Om kallelsen att våga vara salt och ljus...

Några ord från dagens predikan...

Johannes Döparen, är en särskild man med särskilda uppgifter, Vägröjaren. Johannes, den osmidige, den högljudde och orädde som utmanade etablissemanget och blev avrättad för det. Som hade kraften och modet att tala. Idag på 3e advent fortsätter han att ingjuta mod och kraft i oss att tala tro, att visa vägen till Jesus. Johannes kom med bud om att Messias ankomst är nära. Idag 2000 år senare fortsätter han att vittna om Jesus, om Jesus som är här men som också ska komma tillbaka som Herre och kung över allt. Johannes påminner oss om att ta vårt kristna liv på allvar. Johannes, den rättframme som kommer med både glädjens bud och med stundens allvar.

Somliga människor får speciella uppgifter av Gud. Storartade och heroiska gärningar. Johannes är en av dem. Våra egna enkla plikter verkar inte alltid lika storartade och glänser inte lika mycket. Det var förvisso ingen glänsande tillvaro och heller inget glänsande slut Johannes fick, genom att som det sägs få huvudet på ett fat, som förvisso kanske glänste... Men tjänst för Guds rike är varken någon dans på rosor eller en seglats på en räkmacka. Det är inte heller vad Jesus lovar oss när han kallar oss att gå med Guds rike till en värld som behöver Guds ord.

Alltför ofta gör vi tjänandet av Guds rike till en fråga för prästerna eller de kyrkligt anställda, men att tjäna Guds rike är allas lärjungakallelse. Att vara profet är inte bara förunnat Johannes och de stora bibliska profeterna. Det ligger ett profetiskt uppdrag också för dig och mig när vi säger Ja till Jesus. En 6-åring svarade så här på frågan om vad en profet var: Det är väl någon som hjälper Gud. En profet visar vägen till Gud. Profeter för människor till tro, vänder deras hjärtan till Jesus.

Men det finns en fälla som vi kan riskera att falla i också när vi ställer våra liv i Guds tjänst, och det är tron att det vi gör är av vår egen kraft. Om vi känner oss små och oförmögna kanske vi tycker att vi inte duger eller räcker till för att göra det Gud vill med oss och genom oss. Hur skulle jag kunna, jag är väl ingen talare osv. Eller så finns den andra risken, det är högmodets, och vi vet att det leder till fall. Högmodet föregås ofta av smicker och berömmelse, när man säger om någon, att denne är en stor predikant eller förmår att samla folkskaror och åhörare till sig. Men allt vad vi gör kommer från och ska visa tillbaka till Gud.

Vare sig vi förringar eller förstorar vår egen förmåga så kan vi glömma det viktigaste av allt. Det är aldrig vi som för människor till tro, det gjorde inte heller profeterna, det är Gud som för människor till tro, och som kan göra det genom oss. Tänk särskilt på det som Jesus säger idag om Johannes: Ingen av kvinna född har trätt fram som är större än Johannes, med den minst i himmelriket är större än han. Det är likaväl ett gott recept mot högmod som uppmuntran till den som känner sig alltför liten på jorden…

För det är så att Gud rustar oss med det vi behöver. Gud ger dig inte uppdrag som går vid sidan om den du är. Om du har talets gåva - så ställ det till Guds förfogande, har du sångens och musikens så använd den, har du lyssnandets så låt Gud använda dina öron. Att lyssna kan ibland betyda så mycket mer än tusen ord. Alla har inte den profetiska gåvan men var och en av oss har en uppgift att ”hjälpa” Gud. Därför det i ditt liv och mitt liv ett uppdrag. Där din berättelse, din tro, din övertygelse vittnar om honom som alla ännu inte mött, som fortfarande väntar på att få möta.

Vad gick ni ut för att se, frågar Jesus folket som sökte sig till Johannes. Ett strå som vajar för vinden, en man i fina kläder? En profet? Hur många gör sig inte till avskilda betraktare? Tänker på alla de 15000 som samlades i Jesusmanifestation, eller snarare alla de andra, de som inte vågade sig ända fram utan nöjde sig med att (kanske längtansfullt) hålla sig på betraktarens avstånd. Eller som Sackaios som trodde att han satt trygg i ett träd, men Jesus såg honom, ropade ner honom och blev en gäst i hans hus, för att stanna för alltid i Sackaios hjärta.

Att komma till Jesus handlar om mer än att ställa sig vid sidan om som en avskild betraktare, utan att istället komma hela vägen fram. Johannes förkunnade omvändelse. Och Jesus ger oss en möjlighet att släppa betraktandet. Han visar på att tron handlar om överlåtelse, bort från oss själva och alltmer till honom. Det är inte möjligt om vi går i vår egen kraft, men allt är möjligt om vi vilar i Guds nåd. Om detta kommer Johannes med bud till oss idag. Omvänd er, Guds rike är nära. Om det har både du och jag något att berätta. Amen.