måndag 7 maj 2018

Att släppa taget

Att släppa taget
Jag satt tillsammans med en man på fabriken i Kina och pratade. Hans mamma är väldigt dålig och jag ville höra hur han hanterade det. Det är inte alltid så lätt för en kinesisk man att visa känslor. Men han behövde verkligen prata och hade inte haft någon att tala med om sin sorg över att hans mamma snart inte längre finns i livet. Så berättade han om ett minne från det satt han var barn, kanske 4-5 år gammal. Hans mamma hade burit honom på väg hem från affären men då de kom fram till en bro så orkade hon inte längre utan satte ner honom på marken och sa till honom att han fick gå själv. Sedan gick han tillsammans med sin mamma hela vägen hem. När han berättade om sitt starka minne så blev bilden och betydelsen så tydlig för mig och jag delade med honom vad jag såg som en hälsning från hans mamma. Det var som om hon sa; Nu är det jag som måste gå själv över bron. Och jag måste gå ensam och släppa taget. Men du kommer alltid att bära mig i ditt hjärta. John tog till sig bilden och det blev en tröst, om än så liten och sa: Jag har aldrig gjort detta förut, jag vet att alla en gång måste ta avsked, men för mig är det första gången och jag vet inte hur jag ska göra. Och så är det, vissa saker känns som en omöjlig uppgift och ibland måste vi göra det omöjliga ändå.


Hälsningar Liselotte

fredag 20 april 2018

Thats how the light gets in

” En kort tid och ni ser mig inte och ännu en kort tid och ni ser mig igen...”
Sölndagens text berör mig och jag dras som en magnet till den. Den är både min vän och min ovän och trots att jag inte ska predika på söndag så kan jag inte låta bli.

Texten har fått en väldigt personlig innebörd för mig. Jag skojade om den när jag skulle gå på planerade föräldraledighet 1997. Tanken var att jag skulle vara borta knappt ett år och sedan komma tillbaka i tjänst. En kort tid som inte var så kort, men som blev kortare än jag då hade kunnat ana. Bara drygt en månad. Min lille pojke som vi väntade, föddes till världen men hade redan lämnat den.

Men när jag höll honom i famnen så var det som om Jesus viskade orden till mig ännu en gång. ”En kort tid ser du honom, sedan inte, men du ska få se honom igen. Han går med mig, han är med mig, tills det är dags för er att mötas igen. Men jag är med dig. Alltid med dig, även när du vandrar genom dödsskuggans dal. Ofta tänker vi på dödsskuggans dal som en plats efter döden, där Jesus är med även där. Men den där stigen den finns även i våra egna liv till och från. Där döden följer som en sorg och en skugga. Men det finns bara en förutsättning för skugga och det är ljuset. Utan ljus ingen skugga, ingen skugg, inget ljus. ”There is a crack in evertything, That how the light gets in” som Leonard Cohen sjunger, nu från sin himmel, den han trodde på.

Ljuset kommer från himlen, ljuset som når ner även i de djupaste dalar. Det var det ljuset som bar mig. Sorgens stig var för den skull knappast en walk in the park. Sorgen är sällan det. Men kanske var det så att skuggan fick mig att vända mig mot ljuset, tro på det. Flera gånger har livet tett sig bottenlöst, när jag på allvar ifrågasatt meningen i det som sker. Försökt se mening och sammanhang, desperat letat efter förklaringar. Jag försöker lämna förklaringsträsket, men tyvärr är det lätt att fastna där. Men då kommer orden från Leonard Cohen tillbaka. Det vore hädelse att kalla honom husgud, men i mitt personliga musikbibliotek är han min profet. That how the light gets in.

Fortsättningen på evangelietexten denna söndag försöker inte göra det enklare för mig. Den handlar om kvinnans födselsmärtor som förbyts glädje när honom håller sitt barn i famnen och glömmer smärtan. Jesus, varför måste du göra det så svårt för mig!! Samtidigt som jag ser att det är ju så det är. Att det är ur krisen som något nytt kan födas. Ett nytt liv, även om det inte blir som vi har tänkt oss.

En kort tid, sen ses vi igen. När jag landade igår i Kina så var det första jag gjorde att skicka hälsning till mina barn att allt har landat. Det gör jag alltid. Inatt fick jag en hälsning från min dotter. Mamma, du har inte ringt eller skrivit sms. Men jag antar att allt är bra. Du sover väl nu. Vi hörs i morgon, följt av ett hjärta med utropstecken.  Jag hade skickat en hälsning, skickat flera, men pga Internet så hade de inte nått fram. Jag hade inte glömt eller struntat i det.

En likadan hälsning som min dotter skickade till mig skulle jag vilja sända till min son i himlen. Du har inte hört av dig, men jag antar att du sover nu. Vi hörs i morgon. En kort tid och vi ses inte, en kort tid och vi ses igen.

Min dotter ska jag ringa så fort hon vaknat.

tisdag 3 april 2018

Vilsen men inte förlorad

Härom natten drömde jag att jag hade bråkat med min älskade. Vet inte om vad. Men i min ilska så flydde jag, kastade mig på ett tåg för att åka bort. Väl på tåget började jag ångra mig, men tåget hade satts i rullning. Det var då jag insåg att jag inte hade någon giltig biljett. Biljetten kunde man köpa via sin telefon men den hade nyss laddat ur. Konduktören kom och tittade på mig med sina dömande ögon. Har du ingen biljett? Då får du kliva av tåget. Avkastad på en station som jag inte visste var den hette eller var den låg, med en telefon som var urladdad och att jag saknade både laddsladd och powerbank. Avkastad med en längtan efter att komma hem och att ringa min älskade och be om förlåtelse... Ensam, bortkommen, vilsen... Det var då jag vaknade, drömmen var bara en dröm. Jag var hemma, hos min älskade, älskad.

Ibland händer saker i livet som gör att vi vill be om en andra chans, vill be om förlåtelse, bli förlåtna. Men det kan kännas som om vi inte får kontakt, att vi är bortkopplade, och förlåtelsen utom räckhåll eller kanske inte ens existerar. Påsken påminner mig om att min dröm inte är sann, att det finns en fortsättning. Jesus ropade på korset: "Gud min Gud, varför har du övergivit mig?  Så övergivna som vi kan känna oss ibland. Men Jesus visar på en väg vidare. Precis som orden i psalmen: Gud gick in i din kamp på jorden, han tog plats i din egen gestalt... Psalm 358.

Det hjälper mig att förstå att min dröm, som förvandlades till en mardröm, inte får ett slut där. Och att jag inte var ensam i den. Jag kan vara vilsen men behöver inte vara förlorad och aldrig ensam. När jag öppnade mina ögon så var jag hemma, där jag ville vara. 

Han gick in i din kamp på jorden. Gud tog plats i din egen gestalt. 
Han bar på ditt kors, han var plågad som du. 
Och han älskade dig överallt. 

Hans seger blev din och han älskade dig överallt.

Jag behöver varken mobil eller färdbiljett, bara öppna mina ögon för att se att jag är hemma. 
Och han älskar mig över allt.  Alltid sedd, aldrig glömd, alltid älskad. 


måndag 12 mars 2018

En gång svarade jag Ja


Jag vet ej vem – eller vad – som ställde frågan.  
Jag vet ej när den ställdes. Jag minns ej att jag svarade. 
Men en gång svarade jag ja               
till någon – eller något. 
Från den stunden härrör vissheten att tillvaron är meningsfylld och att mitt liv, 
därför i underkastelse, har ett mål. 
Från den stunden har jag vetat vad det är att ”icke se sig tillbaka”, 
att ”icke bekymra sig för morgondagen”. 
Nuet är meningsfullt genom sitt innehåll, ej såsom bryggan till en framtid.                               
Och dess innehåll är vårt i nu, det varmed vår tomhet fylles om vi förmå taga emot. … 
Jag minns ej att jag svarade. Men en gång svarade jag ja, till någon eller något.
Vart val, ett ja till det okända

Dag Hammarskjöld Vägmärken

onsdag 24 januari 2018

Ännu en dag

Det har varit och är intensiva dagar här i kina. Jag har arbetat med engelska undervisningen och jobbar på individuella behovsplaner för 16 personer. En del är ganska enkla då deras engelska är god men uttalet behöver förbättras. Andra kan knappast göra sig förstådda. Det måste man kunna i ett internationellt företag. 

I helgen hade vi kinesiska gäster på lunch och jag tänkte laga en svensk favorit, kokt torsk med stekt fläsk och potatismos. Provkokade potatisen för att se om den passade till mos, det gjorde den. Köpte frusen torsk. Använde översättningsappen och det stod torsk. När jag öppnade de tinade paketen då gästerna kommit och skulle lägga dem i kastrullen så visade det sig vara någon slags torskfärs som man gör fiskbullar av. Vad skulle jag göra? Vår gäst Tristin erbjöd sig satt köra till affären så att det skulle gå fortare. Jag rusade in och köpte lite färsk lax istället. Det gick bra. Men när vi kom ut så hade Tristin lämnat den parkerade bilen en kort stund och blev blockerad, inparkerad och fick inte ut bilen. Här i Kina är det jättevanligt och ingen man blir upprörd för. Man ringer bara polisen som ringer bilägaren och ber denne att flytta bilen. Men det fungerade inte den här gången. Jag berättade för Tristin att detta aldrig händer i Sverige. Inte utan att någon blir rejält förbannad eller att man riskerar böter. 

Jag och Zhu Jie, hans flickvän satte oss i en taxi tillbaka medan Tristin, eller Bin som han heter som sitt kinesiska namn skulle försöka få ut bilen. Till slut kom han gåendes tillbaka, det hade inte fungerat. Men vi åt en väldigt god lunch, och eftersom Tristin tycker mycket om både lax och potatismos så blev det lyckat.  Även Zhu Jie gillade moset och vill lära sig mer om svenska matlagning. Bra, då får jag lära mig kinesisk!

Vi har en inneboende 22 årig svensk i några veckor som gör ett specialarbete på KH. Det är kul att höra hans reflexioner av Kina, han som är här för första gången. På KH blev de väldigt förvånade när de såg Minas, de tyckte inte alls att han såg svenskas ut. Han förklarade för dem att hans pappa är från Egypten och mamma från Syrien men att han är född i Sverige. I Kina är det inte alls lika vanligt, där de allra allra flesta här är kineser men kommer från olika delar av landet. Det slår mig att även det måste innebära stora kulturella skillnader. För avståndet till både Egypten och Syrien måste ju rymmas inom Kinas gränser som vidsträckt land.

Igår gick jag hem i förväg för att laga middag och först när jag kom hem så insåg jag att jag hade lånat ut min husnyckel. Ringde Tomas som bad Minas att gå hem, för han hade nyckel till lägenheten. Medan jag väntade i trappuppgången så fick jag i alla fall chansen att göra en god gärning. En man som kom ut med sina sopor i en papperspåse råkade ut för den klassiska kompostolyckan. Botten gick ur på sista trappsteget. Jag hade handlat lite så varor och hade en kasse så jag packade ur och gav honom min plastkasse så att han kunde fixa soporna. Det var uppskattat. 

I söndags var jag med om en härlig upplevelse. På väg till affären på morgonen så gick jag förbi kyrkan som ligger i vårt kvarter. Gudstjänsten pågick för fullt och jag gick in. Det var fullsatt. Jag blev varmt välkomnad och fick en pall. Jag satt och lyssnade på kören som sjöng och en kvinna som satt bakom mig frågade på engelska om jag förstod någonting. Jag svarade att det gjorde jag inte men att det kändes gott i hjärtat ändå. Hon berättade att hon skulle kunna hjälpa mig att översätta om jag kom tillbaka någongång. Det tror jag att jag ska göra. 

Tyvärr hörde jag på nyheterna att man nu hade rivit en av de största kyrkorna i Kina som rymmer ca 2500 personer. Den var illegal och hade inte tillstånd och är en så kallad fri församling. Det finns en oro för vad tron kan göra med människor. 

Nu förbereder sig kineserna för det kinesiska nyåret som är en av de stora ledigheterna här i Kina. Då passar man på att åka hem till sina byar, vilket en del bara gör en eller två gånger om året. Där har de sin familj och ibland även sina barn hos far och morföräldrar. Innan dess ska vi ha stor nyårsfest på företaget då det bjuds på god mat och dryck. Man spexar och leker och jag har vid ett svagt tillfälle lovat att sjunga några sånger på svenska. Det blir säkert bra.


Vi passar på att åka hem till Sverige några veckor och det ska bli gott, längtar efter familj och vänner. Nästa gång vi kommer tillbaka så är det förhoppningsvis lite varmare. Allt gott till er därhemma!

tisdag 16 januari 2018

En vardag i Kina

Klockan är 06:00. Tomas vaknar som vanligt tidigt, går upp och kokar kaffe. Ibland vill jag ha en kopp men oftast är det för tidigt. Det räcker med att smaka från hans mugg. E jag riktigt sugen får jag säga till i tid. Vid 7 går Tomas till jobbet. Jag tillåter mig att dröja kvar i sängen ännu en stund. Eller så går jag upp för att tvätta, städa, skriva lite eller vad jag känner för. Vill gärna ta det lite lugnt på morgonen, stressiga mornar har jag haft nog av. Vid 9 går jag till jobbet. Idag när jag gick så kom 6ans buss in lagom tills jag passerade busshållplatsen. Jag började springa för att hinna med men ångrade mig. Jag behöver verkligen den här promenaden på 3 kilometer och jag kan inte en skylla på vädret. Det är 10 grader och disigt. Jag går vidare, samma väg som vi går varje dag. Först ut från kvarteret, sedan vidare förbi frukthandlaren och charkuteriet, förbi kvinnorna som sitter längs gatan och säljer sina grönsaker. Några har lärt sig att säga Hej. En del hälsar försiktigt, andra lite gladare. Över stora gatan där bussen stannar, den buss som jag valde bort idag. Sedan vägen förbi skolan, och över kanalen. Efter det kommer det som vi kallar för verkstadsgatan, de säljer allt, rör, gasol och mer än jag kan namnet på. Efter en sväng till höger så går jag över den stora gatan markerad med rödljus.

Men räkna aldrig med att det är säkert på något övergångsställe, eller trottoar heller för den delen. Det kan komma bilar och mopeder, eldrivna tysta inte som de rasande fordon som vi har i Sverige. Dessa smyger sig på tills tutan ljuder. Efter övergångsstället går jag förbi kyrkan med den stora bilden på Jesus och fiskafänget. Den gör mig alltid glad. Jag har ännu inte varit inne där, bara gluttat lite i dörren. En ny lång sträcka där de säljer plåt och annat. Sedan gå över vägen och ytter lirare någon dryg kilometer längs en trädallé. Samma väg varje dag, det bli en trygg vana. Jag lyssnar gärna på ljudbok, dock med bara en snäcka i örat, för att höra trafiken i det andra. Jag vet att det är en risk, men jag älskar böcker mer.

Framme så är det ett gott good morning till alla som varit där ,mycket tidigare än jag. Packa upp dator, börja jobba. Vissa dagar skriver jag bara på min bok, andra dagar jobbar jag som idag med engelskakunskaper för personalen. Vi jobbar med ett disctest för att lära känna salig själv och andra. Mest för att ha någon att samtala om, för att utveckla engelskan, men samtidigt roligt.

Vi äter ofta en tidig lunch, på den japanska restaurangen på hotellet mitt över gatan, vi har hittat våra favoriträtter. Det finns en nudelsoppa där som jag älskar. Framåt eftermiddagen kommer en av dagens höjdpunkter, det är när Sverige vaknar. Då jag får några minuters chat med mina barn då de förbereder sig för skolan. Vi ligger ju inte riktigt i fas. När de är hemma från skolan på eftermiddagen är jag oftast trött och behöver sova. Men det är roligt att från Kina kunna hjälpa dottern med sina inlämningsuppgifter, följa med i arbetet framåt då det ligger ute på google drive. Om internet och VPN funkar. Google är ju förbjudet. Fantastiskt sätt i alla fall att hjälpa till med läxor. Nu jobbar hon med ett arbete om hinduism och äktenskap. Spännande. Då går jag igång...

Vid 17 går vi hemåt. Idag stannade vi vid en annan japansk restaurang för att äta. Hade inget att laga till hemma. Det är god mat och vi har blivit lite bekanta med dem som jobbar där. De känner oss och vet vad vi vill ha. Två skolflickor sitter oftast vid ett bord. De är säkert barn till de som har stället. Jag brukar hälsa på dem. Idag hade en av dem ett stort plåster i pannan. Hon hade trillat i skolan. Många barn är med sina föräldrar på restauranger eller arbeten, både stora som små.

Annars är det vanligast att en mormor eller farmor tar hand om barnen. De flyttar in helt enkelt. Man får tre månaders föräldraledighet i Kina. Vi ser många kvinnnor ute om dagarn a som har hand om de små. Så som det var hos oss förr i tiden.

När vi kom hem så förstärkte vi koppla upp datorn för att se lite svensk tv. Det gick inte. IÍnternet var för långsam. Men det funkar i alla fall på paddan. Därför kah jag skriva nu. Men bara om jag får igång min VPN tunnel eftersom min blogg ligger på google och gooogle är förbjudet, liksom Facebook, youtube, new york Times’, snapshat, Instagram, och messenger. Så det är inte alltid så lätt att meddela sig hem. För dem som är van vid de kanalerna.

Nu är klockan 20:30, jag lägger mig tidigare här än hemma, vilket försvårar kontakt med er därhemma, men det finns inte så mycket att göra, möjligen lägga mig och läsa en god bok. I morgon är en ny dag. För er där hemma och för mig här i Kina.

Till helgen ska vi på utflykt, troligtvis till ett SPA, tillsammans med vår platschef på fabriken och hans blivande hustru. Deras bröllop är värd ett helt annat blogginlägg, med föräldrar som ska komma överens och förhandla, fotografier, gåvor, bröllop i hembyn och bröllop här nere. Vi är bjudna på båda men får välja det här nere i syd av praktiska skäl. Livet är annorlunda på olika sätt här men samtidigt så lika. Vi människor är lika. Så mycket goa spännande intressanta människor jag har fått möta redan. Dock inte en svensk så långt ögat når. Idag kom två svenskar till företaget på besök. Men vi pär så vana att prata engelska. Inte minst för att inte stänga kineserna ute från vårt samtal. I morgon är en ny dag, jag ska jobba hemifrån, fortsätta redigera boken och skriva vidare. Ha en bra dag ni alla.





torsdag 4 januari 2018

Långt borta men ändå så nära

Det slår mig gång på gång hur avståndet på vårt jordklot är så litet. Det beror förstås på. Om jag vill ha en go kram av mina barn så får jag vänta på den där underbara känslan av att stå tätt intill och känner värmen från deras tonårskroppar, den ene långt längre än jag, den andra lite mer lagom. Men känslan av kramen har jag med mig vart jag än kommer. Med sms och Messenger, när det funkar i detta Kina, så har vi kontakt när som helst. Den största utmaningen är tidsskillnaden.

Samtidigt känns det ibland nästan som när man är hemma. Häromdagen när vi vaknade så hörde vi om en brand nära min svärmors hus. Vi läste det på nyheterna som, är det första vi plockar upp när vi vaknat. Då sover fortfarande Sverige. Vi frågade på telefon om hon visste vad som hade hänt och det visste hon inte. Och med min nyfikenhet så hade jag redan luskat ut den mesta information som kunde fås om händelsen. Inget mer om den. Den här nåbarheten är ju på gott och ont förstås. Att vi vet allt vad som händer långt borta samtidigt som vi inte har möjlighet att finnas där på¨plats om vi skulle behöva. Men jag har upptäckt att tröst och kärlek även kan förmedlas på avstånd. Samt även glädje yttringar. Ett sms eller ett mejl från familj eller nära vänner om underbara saker som händer dem själva eller i deras närhet. Det går rätt in i hjärtat. Det finns liksom inget avstånd för sådant. Däremot tror jag att det alltid finns en risk för att ha en distans och befinna sig på avstånd även om man är fysiskt nära, om man inte bryr sig, om man inte vill eller orkar ta in en annan människas glädje eller nederlag.

Så nära men ändå så långt borta
Så långt borta men ändå så nära

Där mitt hjärta är - var jag än är...