Bara den som är utan synd?

Jag hörde ett samtal för ett tag sedan, de visste inte att jag var präst, man kan säga att jag tjuvlyssnade... Men det var inget hemligt samtal, utan ett samtal som fördes på öppen plats. Det handlade om präster, eller i det här fallet om en speciell präst, vem vet jag inte. Hur kan han som... predika evangelium och tala om för oss andra hur vi ska leva? Det var väl själva kontentan av samtalet. Ibland så blir jag arg på mig själv för att jag håller tyst när jag borde tala, andra gånger är det motsatsen, att jag talar när jag borde hållit mun. Men orden klingar tillbaka från ett annat sammanhang i Bibeln, när Jesus står med den nästan stenade kvinnan, efter det att stenarna har fallit från de anklagandes händer. Den som är utan synd, kasta första stenen...

Ingen av oss är utan synd, det vet Gud, själva har vi ibland lite sämre koll på det. Tror nästan inte att Gud ens förväntar sig att vi ska vara syndfria, det är ju själva poängen med att Jesus kom och gav sitt liv för oss på korset, att försoningen inte är någonting som vi grejar själva. Inte utan hans hjälp. Men så tillbaka till prästen. Det slog an någonting i mig som jag själv ibland tänkt. Känslan av litenhet inför min församling. Vad kan jag ha att komma med, hur ska jag kunna visa vägen, jag, en syndare bland syndare. Och samtidigt som jag tänker det så hör jag någon viska i mitt öra: Förminska inte det jag vill göra genom dig. Om Gud har kallat mig i sin tjänst, vågar jag då inte lita på att han rustar mig med det jag behöver?

Det finns två diken (minst) att falla i vad gäller synden, den ena är att toleransens dike. Det är i det diket det viskas: men man måste ju får vara människa (dvs syndig), då synden snudd på förvandlas till en dygd istället för en bister insikt att vi inte tycks kunna leva utan att undvika den. När synden försvaras istället för att förklaras.

Det andra diket är fåfängan. Jag möter ibland människor som älskar att tala om sin synd, om sin förkrosselse. Människor som glömt bort att Jesus har kommit för att förlåta synderna, inte älta dem. Någon slags omvänd självrättfärdighet. Som om det skulle imponera på Gud, att jag är viss om mina synder. Eller kanske tror vi att nåden blir större om vi håller fast vid våra synder? Paulus skriver något om det... Om risken med det diket.

Än slant han hit, än slant han dit... Jag slinter emellanåt i allehanda diken. Vilket jag befinner mig i är jag inte alltid så säker på, det kan nog min omgivning avgöra lite bättre. Men så tillbaka till samtalet som jag fick avslyssna. Kanske förs sådana samtal även om mig. Jag vet att det vilar ett stort ansvar på oss präster, att vi inte kan leva våra liv hur som helst eller utan ansvar. Vi är en förebild. Och som förkunnare också i ett utsatt läge för människors blickar och bedömningar. det är då jag lutar mig tillbaka på min kallelse, vissheten om att Gud vill och hela tiden försöker använda mig, att Han har ställt mig på den här platsen. Och om jag trodde att jag var utan synd och levde som det, som förkunnare och pastor, då finns det en risk att också jag en dag skulle stå där med en sten i min hand. Då blir mötet med Jesus inget nådigt möte. Då drabbar mig insikten om att jag liksom resten av mänskligheten faktiskt har bara ett enda att göra, att krypa till korset. Att komma till Jesus och lägga av oss allt. Varenda synd, även dem som vi har lite svårt att släppa taget om.

Nej, jag är inte bättre än någon annan, att hävda det skulle vara dubbelmoral. Här får vi bara bekänna våra synder för varandra, bröder och systrar och vandra vidare och tjäna Guds rike där Gud faktiskt har kallat oss att vara. Och lära känna nåden gör vi bara genom insikten om synden. Och bekänna den. Kan man ha en präst som också är en syndare? Ja, för det är den enda man får... För det är inte om oss själva vi ska förkunna utan om Honom, att få bli allt mer lika honom. Men på vägen slinter vi än hit och än dit... Och den insikten är ganska smärtsam...