måndag 22 juli 2019

Prästen kan ju sova hela måndagen lång! Men för en fattig bonddräng börjar knoget igen...

Fattig bonddräng var en sång som en boende på ett ålderdomshem alltid ville att jag skulle sjunga. Han tyckte särskilt om när jag kom till versen om vilodagen, kyrkan, prästen och drängens olika mödor.

Det får mig att fundera över hur jag hanterar min vilodag. Idag är det måndag och jag sov ovanligt länge, efter en intensiv söndag i tjänst. Jag märker att den sabbatsvila, ledighet som jag längtar efter ofta går mig ur händerna. Hat jag en ledig lördag så är den ofta fylld av olika aktiviteter med familjen eller saker i hemmet, byggen, målningar, reparationer och annat. Söndagen jobbar jag och så kommer måndag. Då jag längtar efter att få sova ut, gå till gymmet eller ta en långpromenad. Men då är det plötsligt vardag och inte längre vilodag. det ska åkas till tippen med sopor, storhandlas och förberedas inför veckan, gräset ska klippas, boden ska målas, tvätten tvättas, strykas, allt det där som jag inte hunnit med under veckan.

Och dilemmat är att jag fortsätter göra det istället för att säga, nej, detta är min helgdag, den är inte till för arbete utan för vila. För visst finns det en risk att vi är igång, hela veckan lång... präster får ju sova hela måndagen lång... önskar att det vore så någon gång...

lördag 20 juli 2019

Bunden eller löst?


Textläsning Matt 16:13-20

När Jesus kom till området kring Caesarea Filippi frågade han sina lärjungar: "Vem säger människorna att Människosonen är?" De svarade: "Somliga säger Johannes döparen, men andra säger Elia och andra Jeremia eller någon profet." — "Och ni", frågade han, "vem säger ni att jag är?" Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens son." Då sade Jesus till honom: "Salig är du, Simon Barjona, ty ingen av kött och blod har uppenbarat detta för dig, utan min fader i himlen. Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen." Sedan förbjöd han lärjungarna att tala om för någon att han var Messias.

Predikan

För några år sedan arbetade jag på häktet som häktespräst och en dag mötte jag i korridoren en intagen häktad som precis kom tillbaka från sin rättegång. Det strålade om hela honom. Jag gjorde precis som du sa, ropade han till mig. Hur gick det då? Det gick bra! Jag fick bara fem år! Hur det kan tyckas vara bra kan man fundera på. När vi tidigare hade suttit och samtalat så berättade han att han hela tiden blånekat till alla anklagelser. Men jag såg att han inte mådde bra. Försiktigt sa jag: E det inte bättre om du berättar om hur det verkligen var och gick till? Och när det nu blev rättegång så bestämde han sig för att göra det. Berätta allt. Och jag såg på honom att trots att han sin dom på 5 år var fri sinnet, i samvetet, i själ och hjärta. Sanningen ska göra oss fria.

Idag talar Jesus med Petrus och med oss om att det som är bundet på jorden också blir bundet i himlen. Petrus får även nycklarna till himlen och makten att låsa upp. Och jag tänker att har att göra med försoning och förlåtelse. Bön om förlåtelse kan inte ändra tillbaka det om har skett, inte här på jorden. Konsekvenserna av när vi har felat kan inte göras ogjorda. Men det som har hänt kan genom förlåtelsen få chansen att bli helat. Så var det för min vän i häktet och samma erfarenhet tror jag att många av oss också har gjort. Och hans bekännelse kanske också kunde öppna vägen för motparten för försoning och upprättelse då han sa, jag står för vad jag gjort och ber om förlåtelse för det.

En vän till mig berättade om hur hans hustru en gång sa till honom: detta kommer jag aldrig kunna förlåta dig för. Det var något tokigt han sagt eller gjort som han bad om förlåtelse för. Men det skett förblev bundet och han fick inte någon chans till upprättelse eller möjlighet att sona det som blivit fel. Det innebär inte att vi alltid kan tvingas att förlåta, ibland behöver vi även tid. Ibland förblir bönen om förlåtelse ensidig och utan svar. Men Lärjungen Johannes skriver så här:

Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden.”

Idag är det apostladagen. Den handlar om vårt lärjungaskap och hur vi kallas att vara Jesu lärjungar. Petrus får uppdraget att bygga upp och leda Kristi kyrka. Men det är lika mycket vårt uppdrag.

Två personer stiger fram i dagens texter. Det är Jesaja och det är Petrus. Dom får ett särskilt uppdrag. Men det är inte på grund av sin präktighet och förträfflighet som Gud väljer just dem. Gemensamt har de att de har mött Gud och erkänt sig vara ovärdiga. Hur ska jag kunna räcka till? Jesaja säger till och med ”Ve mig! Jag är förlorad, för jag har orena läppar!” Och Petrus vet vi ju att han tre gånger kommer att förneka att han över huvud taget hade haft med Jesus att göra. Han blånekade också till alla anklagelser.

Jesaja säger, här är jag, sänd mig. Petrus säger: Du är Messias, den levande Gudens son. För dessa båda blir svaret att Gud upprättar dem genom att lova något större. Och även om vi varken känner igen oss i Jesaja, i Petrus eller i min klient från häktet och deras berättelser så kan vi känna igen oss i erfarenheten att ibland kan vi känna oss små, tvekande till om vi ska räcka till. Inte bara som kristen utan i livet, i skolan, på våra arbetsplatser, eller exempelvis som föräldrar.

Vi som kyrka kan göra skillnad. Dels får vi göra som i evangeliet idag, vi behöver inte peka på oss själva och våra förmågor utan istället peka på Jesus. Vem säger ni att jag är: Du är Messias, den levande Gudens son. Och sista raden i evangeliet idag gäller inte oss, den är preskriberad, när Jesus förbjuder dem att tala om för någon att han är Messias.

Jesus hade sina skäl, tiden var ännu inte inne. Men för oss här och nu och idag är tiden inne. Men nu är hög tid att tala om Jesus, Att tala om den Gud som vill upprätta och ställa till rätta. Som kommit med befrielse för de fångna och upprättelse för de förtryckta. Allt du binder på jorden ska vara bundet i himlen, allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.

Här har du och jag fått ett uppdrag och ansvar. Att vara med och lösa människor från bojor, genom att själva vara beredda att upprätta och förlåta, men också att visa på Jesus som kommit för att göra oss fria. Många människor känner sig fångade, oavsett om det är av alkohol, droger, sjukdom, depression eller något annat. Eller helt enkelt i känslan av att inte räcka till. Vilken uppgift vi har som kyrka att tala befrielse och upprättelse.

Och om vi ändå känner oss små så är Bibeln är full av berättelser om människor som Gud vill använda som undrar: Hur ska jag räcka till för det här? Men tänk när ängeln kommer till Maria och berättar att hon ska bli havande med Guds son. Hon säger inte; hur ska jag klara det utan istället: hur ska det ske. Med Guds ande ska det ske. Det får vi ta till oss idag. När vi går ut i vårt lärjungaskap så behöver vi inte, kan inte göra det av egen kraft. Med Guds ande ska det ske.

Vi kan hitta mängder av anledningar till varför vi inte borde bli kallade av Gud. Men Gud kallar inte människor för sina kvalifikationers skull. Gud kallar människor som är både villiga och ovilliga och utrustar oss med det vi behöver. Med Guds hjälp ska det ske. Amen.

fredag 31 maj 2019

var inte rädd, tappa inte modet. Hjälparen kommer...


(Predikan Söndag före pingst evangelietexten finns längst ner i inlägget)
Den här söndagen ligger efter påsk, men närmare pingst. Under dessa korta veckor sedan påsk så har det hänt massor för lärjungarna, först det dramatiska uppbrottet, sorgen på Långfredagen då man trodde att Jesus var död och borta för alltid, sedan plötsligt och glädjerika återseendet, när man inser att Jesus lever igen. Lärjungarna har kastats mellan hopp och förtvivlan, mellan Hosianna och jubelrop, till att i nästa stund inte veta var man ska ta vägen med sin sorg, sina frågor och sina känslor…

Den här söndagen före pingst är liksom en ”mitt emellan söndag”. Alldeles nyss har vi firat Kristi Himmelsfärd då Jesus lämnat dem än en gång men nu på ett helt nytt sätt. Istället för gravens mörker har han nu gått till himlens glädje. Uppstånden inte bara på jorden utan nu även till himlen. Men innan dess lovar han dem att Hjälparen ska komma, så som vi firar Helig Ande nästa söndag på pingst.

På ett sätt kanske vi vill skynda över den här söndagen, ivriga att få komma fram till pingst så fort som möjligt.  Men det som skiljer oss från lärjungarna är att vi vet om uppståndelsen, vi har fått Anden.

Samtidigt tror jag att vi kan känna igen oss i lärjungarnas upplevelse. I den här känslan av mellantid som kan uppstå i våra egna liv. Precis som mellan Långfredag och påsk. En tid av tomrum som kan drabba oss i våra liv besvikelser eller ett förlorat hopp. När det som hände inte skulle fått ske, eller när vi inte vet vad som kommer att hända. När känns Gud långt borta, när det känns som att himlen är tyst. Det är det som Jesus talar med lärjungarna om idag. Att även dom kommer att kastas mellan hopp och förtvivlan, mellan stunder av klarhet och tider av oro.

"Lärjungarna sade: "Nu talar du med klara ord och inte i bilder. Nu vet vi att du vet allt. Men Jesus svarade: "Nu tror ni. Den stund kommer, den är redan inne, då ni skall skingras.

För Jesus vet hur det känns, han har också ropat ut i natten: min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Och trots att han visste att han inte var övergiven så ropade han ändå ut sin nöd. Jesus vet att det också i våra liv finns tider och inslag av både väntan och vånda. När vi inte förstår.

Att det kommer stunder då vi inte längre känner Guds närvaro, kanske till och med börjar tvivla på Gud. Men är Gud beroende av våra känslor? Nej, Gud är större än så. Den där märkliga logistiken i att jag kan röra mig bort från Gud, men att Gud aldrig rör sig bort från oss. Våra känslor svänger upp och ner. Men Gud svänger inte.

Jesus gav oss en ledtråd i torsdags på Kristi himmelfärds dag. Stanna i staden, i Jerusalem, sa han, och vänta, på att ni ska bli rustade. Det är så han talar om pingsten, om Anden som ska komma.

”Hjälparen kommer” som är denna söndags tema vittnar om hopp. Hopp även när vi inte känner eller förstår. Idag får vi också ta till oss ordet från Mose som säger till folket: "Var tappra och starka! Var inte rädda och låt er inte skrämmas av dem, ty Herren, din Gud, går själv med dig. Han skall inte svika dig, inte överge dig."

Folket som Mose talade till var på väg från slaveriet i Egypten mot friheten. Deras resa pendlade mellan misströstan och mod. På samma sätt kan även vi vara på en resa, fastän i vårt inre, ur någonting i längtan efter något annat, efter förändring i våra liv. Och den vägen genom livet kan vara ömsom guld och gröna skogar liksom ibland känslan av en ökenvandring.

På Kristi himmelfärds dag sa Jesus till lärjungarna, innan han for upp till himlen. Gå tillbaka till staden, till Jerusalem och vänta på att Hjälparen som jag ska rusta er med kommer till er. Vi behöver också vårt eget Jerusalem, där vi finner kraft från höjden. Detta symboliska Jerusalem i våra liv kan se olika ut för oss. Att det finns särskilda platser i ditt liv där du är mer mottaglig för Gud och vad Gud vill och ge dig.

Så säger Gud i sitt löfte till oss genom Mose:

”Herren skall själv gå före dig. Han skall vara med dig. Han sviker dig inte och överger dig inte. Var inte rädd, tappa inte modet!"


Joh 16:23-33
Jesus sade: "Den dagen kommer ni inte att fråga mig om någonting. Sannerligen, jag säger er: vad ni ber Fadern om i mitt namn, det skall han ge er. Ännu har ni inte bett om något i mitt namn. Be, och ni skall få, så att er glädje blir fullkomlig.

Detta har jag sagt er i bilder. Det kommer en tid då jag inte längre skall tala i bilder utan med klara ord låter er veta allt om Fadern. Den dagen skall ni be i mitt namn, och jag säger inte att jag skall be till Fadern för er, ty Fadern själv älskar er eftersom ni har älskat mig och trott att jag kommer från Gud. Jag kom från Fadern och trädde in i världen. Jag lämnar världen igen och går till Fadern." Lärjungarna sade: "Nu talar du med klara ord och inte i bilder. Nu vet vi att du vet allt, du behöver inte höra någon fråga dig. Därför tror vi att du kommer från Gud." Jesus svarade: "Nu tror ni. Den stund kommer, den är redan inne, då ni skall skingras, var och en åt sitt håll, och lämna mig ensam. Men jag är inte ensam, eftersom Fadern är med mig. Detta har jag sagt er för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen."
 

tisdag 21 maj 2019

aldrig mindre än en rododendronknopp


Jag fick en fråga av en präst på facebook, i en grupp för präster. Jag ska träffa några skolbarn och har fått frågan: Vad är viktigast med kristen tro? Flera av mina kollegor svarade - HOPP
Någon annan kanske skulle ha svarat Jesus eller uppståndelsen eller vecklat in sig i teologiska utläggningar. Vi präster har ju en tendens att ibland krångla till det i onödan. Men jag fastnade för detta enkla ordet – HOPP.
För i den ryms så mycket av vår tro. Många fastnar ofta för de tre ledorden, tro hopp och kärlek. Jag tänker om tron ungefär så här, tro, Ja visst, men ibland tvivlar jag, kärlek, ja, men ibland orkar jag inte, men hopp, aldrig mindre än hopp. För mig har det blivit ett ledord i alla min förkunnelse, aldrig mindre än hopp. Det spelar ingen roll om det gäller att ta avsked av någon som vi får lämna över det himmelska landet, eller om det är ett dop, vigsel eller vanlig gudstjänst eller i ett själavårdssamtal. Att vi får bäras av hoppet.

Symbolen för hoppet är ankaret. Ett ankare ger en förankring och en fast punkt nere i vattendjupen. Vi kan inte se en men vi kan ändå lita på att den håller. Vi har en trygg punkt att hänga fast vid när det stormar. Den punkten finns precis som med ankaret någonstans där vi inte kan se den;
i framtiden.

Men hopp är inte så enkelt som klyschan, du ska se at det går bra, det kommer att ordna sig. För det gör det inte alltid ibland. Men vi får bäras av hoppets löfte från Jesus: Jag är med dig ALLA dagar till tidens slut.

Visst tappar vi hoppet ibland. Men jag tänker ibland på hoppet som en ishockeyfinal som jag såg en gång för många år sedan, tror att det var på 80 talet. Vi hade nyss köpt vår första TV. Sverige låg lika med motståndarlaget, det var desperat och de hade till och med tagit ut målvakten. Det var svårt att de skulle vinna över sin starka motståndare. Det är då det händer, 58 sekunder innan matchen skulle blåsas av så kommer målet, och jublet. Sverige vann. Jag tänker att det är lite på samma sätt med påsken, korset och uppståndelsen. Det ser ut som att motståndarlaget har vunnit. Målvakten är utslagen, tror man, men på tredje dagen händer det, han reser sig igen och tar hem matchen, tystnaden och förtvivlan, den förlorade tron på kärleken vänds till ett Halleluja. Det är för mig både tro hopp och kärlek.
En annan symbol som jag ofta använder mig av i min förkunnelse är den här knoppen, ni har säkert hört mig tala om den förut. Det beskrivs väl i psalmen 304: När allt vinter är vinter här och is, jag mot ett evigt Paradis min blick och längtan vänder….

Det där Paradiset behöver inte bara handla om det himmelska landet och livet bortom. Det kan lika gärna handla om livet idag, här och nu. Det vi längtar efter, behöver och saknar. Att våga hoppas.
Rododendronknoppen sätter knopp precis som när det börjar bli som mest kallt, och står där vintergrön med sin ljusa knopp ända fram till våren. Och då blommar den, stora fantastiska blommor i olika färger. Denna lilla knopp – aldrig mindre än hopp. Men den behöver sin tid. En tidig vår försökte jag ta in en knopp i vatten och värme för att få den i blom. Men det gick inte. Den envisades med att behålla sin slutna knopp. Och jag tror att det är så även med oss människor. 

Precis som i psalmen 205: Vila i din väntan, stilla mötet sker. All din stora längtan, Herren hör och ser. Våga vänta tryggt, snart har dagen grytt. Våren visar vägen Gud gör allting nytt. Framtiden väntar, vila i tro, kornet som nu slumrar, snart börjar gro. Ibland behöver vi våga låta tiden gå.

Aldrig mindre än hopp, förmedlat av en rododendronknopp.

tisdag 15 januari 2019

Agnar och veten


Textläsning
Luk 3:15-17, 21-22
Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias. Men han svarade dem alla: "Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar."

När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: "Du är min älskade son, du är min utvalde."


Predikan
När Johannes Döparen i idag talar om Jesus som ska komma så låter det rätt hotfullt, Jesus blir någon som man på allvar får fundera på om man vill möta. Bilden Johannes målar upp är långtifrån den kärleksfulle Jesus som vi vill tänka på. Han berättar hur Jesus ska komma med kastskoveln och rensa agnarna från vetet och att agnarna sen kommer att kastas i en eld som aldrig slocknar. Huva…
Det här begreppet Att skörda agnar från vetet tror jag att många av oss känner igen. Vi säger så ibland när vi vill sålla fram det bästa i en process, bland idéer, och vi kan säga även så om människor i olika urvalsprocesser. Att det är ett begrepp hämtat direkt från Bibeln är det kanske inte alla tänker på.
När min son Ludvig var bara några år så var hans högsta önskan att få en skördetröska, jag inte en riktig, men en tillräckligt stor att den fyllde hela hans fyraåriga famn. Han hade ju sett hur skördetröskorna körde fram och tillbaka över åkrarna på Tjörn där han växte upp. Och naturligtvis ville han även veta hur den fungerade. Så det var bara att ta reda på det. Att den kunskapen skulle öka min bibelförståelse markant förstod jag inte då. Länge trodde jag att agnar var som ett slags ogräs och vete ett annat. Att de växte på samma strå och att agnet är skalet som sitter runt vetekornet, hade jag innan dess ingen aning om.

Och jag tror att vi har en tendens att glömma bort just detta att agnar och vete växer på samma strå, och inte var för sig. Agnet är det skal som sitter runt kärnan, vetet. Skalet som är det oanvändbara inom oss och inte en viss sorts människor. Alltså handlar det inte om dig eller mig utan om dig och mig. 

Och när Johannes talar om Jesus dop och om oss som får döpas i honom så nämner han inte ett ord om våra kvalitéer eller eventuella brister varken före eller efter dopet. Han talar bara om Jesus. Och att det är Jesus som ska skilja agnarna från vetet. Och det Jesus vill är att helt enkelt skilja ut allt det som är gott och användbart från det som är oanvändbart. Ett skiljande som är inom oss och inte mellan oss.

Det goda inom oss får bevaras och det som istället är destruktivt och behöver skalas bort för att vi ska nå vår innersta kärna. Den vi verkligen är. Den Jesus vill att vi ska vara. Och idag när vi läser om Jesus dop så får vi påminnas om att Jesus lever i oss, får ta plats hos oss, inte beroende av att vi är bättre, eller mer brinnande eller mer starka än alla andra, utan istället håller oss som ibland är svaga i sin hand och bär oss.

Och vad gäller agnet i mitt liv så är jag så oändligt tacksam för att Jesus vill skala av mig det och kasta bort så att det aldrig får chansen att komma tillbaka. Och orden som riktas till Jesus idag är även riktade till dig och mig, du är min älskade son, min dotter, du är utvald och jag älskar dig. Det betyder inte att dopets liv automatiskt är ett perfekt liv. Vi är utvalda att vara människa bland människor, att leva under Guds beskydd, vad som än händer. 

Dopet är inte mystiskt eller magiskt, är ingen vaccination mot olyckor eller sorger. Dopet handlar inte om ofelbart liv eller ofelbara människor. Det handlar om dig och mig. Dopet handlar om att få leva i löftet om en kärlek som håller både när vi skrattar eller gråter, står eller faller lever och när vi dör. Att få leva ett liv i glädje och smärta, i lycka och sorg, ensamhet och gemenskap, men ALLTID under Guds beskydd.
Vi ber
Gud, tack för duvan som flög ner över Jesus när Johannes hade döpt honom. Tack för ditt tilltal: Älskad och utvald,
som Jesus och vi alla behöver för att vara,
som du har skapat oss att vara.
Tack för att du fyller oss med helig Ande,
så att vi kan leva vårt liv.
Så får vi gå ut i livet omslutna av din frid.
Amen

söndag 9 september 2018

Vi var på gudstjänst i Svenska kyrkan Shanghai igår. Med på gudstjänsten och längst fram satt en ung kinesisk man. Han deltog med liv och lust i både psalmer och predikan. Han kunde inte den svenska texten men stod med händerna lyfta till Herrens ära. Under predikan så satt han och nickade bekräftande till allt vad Gustav sa i sin predikan. Jag har själv ibland deltagit i gudstjänster på språk som jag inte förstått. Kinesiska vänner ha deltagit i gudstjänster i Sverige som jag har hållit och sedan sagt: det märks att du tycker om det du talar om. Att du brinner för det du gör. Det finns någonting i gudstjänsten, i liturgin, i sången och bönen som berör oss bortom språkets gränser. Gemenskapen med varandra och med Gud. Den unge mannens hängivenhet berörde mig och gav gudstjänsten ytterligare en dimension.

måndag 7 maj 2018

Att släppa taget

Att släppa taget
Jag satt tillsammans med en man på fabriken i Kina och pratade. Hans mamma är väldigt dålig och jag ville höra hur han hanterade det. Det är inte alltid så lätt för en kinesisk man att visa känslor. Men han behövde verkligen prata och hade inte haft någon att tala med om sin sorg över att hans mamma snart inte längre finns i livet. Så berättade han om ett minne från det satt han var barn, kanske 4-5 år gammal. Hans mamma hade burit honom på väg hem från affären men då de kom fram till en bro så orkade hon inte längre utan satte ner honom på marken och sa till honom att han fick gå själv. Sedan gick han tillsammans med sin mamma hela vägen hem. När han berättade om sitt starka minne så blev bilden och betydelsen så tydlig för mig och jag delade med honom vad jag såg som en hälsning från hans mamma. Det var som om hon sa; Nu är det jag som måste gå själv över bron. Och jag måste gå ensam och släppa taget. Men du kommer alltid att bära mig i ditt hjärta. John tog till sig bilden och det blev en tröst, om än så liten och sa: Jag har aldrig gjort detta förut, jag vet att alla en gång måste ta avsked, men för mig är det första gången och jag vet inte hur jag ska göra. Och så är det, vissa saker känns som en omöjlig uppgift och ibland måste vi göra det omöjliga ändå.


Hälsningar Liselotte