Där har jag nu mitt hem

Den lilla flickan står tillsammans med sin mamma vid gravstenen. De har lagt dit en krans och tänt ljus och det är Allhelgonahelg.

Hon drar sin mamma i armen och frågar med fingret pekande ner på stenen – Mamma, kommer man till himlen den vägen? Mamman vet inte riktigt vad hon ska svara men säger till sist: - Ja, man kommer till himlen den vägen. Och dottern nöjde sig med svaret.

Vi säger ibland om den som dör bort från oss att han eller hon går bort. Och ibland kan det verkligen tyckas så, att en människa tas ifrån oss, antingen hastigt eller genom att kanske tyna bort under sjukdom. Men genom vår tro på Jesus som säger Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande, genom denna tro så får vi vara vissa om att vi inte går bort utan att vi kommer hem. En vän till mig sa; man kan välja, antingen så tror man att allting blir svart efter döden, eller så tror man att det inte blir det, jag vill inte tro att det blir svart. Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.

Att komma hem ja… Ibland säger vi att någon har fått hembud. Fått komma hem till Gud. Ett hem är en plats där man kan få vara sig själv, känna sig trygg, veta var man hör hemma. Att veta att det varje kväll finns ett hem att komma hem till där jag kan omge mig med det som jag tycker om. En plats där jag får känna mig hemma.

I dopsalmen 381 sjunger vi; Gud har en himmel stor jag stor, med rum för alla dem, som döpts en gång i Jesu namn, där har jag nu mitt hem. Det får påminna dig om att du har ett hem som aldrig kan tas ifrån dig, vart du dig än i världen vänder… Ett hemland, ett himmelrike inom dig. Din hemlandsmark bär du med dig överallt och genom hela livet.

Och när du tänder ljus ikväll för den du älskar och saknar så kan du tänka att det är dopets ljus du tänder. För det ljuset är inte bara ett ljus för livets början och livets vandring, det är också ett ljus för livets slut. Eller snarare för löftet att när livet är över här på jorden så är det inte slut. Det finns en fortsättning. Jesus säger, Jag är med dig alla dagar till tidens slut. Dopets löfte. Vår tid här på jorden är begränsad men Guds tid av evighet.

Jesus påminner oss idag om att för Gud är alla människor levande. För oss är döden en definitiv gräns som skiljer oss från de döda, men för Gud finns inte den gränsen. ”För honom är alla levande” (Luk 10:38).

Vår tro ger oss löfte om att det finns Någon som alltid bär oss. Någon som fångar upp oss i de stunder när vi känner att vi vacklar och faller. När jag slutar andas, när jag släpper det sista greppet om detta livet, då faller jag i levande händer. Tron på Jesus ger oss en grund som aldrig kan ryckas ifrån oss, inte ens den dagen vi dör. Och ikväll när vi minns, när vi tänder våra ljus som också rymmer våra böner och vår längtan, så kan det här rummet och den här stunden också få bli en plats där Gud får komma nära. Ett hem.

Vi kanske upplever slöjan som skiljer himlen från jorden som ovanligt tunn, vi anar en glimt av himlen här mitt ibland oss. För Gud som är nära oss är också nära dem vi älskar.
Och om himlen ändå känns långt borta så får vi sträcka ut handen, viska orden, - bär mig, hjälp mig, gå med mig genom det svåra. Led mig med ditt ljus. Kom med tro, hopp och kärlek, kom med ljus.

- Mamma, kommer man till himlen den vägen

- Ja, där bortom väntar himlen. Där har vi nu vårt hem. Amen