Jesus säger: Den som kommer till mig ska jag inte visa bort.
Mannen hade varit på väg i hela sitt liv, alltid på väg, antingen till jobbet eller från jobbet ,till ut på en resa eller hem från en resa. Till någon eller bort från någon. Och det hade varit okej så… Egentligen. Han hade haft allt, eller i alla fall mycket av det mesta. Nu satt han här, med bilder och fotografier, av det liv som blev hans. Själv var han inte med på så många av bilderna, många av dem hade han tagit själv. På ett sätt skulle man kunna tro att han faktiskt inte hade varit där… Osynlig…
När någon frågade så brukade han stolt kallas sig för ”något av en sökare”. Han var inte alls stängd för varken andliga upplevelser eller existentiella tankar på livet. Men nu, med fotografierna i hand, med insikt om livet som rusade förbi alltför fort, ensamheten och den tomma platsen vid köksbordet mitt emot honom så undrade han ändå. Nu har hon fått komma hem sa det om hans hustru. Komma hem… Orden dröjde sig kvar. Vad är hemma? Vad är borta? Borta bra men hemma bäst. Och jag som ju är ”något av en sökare”… Fann jag något eller var jag alltid på väg? Vad var det jag sökte efter egentligen? Eller var det en undanflykt för att inte behöva svara…
Också barnbarnets konfirmation förra söndagen: Må Guds goda Ande leda dig på alla dina vägar. Han dammade av sitt eget konfirmationsfotografi… Jag har ju alltid varit något av en sökare… Och den som söker ska ju finna… Var hör jag hemma? Vilket är mitt hem? Gud goda ande på alla mina vägar… Det måste ju betyda att allt det som jag sökte efter, rusade för att få var med mig redan från början… Att man kanske inte kan resa bort från Gud. Eller inte heller resa bort för att söka Gud… Jag är nog ingen sökare ändå, tänkte han: Jag är en längtare… Som längtar efter tro, som längtar efter att få leva hela livet.
Att komma hem, att hitta hem… Framme, ja framme hos Gud sjöng de i kyrkan. Kanske har jag varit framme hela tiden, jag bara visste inte om det. Det var bara Gud som visste. Som också väntade och längtade… efter mig. Han rövade orden på sig själv, Må Guds goda ande leda mig alla mina dagar… Och plötsligt så fann han sig funnen. Han behövde faktiskt inte söka… Eller längta… Allt fanns där redan, hade gjort hela tiden…
Jag har kanske timmar kvar, ändå har jag inget svar, frågorna kom alldeles för sent.
Men jag gör så gott jag kan, det är svårt att vara sann
Tro, jag får tro - måste tro - tro...Tro, jag får tro - måste tro - tro...
Mannen hade varit på väg i hela sitt liv, alltid på väg, antingen till jobbet eller från jobbet ,till ut på en resa eller hem från en resa. Till någon eller bort från någon. Och det hade varit okej så… Egentligen. Han hade haft allt, eller i alla fall mycket av det mesta. Nu satt han här, med bilder och fotografier, av det liv som blev hans. Själv var han inte med på så många av bilderna, många av dem hade han tagit själv. På ett sätt skulle man kunna tro att han faktiskt inte hade varit där… Osynlig…
När någon frågade så brukade han stolt kallas sig för ”något av en sökare”. Han var inte alls stängd för varken andliga upplevelser eller existentiella tankar på livet. Men nu, med fotografierna i hand, med insikt om livet som rusade förbi alltför fort, ensamheten och den tomma platsen vid köksbordet mitt emot honom så undrade han ändå. Nu har hon fått komma hem sa det om hans hustru. Komma hem… Orden dröjde sig kvar. Vad är hemma? Vad är borta? Borta bra men hemma bäst. Och jag som ju är ”något av en sökare”… Fann jag något eller var jag alltid på väg? Vad var det jag sökte efter egentligen? Eller var det en undanflykt för att inte behöva svara…
Också barnbarnets konfirmation förra söndagen: Må Guds goda Ande leda dig på alla dina vägar. Han dammade av sitt eget konfirmationsfotografi… Jag har ju alltid varit något av en sökare… Och den som söker ska ju finna… Var hör jag hemma? Vilket är mitt hem? Gud goda ande på alla mina vägar… Det måste ju betyda att allt det som jag sökte efter, rusade för att få var med mig redan från början… Att man kanske inte kan resa bort från Gud. Eller inte heller resa bort för att söka Gud… Jag är nog ingen sökare ändå, tänkte han: Jag är en längtare… Som längtar efter tro, som längtar efter att få leva hela livet.
Att komma hem, att hitta hem… Framme, ja framme hos Gud sjöng de i kyrkan. Kanske har jag varit framme hela tiden, jag bara visste inte om det. Det var bara Gud som visste. Som också väntade och längtade… efter mig. Han rövade orden på sig själv, Må Guds goda ande leda mig alla mina dagar… Och plötsligt så fann han sig funnen. Han behövde faktiskt inte söka… Eller längta… Allt fanns där redan, hade gjort hela tiden…
Jag har kanske timmar kvar, ändå har jag inget svar, frågorna kom alldeles för sent.
Men jag gör så gott jag kan, det är svårt att vara sann
Tro, jag får tro - måste tro - tro...Tro, jag får tro - måste tro - tro...
(Py Bäckman)
Det kristna livets överraskande gåva är att finna sig funnen. Att upptäcka att Guds närvaro redan finns i livet och inte behöver erövras. Det handlar om att läsa in Kristus i sitt liv och läsa in sitt eget liv i Kristus. Men erfarenheten av Guds närhet måste få mogna i egen takt. Det andliga växandet är ett långsamt växande där vi mer och mer finner Gud i våra egna liv – en svindlande relation som genom livet får bära ut på djupet.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar