Dopet och tron

Jag funderar mycket kring dopet. Min bäste vän säger att om han lyckas övertyga mig om att grunden för dopet är den vuxnes bekännelse och omvändelse och inte det barndop vi döper i, i Svenska kyrkan och många andra kyrkor, så kommer jag att få problem som präst i denna kyrka. Men det kan man ha ändå. Jag döper många barn, inte fullt lika många vuxna. Jag håller barnen i min famn och blickar in i de alltsom oftast djupblå spädbarnsögonen. Anar en glimt av himmelriket där. Sannerligen den som inte tar emot Guds rike som ett barn... Den stora gåvan som bara är nåd, ingenting vi kan göra för att förtjäna den. Guds rike genom dopet och tron. Ibland kommer tron först och som svar på det dopet, och oftare i vår kyrka först dopet och som svar på kallelsen i vårt dop, tron. Så var det för mig. Att jag växte in i lärjungaskapet, för att jag fick berättat om det för mig, av kyrkan, genom söndagsskola, genom konfirmation och genom Gud som kallade mig genom sin Ande.

Låt honom eller henne dag för dag växa i sitt dop. I dopsamtalen talar jag om trons betydelse, om livet tillsammans med Gud. Samtal som ibland ändå avslutas med orden: Så roligt, på söndag får du ditt namn... =( Någonstans lyckas jag inte alltid nå fram när jag berättar om honom som är Ljuset, Vägen, livskamraten, som aldrig viker från vår sida. Som alltid älskar oss och längtar efter oss. Som längtar efter vårt Ja.

Att dag för dag leva i sitt dop. Det är det livet som jag vill ge mina barn. Att de växer in i bönen, glädjen, gemenskapen och lovsången. Det är vad jag önskar för varje barn. Att de ska kunna säga som min son och dotter. Det finns bara en Gud, och det är den Guden vi ber till, som hör ocss och som vi får våra ord ifrån... (Dagens citat från bilfärden till stranden) Och detta är vår angelägenhet som kyrka, att inte bara döpa barnen utan att sedan kunna gå vid deras sida, sponsra dem, uppmuntra dem, förse dem med trons kläder och bönens språk.

Om Jesu dopbefallning lyder: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar, genom att döpa dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och genom att lära dem att hålla allt vad jag har befallt er” så förpliktar det, inte bara föräldrar och faddrar utan också oss som kyrka. Gud handlar med oss i dopet, jag tror på den helige Andes närvaro när jag ber i Anden för det barn som ska döpas. Att Gud är med. Det är ingenting jag bara gör. Men hur går vi vidare? Hur stöttar vi och undervisar alla dem som bär fram sitt barn till dopet om att förstå vårt eget lärjungaskap? Att förstå vem vi har valt att höra till och vill att våra barn ska få lära känna?

Låt barnen komma till mig och hindra dem inte... Men jag vill att de ska få stanna där...