2008 har nått sitt slut. Gårdagen var årets sista, och idag är det nya årets första dag. Två dagar, som vilka två som helst men ändå en brytningspunkt. Mellan något gammalt och något nytt, mellan det som var och nya förhoppningar knutna till det nya året, framtiden. Det är inte alldeles säkert att det innebär 365 blanka sidor i kalendern, många har redan nu börjat fylla i, för dagar och helger. Sånt man måste göra men också det vi ser fram emot.
I kyrkans år är det jämt en vecka sedan vi firade Jesu födelse. När Jesus var en vecka gammal – på den åttonde dagen – omskars han som alla pojkar för att markera att han tillhörde Förbundets folk. Och så tillkännagav man hans namn – Jesus. Det var knappast så att Josef och Maria hade tittat i böcker med de för tiden populäraste namnen, inte heller googlat på Internet för att plocka ut det som de tyckte var gulligast. En ängel hade i en dröm sagt till Josef att Marias barn skulle ges namnet Jesus. Det var viktigt. Namnet sade någonting om vem han var. Namnet betyder ”Herren frälser”, ”Herren räddar” eller ”Herren befriar”. Många judar före Jesus hade burit det, många har fått bära det även efteråt.
Män som bär namnet Jesus pekar tillbaka på Jesus själv. Jesusnamnet i sig själv bär på kärlekens kraft. Och bara genom att säga hans namn ber vi kanske en av världens enklaste böner. Ändå lever vi i en värld som drar sig för att sätta namn på Gud. Det tycks vara en teologisk innekultur att vara diffus i meningen om vad Gud är där vi på frågan: ”Finns Gud?” kan svara: "Det beror på vad du menar med Gud, eller menar med att finnas, förresten…" Det är synd. För den som finns där, bortom bergen, bortom blommorna och sången, har också ett namn och ett ansikte och en kropp. Ängeln säger till Josef: Du ska ge honom namnet Jesus. Och idag när vi står här på det nya årets första steg så får vi komma till det namnet, använda det namnet, be det namnet. Vi får helt enkelt börja det nya året i Jesu namn. Mycket kommer att hända under det nya året som skakar om, både personligt och globalt. Men inget ont kommer ur Guds händer. Men det är också viktigt att veta att det inte finns något som kommer att ske som inte Gud kan göra någonting med. I allt det som vi ännu inte vet någonting om, men också över det som vi hoppas på ska få ske får vi lägga Jesu namn.
Jesu namn är som jag nämnde ett bönenamn. Herre, Jesus Kristus Guds Son, Världens Frälsare… Och i varje ord får vi dra Jesu namn till vårt hjärta. Längre och längre in. Med bönen att han ska röra vid allt i mitt liv. Jesus säger att vi ska be i hans namn. Han skriver under på våra böner. Därför blir din och min bön inte bara vår egen utan också en bön från Jesus. Vår bön blir hans bön när den går genom honom till Fadern. Som en himmelsk brevbärare sätter han sitt namn och sitt sigill under bönen till Gud. Och den himmelska posten är att lita på.
Men namnet Jesus är också ett namn att bekänna. Att få säga: Jesus jag behöver dig, Jesu jag klarar mig inte utan dig. Att leva vårt liv i Jesu namn. Det är också i hans namn som vi blir döpta, för att vi tillhör honom, för att vi vill vara hans. Dopets sigill på vår panna.
När Jesus omskars var det ett tecken på att han tillhörde Förbundets folk, det var också då man för första gången sade hans namn högt i ett sammanhang. Båda dessa två saker, tillhörigheten till ett folk och vår eget namn är livsviktiga också för oss. Det handlar om vår djupaste identitet. Vi identifierar oss med vårt namn, vi svarar på tilltal. I dopet nämns vårt eget namn sida vid sida med Jesu namn. Vi döps i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. För att vi hör samman med Gud.
När jag döps i Jesu namn, får jag leva i Jesu namn. Mötet mellan Guds namn och mitt eget får sätta spår och avtryck också i mitt eget liv. För det livet finns inga färdiga svar - men många böner. Att lägga sitt liv i Guds hand kanske handlar just om att leva i Jesu namn. Att vårt eget liv idag blir framburet till Jesus. Så får vi börja det nya året. Med att be i Jesu namn och bekänna Jesu namn. Jesus jag behöver dig, Jesus jag klarar mig inte utan dig.
Jesu namn är ett namn att tro på i vårt hjärta. Många av oss brottas med olika teologiska frågor om Gud. Men om teologin sitter i hjärnan så är det i hjärtat som tron bor. I hjärtat finns det bara plats för det som är äkta. Och hjärtats tro är tillit. Att våga lita på att Jesus är Gud och framför allt att han är nära och bryr sig. Han finns med oss när vi vandrar in i det nya året. Och han håller sina välsignade händer över oss.
Därför kan vi ta emot det nya året och framtiden i Jesu namn. Amen
I kyrkans år är det jämt en vecka sedan vi firade Jesu födelse. När Jesus var en vecka gammal – på den åttonde dagen – omskars han som alla pojkar för att markera att han tillhörde Förbundets folk. Och så tillkännagav man hans namn – Jesus. Det var knappast så att Josef och Maria hade tittat i böcker med de för tiden populäraste namnen, inte heller googlat på Internet för att plocka ut det som de tyckte var gulligast. En ängel hade i en dröm sagt till Josef att Marias barn skulle ges namnet Jesus. Det var viktigt. Namnet sade någonting om vem han var. Namnet betyder ”Herren frälser”, ”Herren räddar” eller ”Herren befriar”. Många judar före Jesus hade burit det, många har fått bära det även efteråt.
Män som bär namnet Jesus pekar tillbaka på Jesus själv. Jesusnamnet i sig själv bär på kärlekens kraft. Och bara genom att säga hans namn ber vi kanske en av världens enklaste böner. Ändå lever vi i en värld som drar sig för att sätta namn på Gud. Det tycks vara en teologisk innekultur att vara diffus i meningen om vad Gud är där vi på frågan: ”Finns Gud?” kan svara: "Det beror på vad du menar med Gud, eller menar med att finnas, förresten…" Det är synd. För den som finns där, bortom bergen, bortom blommorna och sången, har också ett namn och ett ansikte och en kropp. Ängeln säger till Josef: Du ska ge honom namnet Jesus. Och idag när vi står här på det nya årets första steg så får vi komma till det namnet, använda det namnet, be det namnet. Vi får helt enkelt börja det nya året i Jesu namn. Mycket kommer att hända under det nya året som skakar om, både personligt och globalt. Men inget ont kommer ur Guds händer. Men det är också viktigt att veta att det inte finns något som kommer att ske som inte Gud kan göra någonting med. I allt det som vi ännu inte vet någonting om, men också över det som vi hoppas på ska få ske får vi lägga Jesu namn.
Jesu namn är som jag nämnde ett bönenamn. Herre, Jesus Kristus Guds Son, Världens Frälsare… Och i varje ord får vi dra Jesu namn till vårt hjärta. Längre och längre in. Med bönen att han ska röra vid allt i mitt liv. Jesus säger att vi ska be i hans namn. Han skriver under på våra böner. Därför blir din och min bön inte bara vår egen utan också en bön från Jesus. Vår bön blir hans bön när den går genom honom till Fadern. Som en himmelsk brevbärare sätter han sitt namn och sitt sigill under bönen till Gud. Och den himmelska posten är att lita på.
Men namnet Jesus är också ett namn att bekänna. Att få säga: Jesus jag behöver dig, Jesu jag klarar mig inte utan dig. Att leva vårt liv i Jesu namn. Det är också i hans namn som vi blir döpta, för att vi tillhör honom, för att vi vill vara hans. Dopets sigill på vår panna.
När Jesus omskars var det ett tecken på att han tillhörde Förbundets folk, det var också då man för första gången sade hans namn högt i ett sammanhang. Båda dessa två saker, tillhörigheten till ett folk och vår eget namn är livsviktiga också för oss. Det handlar om vår djupaste identitet. Vi identifierar oss med vårt namn, vi svarar på tilltal. I dopet nämns vårt eget namn sida vid sida med Jesu namn. Vi döps i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. För att vi hör samman med Gud.
När jag döps i Jesu namn, får jag leva i Jesu namn. Mötet mellan Guds namn och mitt eget får sätta spår och avtryck också i mitt eget liv. För det livet finns inga färdiga svar - men många böner. Att lägga sitt liv i Guds hand kanske handlar just om att leva i Jesu namn. Att vårt eget liv idag blir framburet till Jesus. Så får vi börja det nya året. Med att be i Jesu namn och bekänna Jesu namn. Jesus jag behöver dig, Jesus jag klarar mig inte utan dig.
Jesu namn är ett namn att tro på i vårt hjärta. Många av oss brottas med olika teologiska frågor om Gud. Men om teologin sitter i hjärnan så är det i hjärtat som tron bor. I hjärtat finns det bara plats för det som är äkta. Och hjärtats tro är tillit. Att våga lita på att Jesus är Gud och framför allt att han är nära och bryr sig. Han finns med oss när vi vandrar in i det nya året. Och han håller sina välsignade händer över oss.
Därför kan vi ta emot det nya året och framtiden i Jesu namn. Amen
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar