Alla dessa störiga...

 

Bibelläsning 1 Thess 5:13-15
Håll fred med varandra. Vi uppmanar er, bröder och systrar: tala de oordentliga till rätta, uppmuntra de modfällda, stöd de svaga, ha tålamod med alla. Se till att ingen lönar ont med ont. Sträva alltid efter att göra gott, mot varandra och mot alla andra.

Predikan
Sitt ordentligt på stolen, bråka inte i bänken. Var tyst och lyssna när andra pratar… Det är så vi ofta förmanar de oordentliga, och kanske mest tänker på de små, de unga, som ännu inte lärt sig, eller aldrig riktigt kommer att lära sig att sitta still, vänta på sin tur och göra som alla andra.

Det är inte utan att jag blir nyfiken på just dem, de oordentliga, lite busiga som har svårt att rätta sig i ledet. Inte för att jag är så säker på att det var ostyriga ungdomar med ADHD och andra variationer som Paulus tänkte på när han uppmanar oss att tillrättavisa de ”oordentliga”. Men faktum är att det grekiska grundordet bäst översätts med just stökig och störig.

Dvs, dem av oss som inte alltid tror att vi passar in, som känner oss obekväma för att vi tror att andra är obekväma med oss. Därför får den här texten mig att fundera över vad det är att vara kyrka, och vilket vårt uppdrag är. Vad gör vi med alla oss bråkiga, stökiga. För det vi uppmanas till idag är tålamod, att hålla fred, att sträva efter att göra gott. Hur gör vi då det? Och vad händer om vi omfamnar innan vi börjar korrigera?

Jag arbetade i en församling en gång med väldigt många konfirmander, ibland var det lite stökigt på gudstjänsten, de visste ännu inte hur man skulle göra, kunde inte koncentrera sig, och faktiskt inte heller alltid uppföra sig. Efter gudstjänsten kom en i församlingen in till mig i sakristian och sa: Ska konfirmanderna verkligen få vara med på kyrkkaffet. Borde man inte tillrättavisa dem.
De som inte är som vi, gör som vi…

Jag har själv aldrig riktigt tillhört de stökiga, snarare oftare de alldeles för försiktiga, men en sak är säker, att om jag hade fått det förmedlat till mig när jag var tonåring som kvinnan ville få mig att göra den här söndagen till de här ungdomarna, då är det inte säkert att jag hade stått här som präst idag.

Självklart fick de kyrkkaffe, dessutom sa jag till mina församlingsbor i gudstjänsten att gå fram och prata med var sin av dem. Omfamna dem, ja inte bokstavligt talat, men helt enkelt möta dem, och inte som ett ”dom”. Behöver jag säga att det blev helt annorlunda nästa söndag i gudstjänsten?

Vilket är vårt uppdrag som kyrka? Om det handlar vår bibeltext idag. När om vi tänker efter: kanske behöver vi påminnas om vem det var som Jesus ofta korrigerade, jo ofta fariséerna, de som var mest ordentliga av alla.  Jesus vänder gång på gång på perspektiven och förargar genom sitt sätt att vara och tala och vem han umgås med.

Jesus rörde sig sällan i det tillrättalagda och anständiga, tvärtom, han backade inte för det som i andras ögon betraktades som anstötligt. Jesus kom till världen för att reparera det som är trasigt eller gör ont, inte för att parera och runda, eller gå åt sidan och att se åt ett annat håll när det blir obekvämt. Det är också vårt uppdrag. Guds rike har aldrig stannat vid att enbart vara en idé eller ett löfte, det är ett arbete. Det kräver något av oss. Löftet om Guds kärlek och omsorg bär oss alltid, men uppdraget att ge vidare samma kärlek till världen och varandra är inte desto mindre.

Rubriken för den här söndagen är förlåtelse utan gräns. Och det är vad som krävs för att vi ska kunna hålla fred med varandra. Det är utmanande, det är besvärande, det är obekvämt. Och en många gånger omöjlig uppgift. Men det får inte hindra oss från att försöka. Inte minst alla vi välanpassade, strömlinjeformade, och sällan förargande som tycker att vi så gott som alltid har rätt.

Vi behöver ständigt öva oss på såväl förlåtelse som fördragsamhet.
För om vi inte gör det så riskerar vi att förstöra den bro
vi kanske en gång själva måste gå över…