Det finns tillfällen i livet när ingenting är sig likt. Det invanda och välkända bryts up och vi kastas ut på okänd mark. Tro förbyts i misstro. Emmaus vandringen handlar om det. Emmaus är en text om en vandring men också om förvandling. Om erfarenheten av att det finns en väg från död till liv.
Medan de gick där och samtalade kom Jesus själv och slog följe med dem. Trötta och modfällda hälsar de välkommen den okände vandraren utan att känna igen honom. I skymningen vandrar de från Jerusalem till Emmaus och de berättar för Jesus om vad de har varit med om. De behöver prata av sig allt som har hänt, sin förtvivlan, sitt förlorade hopp. Kanske gick de där, ibland uppfyllda av samtalet, ibland av den ordlösa men ändå innehållsrika tystnaden. De har delat samma upplevelser, påskens händelser och deras glädje har förbytts i sorg och missmod. Döden har tagit udden av deras tro, ännu utan den tro som tagit udden av döden.
När Jesus slår följe med dem blir de knappast förvånade. Människor på resa delar ofta med sig av sina erfarenheter till okända medresenärer. Man blir lite extra språksam när man lämnar sina egna hemtrakter och befinner sig på okänd mark tillsammans. Jesus som de ännu inte känner igen öppnar samtalet med en fråga: Vad är det ni går och samtalar om? Och då kommer alltsammans – hela historien. De talar och han lyssnar. Men de känner inte igen honom. Trots alla tecken han ger dem så ser de inte honom som den han är. Det är först när han sätter sig ner och delar brödet med dem som de känner igen honom som Jesus. Bibeln är full av berättelser om människor som har stått ansikte mot ansikte med Gud och först efteråt förstå vem det är de har mött. Därför går vägen mellan Jerusalem och Emmaus också genom vårt eget liv. Mellan oviss undran och igenkännande glädje.
Och ibland på den vägen sker det oväntade, vandringens förvandling. Någon kommer i fatt dig på din väg och sluter upp vid din sida. Någon som ser hur det är fatt och undrar om du vill berätta. Och du får berätta om ditt liv och dina drömmar, din tro och ditt tvivel. Om det du trodde och hoppades på som togs ifrån dig. >Det kan vara drömmar och längtan, förhoppningar, eller en livskamrat och kärlek, ett arbete, en vänskap du litade på. Brustna drömmar, bristande tro eller hopp. Och på den vägen gör dig den anonyme vandraren sällskap en bit, lyssnar till din berättelse om ditt liv. Påskberättelserna berättar att det är Jesus som går vid din sida.
Påskdagen berättar för oss om Kristus som är uppstånden, annandag påsk vill visa oss vad uppståndelsen betyder för vårt eget liv och vårt eget sammanhang. När Jesus säger att han är vägen, Sanningen och Livet så menar han det, bokstavligt talat. Jag är här, jag är inte bara med dig på vägen, jag är din väg, jag är inte bara en sanning utan Sanningen att förströsta på lita på, tro på. Jag är Livet som ger dig liv.
Genom ordet får vi liv, profeten Hesekiel gör det tydligt för oss idag. Hesekiel predikar för benen och de får liv. Genom ordet får vi liv. Genom ordet får vi kött och ben, den tro som bär oss genom livet. Mötet med den uppståndne förvandlar. Påskdagen handlar om Jesu Kristi uppståndelse från död till liv, annandag påsk handlar om uppståndelsens verklighet, livet på väg tillsammans med Gud. Kristendom är inte en lära om uppståndelsen, den är ett sätt att leva, den handlar om liv på vandring mot förvandling. Vägen mellan Jerusalem och Emmaus – är en vandring med ett skeende också i vårt eget liv. Att när du går så gör någon dig sällskap på vägen. Någon som du kanske inte känner igen förrän förtroendet är upprättat, förrän ni har vågat sitta ner och dela brödet med varandra. Detta är jag för dig, säger han och sträcker dig sitt liv.
Så är vi också kallade att dela livet med varandra, i trons gemenskap. Och den gemenskapen är världsvid, den sträcker sig över alla gränser, mot öster, väster, norr och söder, till stora och små, genom alla block och över alla barrikader. Och kanske är det just du som är på väg, som sluter upp vid någons sida, som berättar för dig om sitt eget liv, och sitt förlorade hopp. Då får du, i gott sällskap med Jesus, medvandraren, gå ett stycke med på vägen, lyssna och dela liv. Dela nöd och dela bröd. Det finns många liv som behöver berättas, lyssnas av. Ibland kan det ta tid innan bitarna faller på plats, vi måste vara beredda att gå så länge… Egentligen utan att det tycks hända någonting. Men det händer. Om vi litar på att den helige Ande arbetar under ytan både i oss själva och hos den vi möter så får vi våga tro på förändring och förvandling. Din tro gör skillnad. Våga tro det. Att den gör det, inte bara på din egen väg… Utan också för den du möter och är beredd att dela en bit av vägen tillsammans med…
Medan de gick där och samtalade kom Jesus själv och slog följe med dem. Trötta och modfällda hälsar de välkommen den okände vandraren utan att känna igen honom. I skymningen vandrar de från Jerusalem till Emmaus och de berättar för Jesus om vad de har varit med om. De behöver prata av sig allt som har hänt, sin förtvivlan, sitt förlorade hopp. Kanske gick de där, ibland uppfyllda av samtalet, ibland av den ordlösa men ändå innehållsrika tystnaden. De har delat samma upplevelser, påskens händelser och deras glädje har förbytts i sorg och missmod. Döden har tagit udden av deras tro, ännu utan den tro som tagit udden av döden.
När Jesus slår följe med dem blir de knappast förvånade. Människor på resa delar ofta med sig av sina erfarenheter till okända medresenärer. Man blir lite extra språksam när man lämnar sina egna hemtrakter och befinner sig på okänd mark tillsammans. Jesus som de ännu inte känner igen öppnar samtalet med en fråga: Vad är det ni går och samtalar om? Och då kommer alltsammans – hela historien. De talar och han lyssnar. Men de känner inte igen honom. Trots alla tecken han ger dem så ser de inte honom som den han är. Det är först när han sätter sig ner och delar brödet med dem som de känner igen honom som Jesus. Bibeln är full av berättelser om människor som har stått ansikte mot ansikte med Gud och först efteråt förstå vem det är de har mött. Därför går vägen mellan Jerusalem och Emmaus också genom vårt eget liv. Mellan oviss undran och igenkännande glädje.
Och ibland på den vägen sker det oväntade, vandringens förvandling. Någon kommer i fatt dig på din väg och sluter upp vid din sida. Någon som ser hur det är fatt och undrar om du vill berätta. Och du får berätta om ditt liv och dina drömmar, din tro och ditt tvivel. Om det du trodde och hoppades på som togs ifrån dig. >Det kan vara drömmar och längtan, förhoppningar, eller en livskamrat och kärlek, ett arbete, en vänskap du litade på. Brustna drömmar, bristande tro eller hopp. Och på den vägen gör dig den anonyme vandraren sällskap en bit, lyssnar till din berättelse om ditt liv. Påskberättelserna berättar att det är Jesus som går vid din sida.
Påskdagen berättar för oss om Kristus som är uppstånden, annandag påsk vill visa oss vad uppståndelsen betyder för vårt eget liv och vårt eget sammanhang. När Jesus säger att han är vägen, Sanningen och Livet så menar han det, bokstavligt talat. Jag är här, jag är inte bara med dig på vägen, jag är din väg, jag är inte bara en sanning utan Sanningen att förströsta på lita på, tro på. Jag är Livet som ger dig liv.
Genom ordet får vi liv, profeten Hesekiel gör det tydligt för oss idag. Hesekiel predikar för benen och de får liv. Genom ordet får vi liv. Genom ordet får vi kött och ben, den tro som bär oss genom livet. Mötet med den uppståndne förvandlar. Påskdagen handlar om Jesu Kristi uppståndelse från död till liv, annandag påsk handlar om uppståndelsens verklighet, livet på väg tillsammans med Gud. Kristendom är inte en lära om uppståndelsen, den är ett sätt att leva, den handlar om liv på vandring mot förvandling. Vägen mellan Jerusalem och Emmaus – är en vandring med ett skeende också i vårt eget liv. Att när du går så gör någon dig sällskap på vägen. Någon som du kanske inte känner igen förrän förtroendet är upprättat, förrän ni har vågat sitta ner och dela brödet med varandra. Detta är jag för dig, säger han och sträcker dig sitt liv.
Så är vi också kallade att dela livet med varandra, i trons gemenskap. Och den gemenskapen är världsvid, den sträcker sig över alla gränser, mot öster, väster, norr och söder, till stora och små, genom alla block och över alla barrikader. Och kanske är det just du som är på väg, som sluter upp vid någons sida, som berättar för dig om sitt eget liv, och sitt förlorade hopp. Då får du, i gott sällskap med Jesus, medvandraren, gå ett stycke med på vägen, lyssna och dela liv. Dela nöd och dela bröd. Det finns många liv som behöver berättas, lyssnas av. Ibland kan det ta tid innan bitarna faller på plats, vi måste vara beredda att gå så länge… Egentligen utan att det tycks hända någonting. Men det händer. Om vi litar på att den helige Ande arbetar under ytan både i oss själva och hos den vi möter så får vi våga tro på förändring och förvandling. Din tro gör skillnad. Våga tro det. Att den gör det, inte bara på din egen väg… Utan också för den du möter och är beredd att dela en bit av vägen tillsammans med…
Herren lever våga tro det lämna den tid som gått
Hoppet är framtid, nu är livet vår möjlighet.Amen
Hoppet är framtid, nu är livet vår möjlighet.Amen
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar