Överallt - alltid...

Bloggandet bygger på ett sätt på att man alltid ska vara ute med nya tankar om det senaste, om allt som händer i politiska och kyrkliga debatter... man ska vara uppdaterad för att vara aktuell annars är man fort ute ur leken. Jag älskar att skriva, tycker om att blogga när Anden faller på. Så har det inte varit de senaste dagarna. Hörde lite om Second Life på TV idag, blev jättesugen, vilken spännande plats att vara på. Men så slår den andra verkligheten emot mig med full kraft. Hem och familj och barn. Att det är där jag behövs. När sonen vill ha en kram, då är det inte i second Life han längtar efter att få en utan här och nu. Mamma, var här nu med mig, jag vill att du håller mig sällskap. Det finns ingenting som kan ersätta den närvaron, den gemenskapen.

Det får mig att tänka på Jesus. Han gick ju från ett First Life till ett Second... Om man nu vill se det så. På ett sätt vore det underbart om han alltid hade kunnat få vara kvar här, så att jag hade fått möjlighet att komma så nära honom så att han kunde få hålla mig i sin famn. Men hur stor skulle den chansen ha varit? Den himmelska närvaron är ibland närmare än den jordiska, nu är han med mig alltid i varje sekund. Tänkte på det idag när jag lade mina barn, de ville båda vara i sitt eget rum, men med en snabb telefon så löste vi aftonbönen och sången. Jag kunde vara med dem båda. Fast kramen och närvaron är ändå oslagbar, för den måste jag röra mig genom rummen. Jesus kan röra sig genom alla rum, vara överallt, och varje människas bäste vän samtidigt. Någon av den simultanförmågan skulle man önska som ensamstående mamma...