Jag ska köpa blommor för pengarna...

Jag fick ett brev på posten igår, med snigelpost. Från ett fackförbund där jag inte är medlem. Blev lite förvånad. Har ingen anledning att vänta mig brev från dem. I kuvertet låg en liten enkel hälsning med blå text och från det vikta pappret fladdrade det ur en blomstercheck. Det hör inte till vanligheten att jag får sådana. Men jag blev förstås lite förvånad när jag läste texten.

Med denna blomstercheck vill Fackförbundet SKTF uppmärksamma att det är 50 år sedan Svenska kyrkan vann en stor seger då kvinnor fick prästvigas för första gången. För SKTF kommer jämställdhetsfrågan alltid att vara i fokus.

Visst blev jag lite upprymd och glad över uppmärksamheten, jag vet att detta firas på olika håll i vårt land idag. Själv är jag fullt upptagen med just det jag blivit kallad till. Och jag är oändligt glad över att jag lever i en tid då min kallelse till präst får bekräftelse i Svenska kyrkans ordning och församlingsliv. Jag har ibland undrat över var jag skulle tagit vägen med min längtan att förkunna. Jag tror att Gud skulle funnit på en utväg. Om det jag gör är välsignat av Honom. Vilket jag är övertygad om. Men jag kan inte hålla med om uttrycket att detta skulle vara en seger för Svenska kyrkan? En seger mot vem då? Samhälle och politiska krafter har drivit frågan länge innan det äntligen gavs möjlighet för kvinnor att gå in i prästämbetet. Vilken seger handlar det då om? Det skulle möjligen vara en seger för dem inom Svenska Kyrkan som var för kvinnor i prästämbetet över dem som var och är emot. Men är det en seger? Jag vet inte om jag skulle vilja använda det uttrycket för en kyrkas gemenskap. Det skulle innebära att vi som är syskon i ämbetet skulle se på varandra som vinnare och förlorare. Och då tappar vi fullständigt fokus på det som borde stå i centrum. Jesu Kristi seger på korset över döden, genom tron på honom ska världen få liv. Det är den seger som står i fokus för mig. I mitt ämbete finns inget av den segern. Ämbetet är ett tjänande i ödmjukhet. Och kanske är det så att ingen av oss var vi än står vet fullt och fast vad Guds tanke var med vår kyrka, eller med våra präster. Men ett är jag rätt så viss om: det är aldrig vi som vinner seger, segern tillhör Jesus och genom honom får vi del av den. Men den goda tanken och uppmuntran tar jag gärna emot från SKTF så länge vi som bröder och systrar inte har vår egen jordiska seger för ögonen utan den som Gud genom Jesus har stridit för oss.

Förmodligen borde jag köpa prästkragar för pengarna men det är nog inte säsong för dem nu....

Till alla bröder och systrar i vår kyrka! All uppmuntran och mod på vägen...

Och så en fråga som jag inte tar upp den här gången. Varför är vi så rädda för att vi har olika uppfattning i frågor? Har kyrkan någonsin varit enig i allt? Så länge vi vet var vi har vårt fokus, vilket jag känner att vår kyrka tappar ibland...

Nu ringer förresten klockorna till helgsmål. Det är då vilodagen inträder, själv ska jag skriva predikan. Är det någon som ringer för mig på söndag kväll. När jag går in i min sabbatsvila på måndag? :-)