Vän och ovän

Hörde ett citat idag. Om du har Gud till vän kan du inte ha någon ovän. Jag fick inte ihop det. Min erfarenhet är snarare att det är just detta att när min bäste vän är Jesus, när jag vill följa honom, leva nära honom, lyssna till honom som skapar det oro hos andra, och kan till och med upplevas som ett hot. Där Jesus finns med så kommer att alltid att finnas någon som störs eller provoceras av det.

Men min bäste vän, (näst efter Gud då...) hjälpte mig (igen) i mina tankar. De är värda att citeras... De kom också i en situation idag då jag verkligen behövde dem.

Om du har Gud som vän kan du inte ha några ovänner, men andra kan ha dig som ovän. Så långt det kommer an på oss så får vi ha frid med andra människor...

Det finns olika sätt att hantera konflikter, eller åsiktsskillnader. Om vi bestämmer oss för att vi inte kan acceptera att vi tycker och tänker olika så kommer vi aldrig att kunna mötas, eller förstå varandra för den delen heller. Då är det lätt att göra den andre till sin ovän. Men jag måste kunna bestämma om jag vill ta del i det, i den rollen. Vill jag vara en ovän, vill jag göra någon annan till en ovän? Söker jag frid eller söker jag strid? Att vända andra kinden till kanske handlar om detta att helt enkelt så oberörd när någon muckar gräl. Det finns någon, Splittraren själv, som alltid kommer att jubla. Han jublar inte så högt vid första slaget som han gör när vi slår tillbaka. Då vet han att han har vunnit första ronden. Söker jag frid eller söker jag strid?.. På den frågan får jag somna i natt. Med Gud som min bäste vän.