Palmsöndagen en plan B för världen

 

Genom hela världen går det ett rop, ett Kyrie Eleison, Herre förbarma dig. Ropen möter oss på olika språk, från olika platser och länder. Men ropet kommer också från vår skapelse som lider. Som Greta Thunberg upprört satte ord på i sitt tal till FN. Det här är fel, jag borde inte stå här, jag borde vara i skolan på andra sidan havet. Ändå vänder ni er till mig för att få hopp. Hur vågar ni? Ni har stulit mina drömmar med era tomma ord. Det finns ingen plan B för vår planet.

Det skulle kunna vara ett rop ur hopplöshet, men Världens och Jordens Kyrie är framför allt ett rop efter hopp, efter tro. Om detta handlar också påsken. Om ett trotsigt hopp som inte låter sig kuvas eller tystas    utan ständigt kommer igen, under ytan och mot alla odds. Om en kärlek som går motströms. Som vill mer, som vågar mer. I påskens berättelse åker känslorna berg- och dalbana; glädje och sorg kastas om vartannat. Från glädje och fest, intåget i Jerusalem, vidare mot förrådandet och sedan domen och korsfästelsen.

Påskberättelsen handlar om hopp. Om att det finns en plan B. Om hur Gud kliver in i världen, Jesus som rider in i Jerusalem. Gud som förbarmar sig över oss. Vill rädda sin fallna värld. Vill ge oss ett hopp och en tro som inte stannar nere i det svåra, i död och mörker, utan går vidare och visar att det finns ett ljus bortom det mörka. Så får vi också tänka, så får vi också tro. 

För dem av er som har använt sig av Frälsarkransen, det lilla bönearmbandet, på den finns en svart pärla, Den svarta nattpärlan som står för död, ondska och mörker. Men efter den kommer uppståndelsepärlan. Hoppets pärla. Detta är vår tro, Vi stannar inte på nattens pärla. För att vi tror på en uppståndelse. Om det handlar påsken. Om det handlar intåget i Jerusalem. Många frågar i världen idag, så som världen ser ut; finns det något stopp på vad som sker? Finns det något hopp? Hur går vi vidare? Svaret är: Tillsammans. För att världen behöver oss, dig och mig.

I evangelium idag så behöver Jesus en åsna för att rida in i staden. Lärjungarna frågar oroligt, vad ska vi säga om dom frågar något, för att vi tar åsnan? Jesus svarar dem, säg att Herren behöver den. Vi ska inte främst oroa oss för att förarga eller för att bli ifrågasatta. Det som ska oroa oss är om vi tystnar, om vi backar tillbaka när Jesus säger till oss att gå. Herren behöver åsnan. Herren behöver oss. Inte bara längs vägen, lovsjungande Hosianna. Herren behöver oss att gå vägen. Leva vägen. Bära varandra. Att stå upp mot det om är ont, för det som är gott. Terrorn vill att vi skall vara rädda misstänksamma och hata det som är annorlunda.

Många krafter vill skapa kaos och oreda genom rädsla, misstänksamhet och oro. Mästra med makt och hot. Det var inte annorlunda på Jesu tid. Man vill tysta den som talar sant om livet, om världen. Men samtidigt som världen ser ut som den gör så ser vi en motvikt, en annan makt, den som kommer underifrån. Öppenhet, kärlek och omtänksamhet, det är Guds kärleks väg.  Jesus visar oss till den vägen. Världen behöver så klart politiska krafttag i storformat och tonvis av mod.

Men det är inte så enkelt att någon högre upp i systemet skall lösa det. Världen börjar här, vid varje köksbord, i varje klassrum, på varje busshållplats. Där vi är människor. Tillsammans. Dum som en åsna säger man ibland. Men det är med åsnan för ögonen idag ser vi att det är i det lilla och det enkla som vi kan förändra, att det är här som Guds kärleks väg blir tydlig. För vi säger också envis som en åsna. Och sådan är kärleken. Envis.

Många har nog hört Astrid Lindgrens Jonatan från bröderna Lejonhjärta. Ett citat från honom får vara ett ledord för oss att bära med oss. ”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.”

Amen