Det kommer att lugna ner sig...

Så säger jag ofta till vänner som undrar när jag ska slå ner på takten. "Bara jag får göra det här, den här månaden på året är ofta mer intensiv..." Jag inser så småningom att de har rätt och jag har fel. Det blir inte lugnare. Det är bara något annat som tar vid... Jag tycker om att ha ett aktivt liv, vill att det ska hända saker. Men plötsligt är det som om den där platsen som Jesus ibland drar sig undan till, inte längre existerar. Vi skojade om det häromdagen. Det hade varit lite extra körigt och intensivt på jobbet och vi satt och stönade tillsammans. Hur orkade Jesus egentligen? Den som kommer till mig ska jag inte visa bort, sa han. Och när han väl drog sig undan kom människor ifatt honom och han visade inte bort dem då heller. Han fylldes av medlidande.

Svaret fick jag på SMS lite senare, från vännen med de många gånger lite kluriga tankarna: "Så var han också utbränd vid 33!" Och vi tillade från den trötta soffan: "Efter bara tre års tjänstgöring. Och han var ändå Guds son - vi är bara människor..."

"Jobbet måste göras", säger en. Ja, det måste det. Men vad begär vi av varandra egentligen? Vi ska ju räcka ett helt liv! Hur långt det livet blir vet vi inte, men medan vi lever ska vi leva ett helt liv. Och vi behöver hjälpa varandra med det. Som vänner, familj och arbetskamrater. Jag läste just en fråga på nätet på tidningen Dagen som handlade om relationer. En man som inte orkade med ett samliv med sin hustru. "Jag lever som i ett ekorrhjul... Det har varit hektiskt i flera år..."

Hur många är vi inte som tappat bort våra liv och relationer på vägen? Och som grämer oss efteråt för att vi varken såg eller förstod vad som hände? Det som gjorde att vi hamnade i en känslomässig utbrändhet som inte gick att vattna till liv igen... Ingen är oersättlig säger vi ibland. Det beror på. På våra arbeten är vi utbytbara. Det rasar inte utan oss. Men i våra hem och familjer är vi faktiskt oersättliga. Ändå är det där som vi på något sätt tar varandra för givet. Tills den dag då det är för sent.

Detta blev min måndagsfundering, den lediga dagen som jag fyller med en del måsten, men inte för att jag måste utan för att jag vill. Klippa gräset, plocka jordgubbar... Jag vill brinna för det jag gör, men inte bli utbränd för det jag gjort... Vill leva ett helt liv!

Men nu ut i jordgubbslandet!