Saliga de...

Dessa som är klädda vita kläder, vilka är de och varifrån kommer de? De kommer ur det stora lidandet. De har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod. Därför står de inför Guds tron.

Det är de saliga, för salig är den som går med Herren… Jag blev helt salig säger någon ibland, när något alldeles särskilt händer. Det finns liksom inget jordiskt uttryck som helt kan fylla denna totala känsla av lycka. Det är som om man svävar, blir buren av något, av salighet. Salighet bär. Därför kan salighet aldrig någonsin komma att handla om den lycka som mäts i jordiska portioner och mått, framgång, lycka, karriär. Salighet är något helt annat. Salig är också den som kommer ur det stora lidandet, för hon har vandrat buren av Gud.

En som vandrade med Gud var Mose. Han fick till uppgift att leda sitt folk ut ur Egypten och till det förlovade landet. Men han nådde inte ända fram. Efter den långa vandringen så fick han inte avsluta sin uppgift. Gud tog honom med upp på ett berg, så att han skulle få se det förlovade landet. Moses dog på berget och någon annan fick avsluta det han påbörjat.

På ett sätt kan vi säga att Moses inte kom hela vägen fram, att hans liv på ett sätt blev oavslutat, ofullbordat men samtidigt kan vi i samma andetag säga att Moses var hemma hela tiden. Från den stund då Herren och Moses åter knöt kontakt med varandra och Mose tog Gud på allvar så var han hemma. Trots den långa ökenvandringen, trots det stora lidandet de stora umbäranden som han och hans folk fick genomlida. Trots att de hela tiden var på väg så var de redan hemma, hos Gud.

Så är det också med vår egen pilgrimsvandring. Vi vet ju inte vilka planer Gud har för oss. Kanske är det bara vi själva som ställer upp måtten för vad vi ska ha hunnit med, och producerat och fogat till vårt CV, som om vi alla kandiderade till att bli ett helgon? Är det inte nog med att vi alla en gång får komma inför herren tillsammans med alla änglar och helgon och leva det liv i himlen där allting är fullbordat en gång för alla – för vår skull?

Kanske andras det alltför mycket trons lättja denna Alla Helgons dag då vi med helgonen som förebild ska våga ta ett kliv framåt, stå upp, visa världen våga vad vi tror. Det är möjligt. Men om det är helgon vi kandiderar till att bli då tror jag att vi missar målet. Och faller i prestationsfällan. Där ligger redan ganska många…

Om himlen tror jag att det är en plats där inga halvfärdiga uppgifter och uppskjutna sysslor gnaga på vårt samvete. Ingen Sankte Per kommer att säga till mig när min dag kommer: Men Liselotte, hur kan du komma nu, du har ju varken hunnit med det eller det eller det… och vad svarar man på det? Jag trodde jag hade hela helgen på mig… eller livet...

Därför står de inför Guds tron. Därför står vi här. Inför Guds tron, inte bara en gång i framtiden men också redan nu. Här och nu får vi kalla oss salig om vi vill att Herren Jesus Kristus ska få vara den bärande kraften i vårt liv. Ledstjärnan. Inte bara det moraliska rättesnöret som jag läste på en soptunna Göteborg,

Tänk att alla gör som Sara, kastar soporna där de ska vara…

Salighet handlar om någonting helt annat. Alldeles tydligt blir det i saligprisningarna som Jesus uttalar från berget, där han samtalar med sina lärjungar, salig är den som… är fattig, törstig, hungrig, förföljd… För sin tros skull. För vem känner sig lycklig om man är fattig eller hungrig. Eller om man gråter eller blir hatad och förföljd? Då är man väl snarare olycklig. Men det handlar just om detta att varje dag få räkna med Gud i vårt dagliga liv och att söka oss till Jesus. Till honom som stöder, tröstar och bär. Ljuset som leder oss på rätta vägar. När vi inser vår egen litenhet och vänder oss till honom och hans kärlek, då kan ett nytt liv börja och vi kan bli saliga.

Kanske är detta att vandra salig med Gud också handla om att någon gång våga lägga halvfärdiga uppgifter åt sidan och ägna lite tid åt den här saligheten som Jesus talar om. Och att ibland finna oss i att andra skördar vad vi har sått, slutför det vi har påbörjat, det är den salighet som inte sätter oss själva främst utan honom Jesus Kristus som vinner saligheten för oss. Den salighet som helt enkelt handlar om att sätta vandringen med Gud före alla andra. Då kan vi vara vissa i löftet om hans kärlek och nåd varje dag att vi är hemma hela tiden, i med och motgång, i ökenvandring och till slut i en salig hädanfärd… hemma, ja, hemma hos Gud.