Kommer man till himlen den vägen?

Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande."

Predikan
- Kommer man till himlen den vägen? Min då 4-åriga dotter ställde frågan och pekade ner på gravstenen.
Jag funderade, valde den enkla vägen och sa: Ja, det gör man. Nöjd med svaret lade dottern dit en liten kotte vid stenen och svarade: så bra.

I allhelgonatid är det som om hinnan mellan liv och död är extra tunn. En promenad på kyrkogården påminner om det. Namn och årtal, kransar, lyktor och ljus talar om död. Men även om liv som har levts. Ofta långt, ibland alltför kort. Vem är du som vilar här? Vad fyllde din vardag? Vad hoppades du på? Vad strävade du efter och drömde om?

I våra liv finns spår av generationer som levt före oss och saknad efter dem som vi hoppats få leva längre tillsammans med. Den här helgen kanske på ett särskilt sätt lockar fram vemod och smärta, inte sällan tillsammans med en känsla av tacksamhet.
Poeten Jaques Werup formulerar det så bra: Jag har varit med om dig, jag kan aldrig förlora dig.

Under Allhelgonahelgen lyser många ljus på våra kyrkogårdar. Vid gravar och minneslundar eller vid ett fotografi där hemma, till minne av någon vi saknar. Ljusen, sorgen och saknaden får påminna oss om det Leonard Cohen uttrycker i sin sång Anthem:

There is a crack in everything, thats how the light gets in.

Ljuset ger oss ett hopp om att den vi saknar är omsluten någon annanstans. Och det påminns vi om i evangelium idag. Gud är inte en Gud för döda utan för levande, ty för Gud är alla levande. Orden från Jesus påminner oss om att Guds kärlek och omsorg om oss går över alla gränser, också dödens. När vi skiljs från varandra så får vi vila i att för Gud finns inga sådana gränser, vi får lita på att där vi släpper taget om varandras händer, finns en hand som sträcks ut. Alltid älskad, aldrig ensam. För oss sätter döden en gräns, i alla fall här och nu, för Gud finns inga sådan gränser. Gud älskar oss genom livet, in i döden, och övervinner den. Ty för Gud är alla levande. Därför tänder v ljus idag, för den tro vi får vila i, det hopp som får bära oss, den kärlek som vi bär för varandra.

Och det ljus du tänder just den här helgen kan vara ett ljus för livets slut, men också för din egen vandring. I ljusets sken får vi viska: bär mig, hjälp mig, gå med mig genom det svåra. Och vi får lyssna till Jesus som svarar: Jag är världens ljus, den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.