Tacka Gud i livet s alla skiften...

Det står i Bibeln: ”Tacka Gud i livets alla skiften.” Men vad är ett tack? Är det ett tack för maten? Är det optimistens morgonbön? Eller handlar det om att vi ska lära oss att vara tacksamma vare sig vi är det eller inte? Jag tänker på söndagsskolans lilla mörka pojke som fungerade som en sparbössa, som ödmjukt bockade när man stoppade en peng i bössan.

Nån kanske tänker: vad har jag för skäl för att känna mig tacksam? Som kan komma på tusen skäl att inte vara det. Värk i kroppen, ingen ringer, ingen hälsar på. Ingen tackar mig för vad jag gör för familjen eller märker att jag alltid ställer upp. När ingen är tacksam mot mig och vad jag gör varför ska varför skall jag då vara det? Nej nån måtta får det vara. Men att tacka Gud i livets alla skiften lägger en nyansskillnad mellan tacksamhet och tacksägelse.

Tacksamhet handlar ofta om att tacka för vad vi får
Tacksägelse handlar om att lova Gud för den han är.

Men om det nu är så att vi när vi hör ordet tacksägelse är mer vana att tänka på dem som genom döden har tagits ifrån oss? Minns då att tacksägelse inte handlar om den som har dött utan om honom som har uppstått för att vi ska vinna evigt liv. Tacksägelse handlar om livet, i livets alla skiften.

”Tacka Gud i livets alla skiften.” Men inte ens i Bibeln tackar alla för allt. Job klagar, David, psalmisten klagar både på och inför Gud. Till och med Jesus ropar: ” Varför har du övergivit mig? Du och jag står också här med önskningar och viljor utan att det för den skull blir riktigt som jag vill i livet. Vissa dagar präglas mer av resignation än av glädje och tacksägelse.
Och det kommer alltid att det finnas de som vi aldrig kommer att kunna förstå eller kunna tacka för. Men tacksägelse är något annat än tacksamhet. Istället för att ställa tacksägelsen i relation till vad vi har får vi relatera till Gud som älskar. Som alltid älskar, under livets alla förhållanden.

Men kanske måste vi först göra upp med vår idealbild av livet. Inse Gud inte spelar med oss som brickor i sin hand, som delar ut glädje och sorg, olycka och sjukdom, hälsa och rikedom efter egen nyck. Det är inte Gud som är ute för att missunna oss vare sig glädje, lycka eller hälsa. Det är en helt annan kraft som står för det.

Vi kan inte alltid välja vad som kommer till oss eller vad som tas ifrån oss. Men vi kan få hjälp att förhålla oss till det. Tacka Gud i livets alla skiften… Också när det är som mest omöjligt. För att hålla linjen öppen till Gud som älskar. Att navigera mellan resignation och glädje. Tacksägelse. Att tro på att det som verkar vara dött får liv igen. Att det i resignationen, och i tvivel och hopplöshet, efter afton kommer morgon, det nya ljuset och den nya dagen.

Jag kan vakna till en ny dag och tänka:
Hur skall jag klara det här?
Eller fråga "Vad vill du med mig idag”?

Att räkna bara med vår egen kraft, eller att faktiskt våga räkna med Gud, som med sitt löfte lovat att gå med oss alla dagar… Det senare ger en unik möjlighet även för oss som ibland upplever livet alltför ohanterligt. En påminnelse om att även om lyckan inte är självklar så kan vi få kraft att både leva livet och tacka för att vi får leva det. Jesus är fantastisk på att hitta missade möjligheter och förlorade skatter.

Det är vad Jesus ger oss. En Långfredagstro som landar i påskdagtro. En tro trots allt. Med tre smärtsamma dagar däremellan då Jesus delar hela världens mörker och nöd. I Bibeln går dessa två hållningar ofta hand i hand, sida vid sida hela tiden, glädje och sorg, tacksamhet och förtvivlan. Psaltarpsalmen växer ur livets yttersta förtvivlan rör sig sakta men säkert mot livets innersta mysterium – den obändiga viljan att leva. Att i livets alla skiften, att utifrån påskdagsmorgonens djupaste sorg vid graven luta sig mot ängelns budskap ”Han är inte här, han är uppstånden”. Han som gjort liv möjligt där du inte trodde att det fanns. Tron på Jesus Kristus och hoppet genom honom som sakta men säkert kan förvandla resignation till lovsång. Amen

Amen