Idag är ditt idag

De själavårdande orden fick jag med mig från ett samtal häromdagen. Nu får du bestämma vilken väg du vill gå. Om du vill gå ensam eller gå med Gud... Idag är ditt idag. Det finns så mycket som jag skulle önska att jag hade gjort annorlunda, sådan som jag önskar inte skulle ha skett som jag bara delvis hade makten över att kunna påverka. Jag kan gå och gräma, mig ångra, mig, fastna, stanna och stampa. Men idag är mitt idag. Idag får jag ta ett nytt steg, ett nytt kliv framåt, allt det jag bär med mig ligger bakom mig det kan jag varken ändra på eller påverka. Men nu kan jag välja, välja om jag vill låta Gud vända blad i mitt liv. Det hände något igår. En vändpunkt, inte så stor men ändå revolutionerande. Omvälvande. jag landade i mitt idag. Min historia bär jag med mig, min framtid väljer jag hur jag vill möta. Idag är mitt idag. Att sluta gå baklänges. jag tror det börjar vända, hoppet och glädjen börjar komma tillbaka. Min väg går mig tillmötes... Idag är mitt idag. i morgon med...

Influensaliknande symtom

Influensaliknande symtom som kan uppkomma när man tagit sprutan
 Allergiska reaktioner
 Andnöd
 Feber
 Huvudvärk
 Domningar
 Allvarlig allergisk chock
 Nässelutslag
 Hudsvullnader
 Dödsfall
 Yrsel
 Illamående
 Buksmärtor
 Hudförändringar
 Värmesvallningar
 Lokal reaktion
 Smärta
 Temperaturstegring
 Frossa
 Högt blodtryck
 Hjärtklappning
 Kräkningar
 Smakförändringar
 Ansiktsförlamning
 Ledsmärta
 Hjärtstillestånd
 Bensmärta
 Bröstsmärtor
 Stroke
 Diarré
 Röda komplexa hudutslag
 Epilepsianfall
 Blåmärken
 Heshet
 Hosta
 Hudutslag
 Lågt blodsocker
 Klåda
 Medvetslöshet
 Lymfkörtelsvullnad
 Migrän
 Muskelsvaghet
 Muskelvärk
 Lunginflammation
 Psykisk påverkan
 Känslorubbningar
 Svimningstendens
 Svullnad i munhåla och svalg
 Synrubbningar
 Tungsvullnad
 Värk
 Ögonirritation

Jag kan uppvisa 14 symptom och jag har inte ens tagit sprutan. men jag är varken död eller medvetslös, så de kan ni utesluta ur listan, resten får ni gissa er till...

rätt val av Lucia

Dottern kom hem och berättade vem som blivit klassens Lucia, inte genom röstning, vilket jag tacksamt tog emot, utan genom lottning. Alla flickor, dock bara flickor, hade en chans. Det sistnämnda kanske inte passar in i ett samhälle som försöker släta ut genus... men Lucia var faktiskt en flicka... Men det var ett bra val, svarade dottern efter som det blivande Lucian har långt blont hår. Vi upplyste om att Lucia förmodligen hade bruna ögon och hade mörkt brunt hår... Det är ganska många gånger i livet som man kommer till ett sådant där Jaha! Där våra förutfattade meningar faktiskt inte har så mycket med verkligheten att göra men fort integrerar sig i vårt sätt att tänka. Dottern ska vara tärna eller pepparkaksgumma... färgen på våra pepparkakor när vi bakar brukar bli - svart! :-)

Längs vägen...

Längs vägen finns finns människorna, påhejarna, Hosianna-roparna, palmbladsviftarna, här finns de misstänksamma och förnekarna, bespottarna och de som ropade korsfäst, korsfäst... de som angav honom, fängslade och dödade honom. Här finns de tysta folkmassorna, tvivlarna som vill men inte ännu förmår tro. Och här finns åsnorna. De som bär Jesus till folket, genom folkskarorna. Och här finns vi... Då och nu, det är snart advent, ännu har vi inte tänt stjärnorna... Hur bereder vi väg? Hur gör jag det i mitt eget liv? Viss så är det vad jag gör varje dag... I min tjänst. Men är det inte alltför sällan jag möter just dem? Tvivlarna, bakgrundsmänniskorna... dom som håller sig lite vid sidan om... Jesus gick ju inte mainstream, kanske inte vi heller ska göra det...

En massa funderingar när jag inte riktigt hittar vägen in i adventstid, adventsfrid... Dessutom får intåget i Jerusalem ett ganska dramatiskt slut... eller snarare fortsättning... Som ju bara är början...

Make over

Jag har lite dille på att titta på makeover program. När hem och människor stylas om. men egentligen oftast inte för att bli så mycket annorlunda utan snarare för att hitta sig själva, sin egen stil. Själv tycker jag att det känns som om jag håller på med en ständig makeover, att få livet och sammanhanget att stämma med den jag är. Att hitta mitt eget jag, både i möblemang och i garderober och outfit...

Så ofta så blir det tillfälliga och halvfärdiga lösningar, men jag får erkänna att det är betydligt enklare att få form på 4 rum än 10... Förmodligen borde jag göra på samma sätt med min garderob, slänga ut 60% som egentligen inte hör hemma där. men jag har så svårt att släppa taget...

Varför tycker jag då så mycket om att titta på dessa program? Kanske för att det ger uttryck för min egen längtan, min vilja att hitta den jag är och det liv jag vill leva. Det är inte någon extrem makeover jag längtar efter, bara en behövlig renovering. Ibland kan behöva lite hjälp med det.

Tack och lov att vi också har den stora renovatorn som hjälper mig att finna mig själv, som använder sig själv som förebild, vill skapa mig till sin avbild men fortfarande låter jag vara den jag är.

men hjälp med möbler och garderober, tja. Kanske börjar det med att trivas som den man är, att bli vän med sig själv, då kan man nog bli vän med både yttre och inre rum och sina garderober...

Vänd inte ditt ansikte bort från mig

Jag var i Uddevalla idag. Tog en snabb lunch och medan jag satt och åt så gick två unga mammor ut med sina barn efter att förmodligen ha gjort detsamma som jag just nu gjorde. Ätit. Små barn i sittålder, under året kanske, rullades ut i chica barnvagnar, suffletten drogs upp för att skydda dem mot duggregnet. Där satt de, och tittade framåt mot en värld som de inte kan tolka, ännu mindre förstå. Suffletten bildar ett effektivt skydd mot all form av tilltal från barnets mamma. Jag har precis lyssnat till en vän som återgav en föreläsning hon varit med om. Hur oerhört viktigt det är för det lilla barnet att spegla sig i en annan vuxen, i sin förälder, inte nödvändigtvis mamma. Hur barnet, imiterar, svarar på och efterhärmar, ord och ljud och minspel. Men om vi vänder vårt ansikte bort från barnen? Om vi själva blev bemötta på ett annat sätt?

Herren vände sitt ansikte till dig...

Är det inte just i en människas blick som vi faktiskt blir till? Förstår att vi är människor tillsammans med andra ämnniskor? I mötet, gemenskapen, samtalet och kärleken.

Jag minns, när mina barn var små, hur svårt det var att tala med dem på telefon, hur det tog lång tid innan vi kunde föra just det samtalet, utan attt kunna se varandras ansikten... Det är inte så enkelt nu heller, ändå är de ganska stora. Själv har jag fortfarande ett oerhört stort behov av att se den jag talar med. Kan det verkligen vara så annorlunda med små barn?

Så blir också vi till i Guds blick, i Gud som ser oss och möter oss... och vänder sitt ansikte till oss...

trasigt kan bli helt men ändå bära på brustenhet

Upptäckte Leonard Cohen som 13 åring... Han blir bara bättre..

Who will stop the rain?

Det är november jag vet, det ska regna. Men det slutar aldrig. Det bara vräker ner. Slår mot rutan, när man somnar och när man vaknar, som nu mitt i natten. Kan inte sova för det eviga regnandet. Är det sådana här nätter som man undrar om man inte ska boka den där resan till Grekland ändå. I maj.. Då solen förmodligen skiner, äppelträden står i blom och det nästan går att bada i Bohuslän... Som gör att man undra vad man tänkte på. Nej, vi ska nog resa ändå. Men jag är helt enkelt lite nojig för att beställa saker på Internet.. Och ska definitivt inte göra det i natt.

Samtidigt såg jag ett program från Australien, en farm som inte fått regn på 5 år. Är inte livet orättvist? Jo, det är det, det är ingen nyhet. Jag skull gärna be dessa regnmoln fara jorden runt en sväng för att vattna någon annanstans. I morgon blir det införskaffande av nya regnkläder. Då kanske det slutar regna. Så var devisen på fjället. Om bara en tar på sig regnkläder så slutar det nog... Kajaken ligger i trädgården, det känns tryggt, om vattnet skulle stiga. Tror jag kan klämma ner barnen i varsin lastlucka med. Jag bor inte så många meter över havet. Men nära havet vill jag bo. Nu böjar jag längta efter sommar. Men först kommer jul. Advent är jag inte så mycket för. Varje söndag i Advent bär på egna personliga trasiga minnen. Men jag tänker trotsigt tända varje ljus en då och sätta en stjärna i fönstren. För att jag väntat på Honom som kan göra det trasiga helt..

Men om det bara kunde sluta regna...

Kvinna kan

Jag kan inte bara sitta och vänta på att någon ska komma och fixa allting för mig som brakar samman.- Jag måste helt enkelt ta itu med det själv. Efter dagens predikan om paraboler och mottagning, se tidigare blogginlägg så tänkte jag att jag helt enkelt måste göra något åt saken själv. Ibland kan det var en poäng att ta in specialister. Men jag tänker alltid att det finns krona att tjäna här och där. Det slutade med att jag istället för flimrande bild över huvudtaget inte hade någon mottagning alls. Så i långsvart kjol, prästskjorta och nylonstrumpor stod jag där på en pall som stod på en bänk som stod på ett bord mitt i becksvarta mörkret i ösregn och försökte få kontakt, sändning, mottagning. Till min hjälp hade jag lite spikar, hammare, en skruv och till sist skruvmejsel och ett rep. Jag prövade ett tag med en gaffel för att få parabolen riktad rätt, den har helt enkelt lossat i sina fästen. Men till slut med en lagom surrning kring en skruvmejsel och ett fäst längre ner på fasande så har jag faktiskt fått till det ganska skapligt. Bilden är inte så mycket bättre än förut men det är i alla fall bild. Men jag undrar; kanske är det ändå på sin plats att våga be om hjälp. Kvinna kan, men inte allt och ibland lite provisoriskt. Jag börjar bli trött på provisoriska lösningar och längtar efter proffs. Och bara behöva vara proffs på det jag kan, paraboler hör inte riktigt till mitt kapitel. Men jag fixade det!! Den här gången.

Signalstörning..

Domsöndagens texter är starka och dramatiska. Här finns lärjungen Johannes 2000 år gamla uppenbarelse från Uppenbarelseboken med hans syn av jordens sista skälvande timmar. Här finns profeten Jesaja som talar om nya himlar och en ny jord. Och Jesus. De talar alla om samma sak; Att en dag ska rätten segra! Att det kommer en dag, då livet som vi känner det, skall upphöra. Men, berättar Bibeln – det kommer "en ny himmel och en ny jord”. Denna tid beskrivs i Bibeln som en dag då rättvisan ska triumfera. Segerns dag. "Och han skall torka alla tårar från deras ögon. Döden skall inte finnas mer, och ingen sorg och ingen klagan och ingen smärta skall finnas mer. Ty det som en gång var är borta. Eller som Eric Clapton sjunger; There will be no more tears in heaven. Livet så som det var tänkt från början men som inte fick bestå.

Men varför behöver Gud skapa nya himlar och ny jord? Varför kunde inte det som en gång var gott förbli gott? Varför ser världen ut som den gör? Lidandets mått börjar fyllas till bredden. Men Bibeln berättar hur Guds ursprungliga tanke med världen och människan gick sönder, trasigheten och brustenheten tog över. Som en röd tråd genom Bibeln hör vi hur Gud ropar till sitt folk; Kom hem. Men hon går bara längre bort. Och samtidigt som vi går så längtar vi och hungrar, fyllda av en känsla av att något fattas oss.

Jag har en parabol därhemma som skickar ganska dåliga signaler till min TV: Det flimrar och bildas rutor i rutan som gör att jag har svårt att få in en bra bild. Om jag inte visste att det fanns en bättre bild att söka så skulle jag nöja mig med vad jag ser. Men jag vet. För att jag har levt med en bättre signal, en bättre uppkoppling. Så är det också med människan. Vi har tappat signalen till Gud. Vi har helt enkelt vänt vår parabol mot andra sändare. Och om vi aldrig har sett något annat så finns det en risk med att vi nöjer oss med det vi ser. Tills någon kommer och berättar. Ställ in signalen så blir bilden bättre! Och om vi gör det så blir bilden plötsligt skarp och tydlig, vi ser allt det som du inte sett förut.

Om detta talar Jesaja med oss idag. Att Gud vill göra allting nytt. Koppla upp oss igen. Stiga ner på jorden och rikta in vårt antenn. Och det gör Gud genom Jesus Kristus. Livet utan Gud är som en TV utan antenn. Om vi inte vet något bättre så är vi nöjda med det vi ser. Men när vi väl har upplevt vad gemenskapen med Gud vill säga, så får livet en helt ny mening. Vi ser saker som vi inte har sett förut och kan inte tänka oss att gå tillbaka till det gamla livet. Vi förstår varför vi kom till, varför vi är här och vart vi är på väg.

Den yttersta dagen handlar om att stå i Guds gemenskap eller att välja att stå utanför. Men, ingen, står utanför för att Gud vill det. Det här är Guds stora sorg. Att det finns dem som vill tillhöra Gud och de som inte vill det. Som valt att stå utanför. Gud kan inte tvinga någon till sig. Och att om det nu en gång skall ske ett skiljande så ger inte Gud ifrån sig en enda utan sorg och strid.

Vi får bara ett liv. Ibland skulle vi önska oss mer, åtminstone kunde få två… Ett för alla misstag… ett annat för att dra nytta av dem. Men livet har ingen generalrepetition, vi ställs direkt på scenen. Men hur vi än har levt hittills så är idag är den dag som Gud har givit dig, att ställa in signalen, att vända hjärtats parabol mot Guds hjärta. Gud som säker dig, som längtar efter att få koppla upp sig mot ditt liv, och hjälpa oss att se klart, det liv som Gud vill ge. Låt oss säga Ja, till det.

tomrum = utrymme

Ofta tänker vi så fort det uppstår ett tomrum, vad ska jag fylla det med? Vare sig det gäller tomma hörn i vårt hem eller i vårt hjärtas inre. Vi står helt enkelt inte ut med tomrummet. Jag tror att vi behöver öva oss i det. Att se tomrummet som ett utrymme. Som en plats som kommer att låta sig fyllas, när Gud vill det.

Finns det ett sådant tomrum i ditt eget liv? Sådant som du tvingats släppa taget om eller den som övergivit dig? Eller det du förlorat? Och så jagar du efter att fylla det tomrummet med något annat eller någon annan. Jag var besatt av att jag måste ha en helt ny finservis eftersom den andra försvann i bodelningen. Nu har jag två. Men det gör mig inte till en lyckligare människa. Det gör bara att jag har mindre plats i mina skåp medan mitt hjärtas tomrum fortfarande är lika stort efter vad jag förlorat. Det var inte servisen jag ville ersätta...

Men om vi låter tomrummet stå tomt ett tag så finns det en möjlighet att det vi längtar efter faktiskt kommer till oss utan att vi söker eller jagar efter det. Att vi helt enkelt får sätta oss ner och vänta, i en sådan där lagom omänsklig förnöjsamhet. Då kan Gud få en chans, en möjlighet. Många gånger är vi alltför snabba för att ge Gud en chans, vi hinner liksom förre hela tiden. Och sedan tror vi att det är Guds tanke och vilja i det som skedde. Medan vi faktiskt aldrig gav Gud chans att agera.

Passivitet räknas sällan till våra goda dygder. Det är kanske dags att uppgradera den... För i vårt över agerande samhälle så får faktiskt Gud sällan en chans att komma till tals, om inte vi kan lära oss att tystna och stilla oss en stund. Nu ska jag öva mig i det... Och om jag inte kan finna det jag längtar efter så kan ske det jag längtar efter kan komma att finna mig... Någon gång. Om jag ger rum för det.Tomrum...