Frimodig? Knappast...

Jag ber ofta om frimodighet. Att vi ska vara frimodiga i församlingen. Ber om det för egen del också. Det grekiska ordet för "frimodighet" betyder "öppet tal", "att säga allt". När jag läser det så inser jag att jag inte är så frimodig trots allt. När vi ser på Jesus så vet vi att han ser allt, han ser alla våra gömmor och skrymslen, inför honom kan vi inte dölja något. Det kan vara smärtsamt. Därför vill jag inte alltid berätta allt.

Men samtidigt vet jag ju hur gott det känns när vi har berättat allt. När vi inte bara vet att den andre vet utan också har fått säga det högt, bekänna med orden. När jag ser på Jesus, får jag vara öppen, säga allt. Plocka fram också mitt skräpiga inre. och vet a att jag är älskad av Gud. En del tror att skräp är det samma som värdelöshet. Så är det ju inte. Vi är inte värdelösa, även om vi kan känna oss så ibland. Trötta, misslyckade, dumpade. Då behöver vi i en motbild, en spegelbild. Jesus. Som ser mig bakom mina trasigheter och älskar mig som den jag är. Därför får vi komma till honom, framför allt när vi har det skräpigt. När jag har varit ute i trädgården och jobbat har jag en förmåga att bli väldigt smutsig. Ofta lerig överallt. Då ställer jag mig i duschen. Låter de varma strålarna skölja över kroppen. Ibland får jag skrubba rejält. Så kan det vara att komma till Jesus. Översköljande kärlek. Då är det en poäng att vara frimodig, att berätta allt, inte hålla undan något. När vi blir iklädda i rena kläder är det gott att vara ren inunder. Nästa gång jag ber om frimodighet ska jag också påminna mig om att berätta allt, inte hålla undan något. Han vet ju ändå redan och bara väntar på att få höra... Jag märker dessutom att ju skräpigare jag har i mitt inre desto mer städar jag här hemma. Är det någon mer som har det så? Som ersätter inre lugn med yttre kontroll? Då är det också dags att be om frimodighet. Att både dammsuga och samtidigt berätta allt...