Apropå språk...

Jag har alltid älskat språket. Det poetiska, ja även det ironiska ibland. lek med ord, ordvitsar och dubbeltydigheter. Anspelningar kan också ha sin plats ibland. Men det är med språket precis som med våra kroppar. Det behöver rätta kläder. Det ska inte dölja eller förvanska det vi vill säga men gärna locka oss till ett större utforskande, i tanke och fantasi, locka oss längre in i berättelsen. Det påminner mig om mitt första år vid Lunds universitet. Jag läste religionshistoria och i detta fallet var det en professor som föreläste om hällristningarna i Bohuslän och deras betydelse. Hon talade om den kända figuren av en man och en kvinna i en lustfylld akt som att "de pussades". Vi stundenter förstod ingenting. men de pussas väl inte "de... ju... " Här skulle David Batra (se inlägget nedan) inte dölja avsikten med bilden i några omskrivna formuleringar. Och kanske är det så att vi idag har förlorat språkets djup och mystik och kanske delar av vår egen fantasi. I takt med att kroppar är allt mer avklädda så blir även språket det. Det lämnar ingenting för fantasin. Med det så menar jag inte att skyla över, det måste finnas ett visst utrymme för fantasin att sättas igång... Varken kroppar eller ord ska kläs i tält... :-)

Låt oss använda vårt språk och alla dess nyanser. Och tro mer om människors möjligheter att faktiskt kunna läsa mellan raderna vad som sägs och vad som som står...