men om jag vill det...

...då måste jag ju få det.

Tittade på Tv 8 i morse medan jag sorterade barnens lego, en oerhört kreativ uppgift förresten. En säck kaos till ordnade staplar och påsar. Det var riktigt kul. Men jag satt alltså på golvet framför TVn och tittade på Robert Aschbergs program, ingen favvo precis men, det blev så. Han hade med sig i programmet den nyss avlidne Ulf Larssons fästmö och diskussionen gällde om man får ta med sig djuren i kistan, eller begrava urna tillsammans med kistan/den avlidnes urna. Jag vet att det har förekommit, tror att jag någon gång haft en sådan begravning själv då de anhöriga efteråt sagt att man lagt ner din lilla lådan med hundens aska i kistan. Det var inte så mycket att göra åt det då.

Och med all respekt och den risken dman tar då man bloggar , inte bara om en företelelse utan om människor önskningar, uppfattningar, lägntan och sorg så gör jag nu det .Eftersom debatten är offentlig och det är Larssons änka som önskar ett fortsatt samtal i 'mnet för att förändring ska kunna ske. Då vill jag ge min syn på saken.

Aschberg fick förvisso det att låta som om det var begravningsförättarens goda vilja som avgjorde om man fick eller inte, så är inte fallet, det är den profana begravningslagen som avgör det och inte kyrkan. Det är alltså inte kyrkan som säger nej... Och jag vet att det är många märkliga saker som följer med i kistor, inte bara aska från djur. Men att lagstadga att våra kyrkogårdar för människor också blir kyrkogårdar för djur tror jag är ett till det yttre litet steg som kan få konsekvenser. Johan Blix, kyrkoherde uttalade sig och sade att det skulle vara själavårdande att så kunde fått ske i det här fallet. Men i framtiden vid en eventuellt ändrad lagstiftning så handlar det inte längre om att någon slinker ner en låda aska i kistan utan att vi faktiskt legaliserar bruket av djur på kyrkogården. Inte bara gravsättning av redan döda djur tillsammans med den avlidne utan i framtiden också aska från djur som avlidit efter gravsättning av den människa som redan är död. Kan vi i då i efterhand ha en urnsättning av askan från det döda husdjuret? I praktiken borde det ena leda till det andra. Hur gör vi med människor som på lantgårdar etc lever nära sina djur som inte går till slakt om och vill ha dem kremerade och gravsatta? Eller gäller det bara husdjur och vad ska räknas som husdjur? Ska det på stenen få stå vem som är avliden och vilar i graven även för de djur som är gravsatta där? Det finns en mängd följdfrågor att ställa och redan nu fundera över konsekvenserna på. Min egen hund är begravd på en kyrkogård för djur tillsammans med andra djur. Det föll mig inte in att göra på något annat sätt.

Så till den teologiska frågan huruvida djuren har en själ eller inte, om vi får möta dem i himlen eller inte. Bibeln berättar ingenting om det, men vad Bibeln säger ska förvisso inte styra den profana begravningslagstiftningen. men jag ser en vida långsträckt konsekvens av borgerliga förrättare som viger husdjuren till sin sitta vila tillsammans med husse och matte och jag har svårt att tänka att det är dit vi vill komma. Själv är jag glad om jag slipper vila på en djurkyrkogård och det är lika mycket det en själavårdande aspekt att ta hänsyn till.

Men så till slut till det som var min rubrik för blogginlägget. Varför ska jag inte kunna få det så om jag vill det. Detta är ett ännu större dilemma. En värderelativitet mellan vad som är okej eller inte okej. Om jag vill så ska jag, varför får jag inte när jag vill. Det kan vara barnets argument till sin förälder, men det håller inte för att bygga regler och lagstiftningar på. I själva verket är lagstiftningar ofta till för att just reglera att vi inte självklart kan få det som vi vill, eftersom det vi vill ha ofta sker på någon annans bekostnad. Den person som lagstiftningen vill skydda... Men jag är nyfiken på den fortsatta debatten i ämnet....
Läs mer
Aftonbladet 8/10 -09
Aftonbladet 4/10 - 09
Expressen 6/10 -09