tisdag 15 januari 2019

Agnar och veten


Textläsning
Luk 3:15-17, 21-22
Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias. Men han svarade dem alla: "Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar."

När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: "Du är min älskade son, du är min utvalde."


Predikan
När Johannes Döparen i idag talar om Jesus som ska komma så låter det rätt hotfullt, Jesus blir någon som man på allvar får fundera på om man vill möta. Bilden Johannes målar upp är långtifrån den kärleksfulle Jesus som vi vill tänka på. Han berättar hur Jesus ska komma med kastskoveln och rensa agnarna från vetet och att agnarna sen kommer att kastas i en eld som aldrig slocknar. Huva…
Det här begreppet Att skörda agnar från vetet tror jag att många av oss känner igen. Vi säger så ibland när vi vill sålla fram det bästa i en process, bland idéer, och vi kan säga även så om människor i olika urvalsprocesser. Att det är ett begrepp hämtat direkt från Bibeln är det kanske inte alla tänker på.
När min son Ludvig var bara några år så var hans högsta önskan att få en skördetröska, jag inte en riktig, men en tillräckligt stor att den fyllde hela hans fyraåriga famn. Han hade ju sett hur skördetröskorna körde fram och tillbaka över åkrarna på Tjörn där han växte upp. Och naturligtvis ville han även veta hur den fungerade. Så det var bara att ta reda på det. Att den kunskapen skulle öka min bibelförståelse markant förstod jag inte då. Länge trodde jag att agnar var som ett slags ogräs och vete ett annat. Att de växte på samma strå och att agnet är skalet som sitter runt vetekornet, hade jag innan dess ingen aning om.

Och jag tror att vi har en tendens att glömma bort just detta att agnar och vete växer på samma strå, och inte var för sig. Agnet är det skal som sitter runt kärnan, vetet. Skalet som är det oanvändbara inom oss och inte en viss sorts människor. Alltså handlar det inte om dig eller mig utan om dig och mig. 

Och när Johannes talar om Jesus dop och om oss som får döpas i honom så nämner han inte ett ord om våra kvalitéer eller eventuella brister varken före eller efter dopet. Han talar bara om Jesus. Och att det är Jesus som ska skilja agnarna från vetet. Och det Jesus vill är att helt enkelt skilja ut allt det som är gott och användbart från det som är oanvändbart. Ett skiljande som är inom oss och inte mellan oss.

Det goda inom oss får bevaras och det som istället är destruktivt och behöver skalas bort för att vi ska nå vår innersta kärna. Den vi verkligen är. Den Jesus vill att vi ska vara. Och idag när vi läser om Jesus dop så får vi påminnas om att Jesus lever i oss, får ta plats hos oss, inte beroende av att vi är bättre, eller mer brinnande eller mer starka än alla andra, utan istället håller oss som ibland är svaga i sin hand och bär oss.

Och vad gäller agnet i mitt liv så är jag så oändligt tacksam för att Jesus vill skala av mig det och kasta bort så att det aldrig får chansen att komma tillbaka. Och orden som riktas till Jesus idag är även riktade till dig och mig, du är min älskade son, min dotter, du är utvald och jag älskar dig. Det betyder inte att dopets liv automatiskt är ett perfekt liv. Vi är utvalda att vara människa bland människor, att leva under Guds beskydd, vad som än händer. 

Dopet är inte mystiskt eller magiskt, är ingen vaccination mot olyckor eller sorger. Dopet handlar inte om ofelbart liv eller ofelbara människor. Det handlar om dig och mig. Dopet handlar om att få leva i löftet om en kärlek som håller både när vi skrattar eller gråter, står eller faller lever och när vi dör. Att få leva ett liv i glädje och smärta, i lycka och sorg, ensamhet och gemenskap, men ALLTID under Guds beskydd.
Vi ber
Gud, tack för duvan som flög ner över Jesus när Johannes hade döpt honom. Tack för ditt tilltal: Älskad och utvald,
som Jesus och vi alla behöver för att vara,
som du har skapat oss att vara.
Tack för att du fyller oss med helig Ande,
så att vi kan leva vårt liv.
Så får vi gå ut i livet omslutna av din frid.
Amen

söndag 9 september 2018

Vi var på gudstjänst i Svenska kyrkan Shanghai igår. Med på gudstjänsten och längst fram satt en ung kinesisk man. Han deltog med liv och lust i både psalmer och predikan. Han kunde inte den svenska texten men stod med händerna lyfta till Herrens ära. Under predikan så satt han och nickade bekräftande till allt vad Gustav sa i sin predikan. Jag har själv ibland deltagit i gudstjänster på språk som jag inte förstått. Kinesiska vänner ha deltagit i gudstjänster i Sverige som jag har hållit och sedan sagt: det märks att du tycker om det du talar om. Att du brinner för det du gör. Det finns någonting i gudstjänsten, i liturgin, i sången och bönen som berör oss bortom språkets gränser. Gemenskapen med varandra och med Gud. Den unge mannens hängivenhet berörde mig och gav gudstjänsten ytterligare en dimension.

måndag 7 maj 2018

Att släppa taget

Att släppa taget
Jag satt tillsammans med en man på fabriken i Kina och pratade. Hans mamma är väldigt dålig och jag ville höra hur han hanterade det. Det är inte alltid så lätt för en kinesisk man att visa känslor. Men han behövde verkligen prata och hade inte haft någon att tala med om sin sorg över att hans mamma snart inte längre finns i livet. Så berättade han om ett minne från det satt han var barn, kanske 4-5 år gammal. Hans mamma hade burit honom på väg hem från affären men då de kom fram till en bro så orkade hon inte längre utan satte ner honom på marken och sa till honom att han fick gå själv. Sedan gick han tillsammans med sin mamma hela vägen hem. När han berättade om sitt starka minne så blev bilden och betydelsen så tydlig för mig och jag delade med honom vad jag såg som en hälsning från hans mamma. Det var som om hon sa; Nu är det jag som måste gå själv över bron. Och jag måste gå ensam och släppa taget. Men du kommer alltid att bära mig i ditt hjärta. John tog till sig bilden och det blev en tröst, om än så liten och sa: Jag har aldrig gjort detta förut, jag vet att alla en gång måste ta avsked, men för mig är det första gången och jag vet inte hur jag ska göra. Och så är det, vissa saker känns som en omöjlig uppgift och ibland måste vi göra det omöjliga ändå.


Hälsningar Liselotte

fredag 20 april 2018

Thats how the light gets in

” En kort tid och ni ser mig inte och ännu en kort tid och ni ser mig igen...”
Sölndagens text berör mig och jag dras som en magnet till den. Den är både min vän och min ovän och trots att jag inte ska predika på söndag så kan jag inte låta bli.

Texten har fått en väldigt personlig innebörd för mig. Jag skojade om den när jag skulle gå på planerade föräldraledighet 1997. Tanken var att jag skulle vara borta knappt ett år och sedan komma tillbaka i tjänst. En kort tid som inte var så kort, men som blev kortare än jag då hade kunnat ana. Bara drygt en månad. Min lille pojke som vi väntade, föddes till världen men hade redan lämnat den.

Men när jag höll honom i famnen så var det som om Jesus viskade orden till mig ännu en gång. ”En kort tid ser du honom, sedan inte, men du ska få se honom igen. Han går med mig, han är med mig, tills det är dags för er att mötas igen. Men jag är med dig. Alltid med dig, även när du vandrar genom dödsskuggans dal. Ofta tänker vi på dödsskuggans dal som en plats efter döden, där Jesus är med även där. Men den där stigen den finns även i våra egna liv till och från. Där döden följer som en sorg och en skugga. Men det finns bara en förutsättning för skugga och det är ljuset. Utan ljus ingen skugga, ingen skugg, inget ljus. ”There is a crack in evertything, That how the light gets in” som Leonard Cohen sjunger, nu från sin himmel, den han trodde på.

Ljuset kommer från himlen, ljuset som når ner även i de djupaste dalar. Det var det ljuset som bar mig. Sorgens stig var för den skull knappast en walk in the park. Sorgen är sällan det. Men kanske var det så att skuggan fick mig att vända mig mot ljuset, tro på det. Flera gånger har livet tett sig bottenlöst, när jag på allvar ifrågasatt meningen i det som sker. Försökt se mening och sammanhang, desperat letat efter förklaringar. Jag försöker lämna förklaringsträsket, men tyvärr är det lätt att fastna där. Men då kommer orden från Leonard Cohen tillbaka. Det vore hädelse att kalla honom husgud, men i mitt personliga musikbibliotek är han min profet. That how the light gets in.

Fortsättningen på evangelietexten denna söndag försöker inte göra det enklare för mig. Den handlar om kvinnans födselsmärtor som förbyts glädje när honom håller sitt barn i famnen och glömmer smärtan. Jesus, varför måste du göra det så svårt för mig!! Samtidigt som jag ser att det är ju så det är. Att det är ur krisen som något nytt kan födas. Ett nytt liv, även om det inte blir som vi har tänkt oss.

En kort tid, sen ses vi igen. När jag landade igår i Kina så var det första jag gjorde att skicka hälsning till mina barn att allt har landat. Det gör jag alltid. Inatt fick jag en hälsning från min dotter. Mamma, du har inte ringt eller skrivit sms. Men jag antar att allt är bra. Du sover väl nu. Vi hörs i morgon, följt av ett hjärta med utropstecken.  Jag hade skickat en hälsning, skickat flera, men pga Internet så hade de inte nått fram. Jag hade inte glömt eller struntat i det.

En likadan hälsning som min dotter skickade till mig skulle jag vilja sända till min son i himlen. Du har inte hört av dig, men jag antar att du sover nu. Vi hörs i morgon. En kort tid och vi ses inte, en kort tid och vi ses igen.

Min dotter ska jag ringa så fort hon vaknat.

tisdag 3 april 2018

Vilsen men inte förlorad

Härom natten drömde jag att jag hade bråkat med min älskade. Vet inte om vad. Men i min ilska så flydde jag, kastade mig på ett tåg för att åka bort. Väl på tåget började jag ångra mig, men tåget hade satts i rullning. Det var då jag insåg att jag inte hade någon giltig biljett. Biljetten kunde man köpa via sin telefon men den hade nyss laddat ur. Konduktören kom och tittade på mig med sina dömande ögon. Har du ingen biljett? Då får du kliva av tåget. Avkastad på en station som jag inte visste var den hette eller var den låg, med en telefon som var urladdad och att jag saknade både laddsladd och powerbank. Avkastad med en längtan efter att komma hem och att ringa min älskade och be om förlåtelse... Ensam, bortkommen, vilsen... Det var då jag vaknade, drömmen var bara en dröm. Jag var hemma, hos min älskade, älskad.

Ibland händer saker i livet som gör att vi vill be om en andra chans, vill be om förlåtelse, bli förlåtna. Men det kan kännas som om vi inte får kontakt, att vi är bortkopplade, och förlåtelsen utom räckhåll eller kanske inte ens existerar. Påsken påminner mig om att min dröm inte är sann, att det finns en fortsättning. Jesus ropade på korset: "Gud min Gud, varför har du övergivit mig?  Så övergivna som vi kan känna oss ibland. Men Jesus visar på en väg vidare. Precis som orden i psalmen: Gud gick in i din kamp på jorden, han tog plats i din egen gestalt... Psalm 358.

Det hjälper mig att förstå att min dröm, som förvandlades till en mardröm, inte får ett slut där. Och att jag inte var ensam i den. Jag kan vara vilsen men behöver inte vara förlorad och aldrig ensam. När jag öppnade mina ögon så var jag hemma, där jag ville vara. 

Han gick in i din kamp på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. 
Han bar på ditt kors, han var plågad som du. 
Och han älskade dig överallt. 

Hans seger blev din och han älskade dig överallt.

Jag behöver varken mobil eller färdbiljett, bara öppna mina ögon för att se att jag är hemma. 
Och han älskar mig över allt.  Alltid sedd, aldrig glömd, alltid älskad. 


måndag 12 mars 2018

En gång svarade jag Ja


Jag vet ej vem – eller vad – som ställde frågan.  
Jag vet ej när den ställdes. Jag minns ej att jag svarade. 
Men en gång svarade jag ja               
till någon – eller något. 
Från den stunden härrör vissheten att tillvaron är meningsfylld och att mitt liv, 
därför i underkastelse, har ett mål. 
Från den stunden har jag vetat vad det är att ”icke se sig tillbaka”, 
att ”icke bekymra sig för morgondagen”. 
Nuet är meningsfullt genom sitt innehåll, ej såsom bryggan till en framtid.                               
Och dess innehåll är vårt i nu, det varmed vår tomhet fylles om vi förmå taga emot. … 
Jag minns ej att jag svarade. Men en gång svarade jag ja, till någon eller något.
Vart val, ett ja till det okända

Dag Hammarskjöld Vägmärken

onsdag 24 januari 2018

Ännu en dag

Det har varit och är intensiva dagar här i kina. Jag har arbetat med engelska undervisningen och jobbar på individuella behovsplaner för 16 personer. En del är ganska enkla då deras engelska är god men uttalet behöver förbättras. Andra kan knappast göra sig förstådda. Det måste man kunna i ett internationellt företag. 

I helgen hade vi kinesiska gäster på lunch och jag tänkte laga en svensk favorit, kokt torsk med stekt fläsk och potatismos. Provkokade potatisen för att se om den passade till mos, det gjorde den. Köpte frusen torsk. Använde översättningsappen och det stod torsk. När jag öppnade de tinade paketen då gästerna kommit och skulle lägga dem i kastrullen så visade det sig vara någon slags torskfärs som man gör fiskbullar av. Vad skulle jag göra? Vår gäst Tristin erbjöd sig satt köra till affären så att det skulle gå fortare. Jag rusade in och köpte lite färsk lax istället. Det gick bra. Men när vi kom ut så hade Tristin lämnat den parkerade bilen en kort stund och blev blockerad, inparkerad och fick inte ut bilen. Här i Kina är det jättevanligt och ingen man blir upprörd för. Man ringer bara polisen som ringer bilägaren och ber denne att flytta bilen. Men det fungerade inte den här gången. Jag berättade för Tristin att detta aldrig händer i Sverige. Inte utan att någon blir rejält förbannad eller att man riskerar böter. 

Jag och Zhu Jie, hans flickvän satte oss i en taxi tillbaka medan Tristin, eller Bin som han heter som sitt kinesiska namn skulle försöka få ut bilen. Till slut kom han gåendes tillbaka, det hade inte fungerat. Men vi åt en väldigt god lunch, och eftersom Tristin tycker mycket om både lax och potatismos så blev det lyckat.  Även Zhu Jie gillade moset och vill lära sig mer om svenska matlagning. Bra, då får jag lära mig kinesisk!

Vi har en inneboende 22 årig svensk i några veckor som gör ett specialarbete på KH. Det är kul att höra hans reflexioner av Kina, han som är här för första gången. På KH blev de väldigt förvånade när de såg Minas, de tyckte inte alls att han såg svenskas ut. Han förklarade för dem att hans pappa är från Egypten och mamma från Syrien men att han är född i Sverige. I Kina är det inte alls lika vanligt, där de allra allra flesta här är kineser men kommer från olika delar av landet. Det slår mig att även det måste innebära stora kulturella skillnader. För avståndet till både Egypten och Syrien måste ju rymmas inom Kinas gränser som vidsträckt land.

Igår gick jag hem i förväg för att laga middag och först när jag kom hem så insåg jag att jag hade lånat ut min husnyckel. Ringde Tomas som bad Minas att gå hem, för han hade nyckel till lägenheten. Medan jag väntade i trappuppgången så fick jag i alla fall chansen att göra en god gärning. En man som kom ut med sina sopor i en papperspåse råkade ut för den klassiska kompostolyckan. Botten gick ur på sista trappsteget. Jag hade handlat lite så varor och hade en kasse så jag packade ur och gav honom min plastkasse så att han kunde fixa soporna. Det var uppskattat. 

I söndags var jag med om en härlig upplevelse. På väg till affären på morgonen så gick jag förbi kyrkan som ligger i vårt kvarter. Gudstjänsten pågick för fullt och jag gick in. Det var fullsatt. Jag blev varmt välkomnad och fick en pall. Jag satt och lyssnade på kören som sjöng och en kvinna som satt bakom mig frågade på engelska om jag förstod någonting. Jag svarade att det gjorde jag inte men att det kändes gott i hjärtat ändå. Hon berättade att hon skulle kunna hjälpa mig att översätta om jag kom tillbaka någongång. Det tror jag att jag ska göra. 

Tyvärr hörde jag på nyheterna att man nu hade rivit en av de största kyrkorna i Kina som rymmer ca 2500 personer. Den var illegal och hade inte tillstånd och är en så kallad fri församling. Det finns en oro för vad tron kan göra med människor. 

Nu förbereder sig kineserna för det kinesiska nyåret som är en av de stora ledigheterna här i Kina. Då passar man på att åka hem till sina byar, vilket en del bara gör en eller två gånger om året. Där har de sin familj och ibland även sina barn hos far och morföräldrar. Innan dess ska vi ha stor nyårsfest på företaget då det bjuds på god mat och dryck. Man spexar och leker och jag har vid ett svagt tillfälle lovat att sjunga några sånger på svenska. Det blir säkert bra.


Vi passar på att åka hem till Sverige några veckor och det ska bli gott, längtar efter familj och vänner. Nästa gång vi kommer tillbaka så är det förhoppningsvis lite varmare. Allt gott till er därhemma!