söndag 10 december 2017

Kvinnor har mer att bidra med än vackra klänningar

Ja, jag medger det. Jag tittar på Nobelfirandet på tv. Spännande reportage om olika forskning. Och alltid roligt att se vilka extrema skapelser av klänningskreationer det finns. Men jag blir upprörd när det är män som får priserna och kvinnorna enbart nämns och kommenteras beroende av vilka klänningar de bär. Har inte kvinnor något att bidra med för att förändra världen? Jag är övertygad om att de har det, att vi har det. Att det finns enormt mycket kompetenta framgångsrika kvinnor och forskare i världen som är väl värda ett Nobelpris. I år kammade de noll. Zero. Männen tog storslam.

Hur många kvinnor har fått Nobelpriset genom tiderna? 48 stycken. 5 procent. Marie Curie fick två priser. Någon säger att det berodde på att kvinnor inte fick studera lika tidigt som män, att vi skulle ligga efter i bildning. Det är inte sant. Ett exempel som påminner mig om det är den fantastiska filmen "Dolda tillgångar". Hidden figures, baserad på den autentiska historien om tre kvinnliga afroamerikanska matematiker som arbetade på NASA under början av 1960-talet. Bara ett exempel. Se filmen! Kvinnor kan mer än klä sig vackert. Sedan är det roligt att vi får chansen att klä oss med betydligt större fantasi än männen, men det räcker inte. Det talas mycket om Akademien nu. Det tycks vara på fler punkter som det råder en förlegad kvinnosyn.

Kan det vara på samma sätt med kvinnliga forskare som med kvinnliga idrottare? Att de är lika framgångsrika men fortfarande bara får hälften av pengarna, de sämsta lokalerna på de mest obekväma tiderna?

Det finns säkert många analyser på detta. Men jag blir så trött. Det har talats mycket nu om Metoo. Om hur kvinnor har utsatts på olika sätt. Det är bra. Nu är det dags att tala om kvinnliga framgångar, om kompetenta kvinnor. Kvinnor kan, kvinnor vill. Svenska akademin - skärpning tack!

måndag 27 november 2017

Lite vilsen i tiden

Känner mig vilsen i tiden. Dels för att jag är i Kina med 7 timmars förskjutning. När jag vill tala med någon hemma så gäller det att hitta en lycka i tiden, medan de har stigit upp och jag har gått och lagt mig. Den är inte alltid så stor, framför allt inte om man vill tala med sina tonåringar. Annars är det fantastiskt hur bra det går med gratissamtal via olika appar eller Skype. Tänk förr när man reste över Atlanten eller mot öst. När det kunde gå månader innan ett brev var framme.

Det känns också märkligt att vara här och på ett sätt leva utanför den religiösa almanacka som har varit min i så många år. Söndag är ju inte bara sömndag, i söndags var det Domsöndagen. På min dagliga promenad har jag en hörsnäcka med advents- Lucia och julsånger. Inför kommande helg. Först Luciatåg på Handelskammaren,  i Shanghai, sedan advents- Lucia och julgudstjänst i Shanghai. Det är bara svensk gudstjänst en gång i månaden. På söndag är det Svenska klubbens julfest. Då ska vi också sjunga. På fredag ska vi gå Luciatåg. Jag tror inte att jag har haft ett Lucialinne på mig på 35 år. Det var knappt att jag hittade ett i vuxenstorlek i Sverige. Här nere finns i alla fall inte att köpa. Annars är ju vit fotsid rätt klädsel för mig som jag är ganska så van vid. ;)

Men det är svårt att hitta den där jul och adventskänslan som brukar infinna sig vid den här tiden.  Trios julmusiken. Idag är det 18 grader varmt och sol. Det är då som jag behöver påminna mig själv om att julen inte handlar om glans över vita skogar och gnistrande snö. Inte ens om adventsstjärnor. Det handlar om något mer, om honom som ska komma, som redan har kommit men som vi får fira att vi har tagit emot, vill ta emot i våra hjärtan. Luciatåg har aldrig varit så viktigt för mig men jag tror att få de många utlandssvenskar som lever i utlandet så blir det en symbol. Och visst är det så att det stämningsfyllda också öppnar våra hjärtan på ett särskilt sätt.

När jag kommer hem ska jag leta fram lådan med adventsljusstakarna. Glimmande bågar i alla "Guds hus" som vi sjunger i sången "jul, jul strålande jul," psalm som är sjungen från tid till tid...

Jag kommer nog rätt i tiden jag med. Det kommer en advent i i år med, även för mig, och när det är advent, då är jag hemma igen. i Sverige. Det viktigaste är kanske att vara hemma i sig själv, i sitt eget hjärta. Men just nu lever jag med många hem. Talar om hemma i huset i Sverige, hemma på Tjörn varifrån jag flyttat, hemma i Åstorp där jag är uppväxt. Hemma här på gatan i PingHu där vi också bor.

Det finns ett uttryck: where ever I lay my hat is my home...

Jag föredrar: Där ditt hjärta är kommer ock din skatt vara.
Jag vet var jag har mitt hjärta och vad det rymmer.

lördag 25 november 2017

När jag läst på nyheterna idag om vad som hänt i världen, förvisso mest löst svenska medier, så kommer den fruktansvärda massaker på sufierna i moskén i Egypten långt ner på listan i nyhetsflödet. I min lista på telefonen kom den en bra bit ner som en krönika, inte som en nyhetsrapportering, efter ett antal artiklar om sport, om idolfinalen och förstås om metoo som också är viktigt. Men detta gör mig bedrövad... alla dessa människor som predikar om och vill leva i fred...

fredag 17 november 2017

Small business

Mitt emot fabriken i Kina, PingHu, där vi arbetar finns en liten business. Den består av en grusplan och ett litet skjul. Jag tror att det är en kvinna som driver affärerna. I det lilla skjulet bor de och dagligen kommer leveranser med tegel och sand och annat material. Hit kommer de små trehjuliga mopederna med flak för att köpa material till sina små byggen. Idag är jag kom gående så höll en kvinna på att lasta av en lastbil med tegelsten, med en grepptång blockar hon tegelstenar fem och fem i taget. Det är ett idogt arbete. Kvinnan slinker in här ibland för att gå på toaletten, men det är okej. En sådan enkel hjälp att erbjuda. Tänk att kunna göra mycket av det lilla. Vi möts alltid av ett leende när vi kommer förbi. Ibland hissnar det för mig när jag tänker på varje människa jag ser, tänker att bakom deras ansikte finns ett liv, finns tankar, funderingar, glädjeämnen och sorger, drömmar om livet. Precis som jag har. Som alla människor har...

fredag 10 november 2017

Jesus som skattletare

I helgen när jag var på konfirmandåterträff på Åh stiftsgård så råkade jag lägga bort min handväska. Jag kunde helt enkelt bara inte hitta den. tänkte till slut att: den ligger nog i kyrkan. Men det gjorde den inte heller. Jag försökte tänka ut överallt där jag skulle kunnat ha varit. Jo, i vita rummet i Västgötasalen. Där var jag ju. Och till slut så hittade jag den. Vilken lycka, vilken glädje. För det är ju inte bara en handväska, det är ju hela mitt liv. I den finns allt jag behöver. Plånbok, nycklar hem och till bilen, mitt pass med visum till Kina, mina identitetshandlingar, läppstift och oljan för smörjelse. Mer än så kan man inte behöva. Hela min identitet finns ju där. vad skulle jag ha gjort om jag inte hittat mitt pass? Då hade det inte blivit någon resa till Kina.
Samma morgon skulle jag ha morgonbön för konfirmanderna. Jag hade bestämt mig för texten om mannen som finner skatten i åkern. med himmelriket är det som...
I sin glädje över vad han har funnit så går han och säljer allt han äger för att köpa åkern. Just den här morgonen blev glädjen alldeles särskilt påtaglig. Jag kunde verkligen känna igen mig i den.

Den är för övrigt lite rolig den här texten. Vad i himmelens namn gör mannen på en åker som inte är hans egen? För att dessutom gräva efter gömda skatter i den? Och inte nog med det. Sen går han till ägaren av åkern och köper den utan att berätta om skatten. Jag tycker det är lite roligt när Jesus går över traditionella gränser i sitt berättande för att få oss att lyssna.

Samtidigt tänker jag att många som kommer till kyrkan eller på något sätt möter tro kan känna sig som att man är på en främmande åker. Till och med våra konfirmander som kommer till Åh kan  ibland känna sig främmande här på vår Åhker. men så kan det vara så att man börjar att gräva och faktiskt då hittar något oväntat. Känslan av att sätta spaden i jorden och det klingar till av något. Den är fantastisk. Men lika härligt som det är att finna något är det även att bli funnen. För det är inte bara du och jag som söker skatter. Jesus gör det med. och Jesus är en skattletare som aldrig ger upp. Som alltid är ute och söker. Som är beredd att gå över gränser för att finna oss.
Den som söker ska finna, men också bli funnen. Det är gott och tänk vilken glädje när du och Gud får finna varann. Vilken skatt!

lördag 23 september 2017

Fattiga drängar och rika herdar

För flera år sedan så höll jag ofta gudstjänster på ett ålderdomshem. Där satt en man i sin rullstol, alltid närvarande på alla gudstjänster. Vi fick en fin kontakt och han berättade tidigt att han hade tjänat som dräng på arrendegården till prästgården där jag då bodde. Prästgården var stor på många rum och en stor trädgård och det var ovant för oss att bo så stort. Framför allt då jag tänkte på hur det måste ha sett ut för 80 år sedan då prästgården byggdes. Jämfört med den fattigaste stenstugan utan vatten där en familj bodde under samma tid. Denne gamle man berättade för mig med en viss vrede i tonen om hur han i unga år hade blivit kallad till prästgården av herden som då bodde där. Där blev han tillsagd att hissa flaggan i flaggstången. Han gjorde så men gick aldrig dit mer igen. Kan han inte hissa flaggan själv frågade han mig... sedan, efter det samtalet så bad han mig så gott som varje gång att jag skulle sjunga Alfreds "fattig bonddräng". När jag kom till raderna om prästens söndag Så log han med sitt stora nästan tandlösa leende.

Sedan kommer söndag och då vill våran präst
Att jag ska i kärlen men då sover jag mest
Prästen kan väl sova hela måndagen men
För en fattig bonddräng börjar knoget igen.

Det betydde mycket for honom, var som en slags upprättelse att just en präst sjöng den sången för honom.

Det här minnet påminner mig om samtalet som nu pågår inom mitt fack, inom kyrkan men också i massmedia om löneförhandlingarna för prästerna som har strandat. Många röster hörs. Dels de som vill ha mer, dels dem av oss som tycker att vi ska ha mindre, att vi har det bra nog. Förr i tiden så var skillnaderna verkligen stora, oanständigt stora. Den känslan som jag fick i den stora prästgården i förhållande till de små gårdarna och torpen. Idag är det inte riktigt på samma sätt. Det är lätt att tänka att mycket vill ha mer och för den som har fått mycket skall också krävas mycket. Idag är löneskillnaderna inte lika stora, vi värderas efter utbildning, arbetslivserfarenhet, fortbildning, uppgifter och ansvar. Ett modernt sätt att tänka kring lön och tjänst. Samtidigt är det en kallelse som vi aldrig kan runda.

Jag tror inte stt det är nyttigt att ha för mycket lön, att skillnaderna mellan oss och samhället i övrigt ska bli för stora. En del jämför oss med andra akademiska yrken med lika lång utbildning. Då ligger vi ofta lågt. Andra jämför oss med församlingsbornas löner, då ligger vi ibland högt beroende av var vi arbetar. Skälig lön, ja, självklart, skäliga arbetstider och arbetsmiljö, js, självklart. Men jag tror stt det bottnar i något helt annat. Jag upplever ibland att vi som präster tar oss själva på för stort allvar, vår tjänst ska vi ta på allvar, men om vi gör oss märkvärdiga så förlorar vi mycket mer i förtroende än vad en skälig lön kan göra. Jag tänker på kyrkoherden som inte tyckte sig kunna hissa flaggan själv... om det är så vi ser på oss självs och på varandra då har vi förlorat tjänandets perspektiv. Som inte har med lön att göra utan vårt förhållningssätt och syn på oss själva och varandra.


måndag 18 september 2017

Kär lek börjar med bråk

När vi sitter på kontoret här i Kina så kommer vi ofta att tala om våra familjer. Delar med oss av våra olika erfarenheter och vår syn på barnuppfostran och hur man förhåller sig till sina barn. Och jag inser att synen på barnen är annorlunda. Vi talar bland annat om hur länge barnen sover i föräldrarnas säng. Hos oss e det ju vanligare att barnet sover i egen säng och sedan i eget rum. Så är det inte i Kina. Där är det vanligt att barnet sover med föräldrarna upp till 9-10 års åldern. Det är det inte hos oss oftast ialla fall. Tänker spontant att det är lätt att hålla en 1 barnspolitik om barnet ska sova mellan föräldrarna så länge... idag får man ha fler barn, man har ändrat på reglerna utan att det straffar sig på olika sätt ekonomiskt. Men vi har en medarbetare i firman vars pappa förlorade jobbet dom lärare när systern föddes. Idag ser man allt fler föräldrar med fler barn än ett. Men det som slår mig är att barnen ofta är ensamma. Man växer upp hemma fram till skolan börjar vid sex till sjuk år ålder med en äldre generation som tar han om barnen innan dess. Det innebär att det interagerade som vi är så vana vid på förskolan inte finns här på samma sätt. Anna som då var ca 6-7 år följde med hit till Kina och skulle leka med en pojke, son till en av dem som arbetar för oss fick problem. Han visste inte hur man gör när man leker med någon annan , kunde inte leka, visste inte hur man gjorde, trots att han hade många och fina leksaker. Vi som vuxit upp med syskon eller på dagis vet hur det är. Vi leker tillsammans eller så bråkar vi om leksaker. Det ligger en småskola mitt emot där vi bor. Barnen är ute på rast, det är nästan alltid musik på när man samlas inför skoldagen. Det är ofta gemensamma övningar som på en gymnastiklektion. Inte alltid fri lek. Men ibland. Hur gör det med oss som människor om vi inte får starta livet med en lek, som förvisso ofta startar med bråk? Mynnar ut i hur vi lär oss att förhålla oss till varann? Jag upplever här att man är väldigt egocentriska. Som en hel generation ensambarn, utan syskon. Som backas upp av mamma, pappa mor och farföräldrar. Som satsar allt. Vi behöver slipas mot varandra. I kärlek och bråk... vare sig vi är ensamsyskon eller inte. Vi behöver varandra.