare. Men att man mycket mer kan spåra folkvandringar genom våra gener det är en spännande läsning. Men som författaren påpekar mycket tydligt och bestämt att detta inte på något sätt handlar om rasbiologi utan precis tvärtom. Att vi när vi ser på oss själva ser att vi har en stor gemenskap med så många människor som i alla tider har förflyttat sig i världen för att söka goda förutsättningar för stt leva. Precis som idag. Och framför allt att våra gener inte har någonting att göra hur vi är i vår tro, våra känslor, eller annat. Hur många gånger har inte genetiken förvandlats till rasbiologi?

Det som är spännande att se är hur kulturen utvecklats i samband med folkförflyttningar, exempelvis hur konsten kring keramik och krukor som kommit att betyda så mycket är ett resultat just av folkförflyttningar. I forskning och undervisning om Sveriges historieskrivning har man gång på gång poängterat att förändringar från jägare till bönder etc skulle handla om en egen omskolning utan påverkan från yttre intryck, dvs invandring och folkförflyttningar. Inte konstigt i vårt land som tyvärr har en tråkig historia av särskiljande rasbiologi. Att vi vill tro att vi är oss själva nog...

Karin Bojs berättar bland annat om en bonde från Gökhem i Västergötland som tydligen hade en mycket större genetisk tillhörighet från Turkiet än från din närmiljö. Ett tecken på att mycket av odlarkonsten kommer från Mellanöstern. Och att jordbrukskulturen kommer från invandrande folk.

Idag har vi istället fått pizza, pasta, sushi och lasagne!

Jag gjorde själv en genetisk undersökning, ett prov som skickades till Tyskland i samband med en allergiutredning. Jag är allergisk mot narkos och det finns tydligen 18 olika mutationer i DNA som kan utlösa denna allergi. Dessa kan bland annat spåras särskilt till Norrland. Jag hade dock inte denna mutation, men är allergisk ändå. Men självklart gjorde det mig nyfiken. För detta att det bor ett samband mellan oss människor, som förvisso har så oändligt mycket mer än med gener att göra. Och just detta att msn i det sammanhang vill kalla sig homogen, att vi faktiskt mer från så många olika platser.

Vi är kallade till gemenskap! Varifrån vi än kommer.

söndag 18 juni 2017

Du är döpt - du är märkvärdig!



Minns ni prostens husförhör i hos Emil i Lönneberga? Gårdens folk sitter i finrummet efter kaffet. Prosten berättar om Adam och Eva men pigan Lina har svårt att förstå. Men prosten som är en vänlig man säger till Lina: Till och med du Lina är ett riktigt underverk, är det inte märkvärdigt att Gud har skapat just dig? Lina svarar; Ja, det förstås, själva mig är väl inte så märkvärdigt att göra. Men alla di där krumelurerna i örona tycker jag att det skulle vara marigt att få ihop. Lina tycker inte att hon är så märkvärdig, att hon skulle vara Guds avbild. Men många av oss behöver höra prostens ord till Lina. Även du är ett Guds barn.

Vår självbild påverkas av andra. Och hur vi ser på oss själva och våra förmågor. Tänk att få vakna varje dag och säga till din spegelbild: Jag är ett Guds barn! Att veta vem vi är, är livsviktigt för vår självkänsla. Den som från början har fått höra att hon är hopplös, riskerar också att se på sig själv på samma sätt och inte våga tro att hon är något. Den som får höra motsatsen, kan få kraft att agera annorlunda.

Vi får spegla vårt liv i Guds ansikte. Och det gör vi allra bäst när vi ser på Jesus. På julen firar vi hur Jesus föds till människa på jorden. Och när Jesus döps visar Gud sig för oss genom Jesus. Gud blir människa. Jesus lever vårt liv, dör vår död och bryter dödens udd genom sin uppståndelse. Det är en stark symbolik i att det är just här vid Jordan, som är jordens lägsta punkt som Gud blir människa.

Där vid floden Jordan där Jesus döps vänder Jesus strömmen från död till liv. Gud fångar upp oss som ibland bara flyter med i livets ström, fångar upp oss och vänder våra liv i en ny riktning.

Idag i vår evangelietext får vi lyssna till Johannes, Johannes som döpte Jesus. Han säger: ”Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld.” Johannes talar om Jesus.

Och sen säger Johannes något annat, han skärper tonen, vilket inte är särskilt ovanligt för honom. Johannes ofta går ett steg längre, han som inte tvekar att kalla folk för huggormsyngel och annat. Han säger nu om Jesus, och kom ihåg att detta inte är vad Jesus själv säger om sig själv: och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar."

Spontant tänker jag att jag absolut varken vill brännas eller vill bli bränd, definitivt inte utbränd heller. Men ett vet jag att jag vill och det är att jag vill brinna. Att jag vill leva med ett brinnande hjärta. Och det är vad Jesus kallar oss till.

Samtidigt vet vi ju hur vi istället för att känna oss brinnande emellanåt kan känna oss rätt urvattnade. Och att allt det med tro och inte minst vad tron skulle göra med oss, istället riskerar att förvandlas till en massa krav. Som vi ska leva upp till.

Vårt samhälle, bygger ju på prestation och resultat. Kvalitetskontroll. nolltolerans, felsökning. Och visst vill vi att det ska funka. Det finns en risk att vi placerar tron i samma fack. Bland prestation och felsökningar. Men då måste vi påminnas om att det som håller oss brinnande, och tron levande är den helige Ande som vill hjälpa, leda och inspirera oss. Och det är rätt häftigt att det är just dopets flödande vatten som ger oss möjlighet att brinna med trons låga. Med Guds hjälp, men Andens hjälp.

Jesus säger ”Ni är världens ljus”. Gud vill att vi ska ”tända våra ljus”, hjälpa våra medmänniskor, ge varandra inspiration att tända ljus och få del av Guds ljus. Ha din lampa switch on och inte Off. Ditt brinnande hjärta.

I dopet tillhör vi Gud, honom som gått före oss, som går med oss, som visar vägen till det levande vattnet och gjuter det över oss. Han som låter sin ande blåsa in i vårt liv. I hans namn är vi döpta, det är honom vi tillhör om vi vill vara hans. Du är min älskade son, dotter, jag har utvalt dig.

Ja, det förstås, själva mig är väl inte så märkvärdigt att göra. Men alla di där krumelurerna i örona tycker jag att det skulle vara marigt att få ihop.Du är märkvärdig, du är i själva verkat helt fantastisk och alldeles underbar.  Du är döpt, du är märkvärdig!

tisdag 6 juni 2017

Nationaldag, om att få vara en droppe i havet

Nationaldagen Uddevalla kyrka


Du ska inte tro det blir sommar i fall inte nån sätter fart…” Idas sommarvisa är nog en av de mest sjungna sångerna just nu i skolavslutningstider. I kyrkan var det förr så att flera ondgjorde sig över sången som man tyckte var hädisk.– Det är ju Gud som skapar sommaren. Inte någon liten människa. Därför passar det sig inte att sjunga så i kyrkan.

Jag tycker att sången är helt underbar. Som en hyllning till sommaren och allt som hör till den, både för stora och små. Och visst är det så att Gud har skapat världen och allt den rymmer. Men det gör inte oss till några passiva mottagare och brukare. Vi är i allra högsta grad medskapare. Både vad det gäller väder och vind och livets allvar.

För mig bär Idas sommarvisa på ett en tro och ett hopp.  En tro och tillit till att hur liten jag än är så kan jag vara med och påverka och göra skillnad. Att vi alla är kallade till att vara Guds medskapare i Guds rike. Inte några passiva konsumenter eller initiativlösa varelser som måste tas om hand i alla lägen. Vi är myndiga medskapare som getts ett ansvar. Det visste lilla Ida i Lönneberga.

Och idag när vi firar vår nationaldag, så får vi också påminnas om det. Att den här dagen får vara ett uttryck för glädje och tacksamhet, men också för hopp. För att vi lever i ett land som länge skonats från krig och ofred. Ofta är det krigsslut och fredsavtal som lägger grunden till nationaldagar och dess firande. 

Därför firas den dagen i många länder med buller och bång. Och vi får idag påminnas om att vi av Gud är kallade till ett uppdrag och ett förvaltarskap, för en värld som sträcker sig långt utöver våra egna gränser. Därför får den här dagen precis som sommarvisan ett en tro och ett hopp.  En tro och tillit till att hur liten jag än är så kan jag vara med och påverka och göra skillnad. Att vi alla är kallade till att vara Guds medskapare i Guds rike.

Eller som Moder Theresa sade: Vi själva tycker att det vi gör bara är en droppe i havet.
Men havet skulle vara mindre om det saknade denna droppe."

Låt oss be:
Behåll mig till ditt paradis och låt mig på de trognas vis,
i dina gårdar grönska.
Låt mig få tjäna dig allen, i trohet sann, i kärlek ren,
så vill jag mer ej önska. Amen

måndag 5 juni 2017

Inte bara en soffa

Jag sålde en soffa idag, inför vår flytt. En av två soffor som blir över. Men det hände något mer. Inte bara med soffan utan också med oss, som möttes. Jag hade en jättestor soffa som jag ville bli av med. En familj var många behövde den och köpte den. Men sen skulle den även ut och hem. Inte vet jag hur vi hade fått in den. Men sedan vi fått den på plats för flera år sedan så hade vi både byggt om hallen och dessutom byggt ett garage tätt utanför dörren. Vi försökte, vi vände på den, på alla olika sätt. Till slut insåg vi, det är bara att skruva sönder den... i så små delar som möjligt. "Vi tänkte bära hem den"... det är ju inte så långt, och jag har ju bil... och dom hade en bil. En liten en. Med några vändor fram och tillbaka så kom den till slut på plats. Och sen ska den monteras igen. Men soffan blev på något sätt också en symbol för att det som kan tyckas vara omöjligt faktiskt blir möjligt. Att våga se att det kommer att gå. För under arbetet så kom också samtalet. Inte bara om behovet av en soffa utan framför allt behov av vila och ro. Att ha en plats att sjunka in i. Ro med den stora familjen och alla barnen, vila i utbrändheten hos den ena, och sedan rehabiliteringen av den andre efter en stor olycka. På något märkligt sätt så känns det som att jag fick några av de förtroenden och samtal som kommer stt fortsätta den där soffan. Vilken gåva. Jag blev inte inte bara av med något, jag fick något tillbaka, och då tänker jag inte på betalningen för soffan, utan för det stora förtroendet att för ett ögonblick dela ett liv, sitta ner i soffan tillsammans med dem, i alla fall i tanken...

Det är så nu när jag säljer mycket saker, att jag får lyssna till många berättelser, om varför man behöver den byrån eller det bordet, om äktenskapet som gick i kras och man behöver ett nytt hem, eller tvärtom att två familjer blir en och behöver större och mer. Eller familjen som kom och berättade om sin flykt från Syrien och nu hade fått sitt färdats boende och ville ha en studsmatta till barnen. Berättelse efter berättelse, dela liv...

torsdag 4 maj 2017

Ännu en kort tid är jag hos er.



Predikan på personalmöte i Bäve
 
Jesus säger efter att han har tvättat lärjungarnas fötter vid den sista måltiden och efter att Judas brutit upp från bordet:
Ännu en kort tid är jag hos er. Ni kommer att söka efter mig, och jag säger nu till er vad jag sade till judarna: Dit jag går kan ni inte komma. Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek."


På det allra första mötet jag var med på här i Bäve så fick jag uppdraget att fira mässa. Då hade jag jobbat i någon vecka och kände väldigt få av er. Magnus fick hastigt förhinder och smsade på kvällen- Kan du ta mässan? Och det gjorde jag. Det här blir också sista mötet i Bäve för mig, i den här rollen. Och jag får igen glädjen att leda mässan. Det känns gott.  
Och för att travestera Någon som vi alla känner vid namn så säger jag: Ännu en kort tid är jag hos er. Jag tar helt enkelt chansen på den här mässan att tacka er för tre fantastiskt fina år i Uddevalla pastorat. Dit jag går kan ni inte komma.  Säger Jesus. Det säger inte jag. Det är långt till Kina. Men ingen omöjlig resa. Och när jag är hemma så kommer jag hit, jag lovar, till gudstjänst och till förmiddags fikat, garanterat. Men nu är det färdigskojat.
Lite längre fram i det som i Johannesevangeliet beskrivs som avskedstalet säger Jesus: Jag är Vägen, Sanningen och livet, ingen kommer till Fadern utom genom mig. Utom genom Jesus. För en del blir det nu lite jobbigt. Hur förhåller vi oss då till människor av annan tro, eller till dem alls utan tro på något som har med Gud att göra. Kan jag säga att jag har Sanningen? Nej, kanske inte. Men Jesus kan det och Jesus gör det. Han inte bara talar om Sanningen, han säger att han är Sanningen, han inte bara talar om Vägen, han säger att han är Vägen. Talar inte bara om Livet utan säger att han är Livet. Vägen, Sanningen och Livet. 

Detta är vad Jesus säger. Vi kan säga att det är omöjligt och att det ä exkluderande, eller så ser vi det som en underbar inbjudan. Vägen, Sanningen och Livet. Det är vad Jesus säger. Och om det skulle kunna vara på något annat sätt så är det Guds sak och inte vår… 

Vi tror att det är från korset som Gud handlar med människan. Vi får också tro att korsets armar sträcker sig ut långt utan för vår kyrka, och vår gemenskap. De vill inte utesluta utan innesluta världen. Det var också på korset som himlen öppnades för rövaren. Detta är Guds väg.
Om vi säger att Jesus inte menade vad han sa så skulle det vara att göra korset till ett enda stort Varför… Detta att vi kan ha svårt att förstå betyder inte att Gud har fel. Det betyder bara att Gud är större. Att Guds kraft är större.

Mitt bud är detta, att ni ska älska varandra, så som jag har älskat er. Korset visar på att det inte är ondskan utan kärleken som behåller initiativet – hela vägen upp på korset. Till graven och ut ur den.
Dit jag går kan ni inte komma, säger Jesus. Ingen kan följa Jesus i försoningslidandet. Det är hans väg. Men genom det Jesus gör för oss på korset kan vi sedan följa honom i våra liv, på vår väg, i vår efterföljelse. 

Ett nytt bud ger jag er; att ni ska älska varandra. Såsom jag har älskat er.
Såsom jag har älskat… Jesus talar som om allting redan har skett. Allt redan är fullbordat. Han vet det lärjungarna inte visste. På samma sätt som det här och nu och i denna tid finns mycket som vi inte förstår men som Jesus vet och känner. Men vi får ändå tro. 

Och fortsätta gå vägen. Tillsammans med Jesus. Och precis som lärjungarna så faller vi igenom ibland. Trots att vi vill så mycket. Men det är inte farligt att göra fel. Det är inte farligt att gå vilse heller. Bara vi upptäcker det. Fast då skulle vi kanske inte gå vilse förstås. Jesus visar väg i sanning och liv. Och vi får leva i den. Herre, förbarma dig över oss.

fredag 21 april 2017

kinesiska och andra språk - Rena tungotalet

Kinesiska kan kännas som rena tungotalet. På två sätt. Dels svårt att förstå, ja, faktiskt helt omöjligt. Men samtidigt i språket, i hela världen finns en igenkänning. Det handlar om möte och kommunikation. Ord som får liv, som kommunicerar något.

Jag sitter på ett kontor och skriver omgiven av lågmälda människor som jobbar vid sina datorer. Men de talar både i telefon och med varandra. Ibland hör jag hur vissa ord kommer tillbaka oftare än andra. De skapar igenkänning. Jag börjar ana och fråga vad de står för. Ett ord som ofta kommer tillbaka är ha de, ha de. Jag frågade vad det betydde. Har inte riktigt fått grepp, men det betyder tydligen något i stil med okej, okej, en slags bekräftelse. Jag tänker på vårt ord som vi ibland använder, "ha det". Dvs ha det bra...
Eller när man möts i dörren, korridoren eller restautårangen. jihao. Hej! Påminner om italienskans Ciao. Det kan vara ren slump, eller inte. Men för mig påminner igenkänningen om att vi har ett gemensamt ursprung, en gemensam kommunikation, förståelse.

I taxin igår pratade den kinesiske chauffören glatt med oss och vi skrattade och höll med. Stämningen var god. Ingen förstod något av vad den andre sa. Men vi log. Och Tomas pekade när det var dags att svänga vänster. Och vi kom rätt.

När barn leker som kommer från olika länder så kommunicerar de på många olika sätt. Att komma till ett land där man inte förstår språket är lite som att gå in i det barnaskapet. Vi behöver använda helt andra instrument en de vi är vana vid. Kroppen inte minst. Jag som är så van att arbeta med det skrivna ordet vet ju vad som händer när jag predikar samma ord att de får ande och liv när vi lägger till både kropp och själ i förkunnelsen. Därför går det inte att lika enkelt framföra någon annans text. Inte ens att deklamera någon annans dikter går att göra rätt om vi inte har gjort orden till våra egna.

Tänk alla dessa predikningar som skrivs varje vecka. Vore det inte enklare att alla höll samma predikan i alla kyrkor? Det vore väl att effektivisera och spara tid. Men det är inte samma sak. Det är inte mitt språk helt enkelt. Och skulle bli rena kinesiskan för den som lyssnar.

Men när orden får liv så går de att förstå, ja till och med på ett annat språk. Våra kinesiska vänner härifrån på firman som kom till Sverige var med på en gudstjänst som jag höll. De förstod ingenting. Men efteråt sa Tristin: det märks att du tycker om och är engagerad i det du talar om. Orden får ande och liv. Även om vi inte förstår. Så är det förresten också med tungotalet i bönen. Jag behöver inte förstå, inte andras böner, inte ens mina egna. Kommunikation handlar först om möte, sedan om förståelse. Vi människor hör ihop. På ett märkligt sätt talar vi samma språk.