Bered EN väg, eller bereden väg...?

Johannes sitter i sitt fängelse och skickar bud till Jesus: är du verkligen den som ska komma eller ska vi vänta på någon annan?

Den förut så store och bullrande Johannes är nu liten och maktlös. Från fängelsehålan hör han om allt vad Jesus gör. Och här i fängelsets mörker drabbas han av tvivel.
I ett andligt mörker ställer han sig frågan om Jesus är värd att riskera sitt liv för? Är du Jesus, verkligen den som ska komma eller ska vi vänta på någon annan?

Johannes fråga till Jesus ställs inte i framgång och flyt, utan ur mörker och lidande. Han måste få veta. Bilden av Jesus har blivit fördunklad, trots att han var med, både hörde och såg, när rösten talade från himlen över Jesus: detta är min älskade son, detta är min utvalde.

Och Jesus tar Johannes oro och ängslan, hans tvivel på allvar. Därför ber han Johannes lärjungar att ta med ett budskap tillbaka till fängelset. Gå och berätta för Johannes vad ni hör och ser…

I Johannes tvivel och frågor möts hans vägar och våra.
Vi som längtar efter en tro, eller har valt en tro – som burits av en tro – längre eller kortare tid. Vi som inte vet riktigt om vi tror. Vi som tycker det kan vara svårt att tro. Inte minst när vi ser hur världen ser ut omkring oss…
Hur vi människor beter oss mot varandra. När det känns mörkt. Då kan vi ju lätt börja undra, fråga, tveka… Ja, Johannes är i gott sällskap med alla som vill säkert veta vad på man ska tro.

Och det är befriande skönt att sådana lärjungar som Johannes Döparen, Tomas tvivlaren kan gå före oss, visa oss att vi inte är ensamma. Att ingen bibelredigerare har suddat bort alla uttryck för tvivel som människor gått igenom. Tomas Tvivlaren och Johannes är två av dem, som får bli representanter för alla som kämpar med sin tro och sitt tvivel. Jag tänker också på Jakob i Gamla Testamentet som kämpade med Gud om natten, som med sin längtan efter tillit och tro säger till Gud:
Jag släpper dig inte med mindre än att du välsignar mig. För i tvivlet bor inte ett avståndstagande utan en längtan. Jesus tar vår kamp på allvar, möter våra frågor med respekt. Till alla oss sänder Jesus bud. Märk, att han inte alltid kommer själv, utan använder, sänder oss till varandra.

Det är ett budskap till oss idag på tredje advent. Nämligen att vi människor kan bereda väg, bana väg för Jesus. Att vi som kyrka, både kan och har som uppgift att röja undan en massa bråte som ligger i vägen,
även sådant som vi själva har släpat dit. Vi kan:
1. ta död på fördomar,
2. översätta kyrkiskan till ett obegripligt språk,
3. ifrågasätta förlegade värderingar.
På alla sätt bereda väg för att mötet mellan Gud och människa kan bli till. Om beredda vägar sjunger vi också mycket om i advent. Som i psalmen Bereden väg.
Eller hur säger vi?  Bered En väg, eller bereden väg.
Det är en skillnad som är mer än bara en nyans. Som påminner oss om att vägen till Gud inte är enkelriktad. Att det finns en mångfald av vägar som lutar mot Gud. Det betyder att ta människors sökande, tvivel och tro på allvar. Att inte alltid luta oss mot snabba svar. Tvivel har förvisso inget självändamål. Det är inte mer fint att tvivla än att tro.  Tro aldrig det. Men det är inte fult att tvivla heller.  Att tvivla är en bärande del av att vara människa. Jag tvivlar – alltså finns jag, eller?

Vi lever i en slags pågående pendelrörelse som speglar varandra. Tro och tvivel, förtröstan och uppgivenhet, hopp och förtvivlan. Men det står helt klart att; för att kunna bereda vägen för Gud, för evangeliet, så räcker det sällan med bara det trosvissa, övertygande, enkla, snabba.

Kanske är det när vi med egen erfarenhet vet vad som stått i vägen för oss kan hjälpa andra, när vi kan vi rensa bort bråten så att ... så att livets mångfald blir tillgänglig, möjligheterna och vägvalen blir tydliga, inte främst så att vi vet vart vi ska gå, utan så att vi vågar gå. Röra oss framåt, inåt, mot Gud. Då kan också tvivlet bli bärare av evangeliet, det glada budskapet om att Gud blivit människa.

Det är inte farligt som kyrka att tala om både tro och tvivel. Det är bibliskt att göra det. Jesus gör det, möter oss i vår otro. Att tillsammans få leva i en Till-Lit som får leda till en Till-tro. En undan som får förvandlas till Förundran.

Att tro att Gud är fortfarande är den som handlar.
Att Jesus är fortfarande den som är vår räddning. Fast vi inte alltid ser det. Att lyssna på det som hållit kyrkan levande igenom alla tider, genom både mörka och ljusa dagar.  Och kommer att fortsätta göra. Våga tro på det. Eller helt enkelt bara vila i andras tro, som får bära din.