Läsläxor och matteläxor är vanligt förekommande här hemma, det ska delas på äpplen och päron, fiskar ska vägas och plockas i påsar. Minus och plus, och så följer vi barnens äventyr i skolan i läseboken. Allt är väldigt snällt och välordnat, det är väl så som det ska få vara i en 9-årings värld, men trots det inte alltid är det. Jag funderar över hur viktigt det är för barnen att känna igen sig i den verklighet som beskrivs i de böcker som de läser och arbetar med. Att det finns ett samband mellan världen de ser omkring sig och det som beskrivs i böckerna.
Och en förändring har skett. (Trots det blev jag idag expedierad en negerboll på caféet...) Steg för steg har det "annorlunda" fått ta plats, det börjar finnas någon med mörk hy som inte bara är adopterad till vårt land och heter Patrik utan också mörkhyade som heter Amid eller Achmed. Inte ett dugg konstigt för barnen, tror inte ens de reflekterar över det, i alla fall säger de inte någonting så att jag hör det. Men visst är det så att vår skola och våra läroböcker och skolmaterial vidarebefordrar öppna eller dolda koder för vad som är okej och vad som inte är det.
Men vad som fick mig att fundera över det här inlägget var en artikel i Kyrkans tidning 6 nr 2009 om normer i skolan. För vad som är accepterat och vad som går utanför normerna. Om rollspel och om att våga säga ifrån. Där frågan bland annat ställs om vi kan acceptera att de nmanlige läraren kommer med läppstift på till mattelektionen. Artikeln handlar om att våga ifrågasätta, granska och förändra normer. Jag missunnar inte någon man att bära läppstift, samtidigt som jag tror att alla normer inte med nödvändighet ska förändras. Men för detta får jag förmodligen räknas in i facket inskränkt.
På andra punkter är jag det inte. Gång på gång opponerar jag mig mot skolans föreställning som ofta tycks förutsätta att det finns två föräldrar hemma som kan ta ansvar för alla hemmets bestyr samt läxläsning etc efter en dags heltidsarbete då man emellanåt ger nio-åringar 2-3 läxor om dagen. Eller att det bara delas ut ett papper om föräldramöte trots att barnet har två bostadsadresser. Det är angeläget att barnens värld och verklighet på något sätt går igenom i läromedlen. Fast lite Bullerby skadar ändå inte att de också får med sig... Lite svenskt folkhem...
Men nu till artikeln som fick mig att reagera, den som inte bara handlade om mobbning och läppstift utan om exempel från barnens böcker där det finns dolda koder för vad som är okej och för vad som osynliggörs och därför kanske inte anses vara accepterat. Enligt artikeln som handlade om att arbeta med roller och mönster (s 14-15) så ska man använda en bredare identifikation i alla exempel som används i undervisningen. "Mattetalen ska lika mycket handla om att räkna ut Stina och Lisas boränta som räntan för Anna och Johan."
Jag protesterar, men inte mot att exemplet ska få finnas, det är rimligt. Men mot proportionen "lika mycket". Antalet barn i samkönade familjekonstellationer är procentuellt mycket färre än barn med föräldrar i en heterosexuell konstellation. Det bör vara rimligt att den verklighet som återges i barnens böcker står i överens med verkligheten och inte överdriver den åt ena elelr andra hållet.
Familjekoden i läseböckerna handlar inte bara om barn i samkönade relationer. Det är till exempel mycket ovanligt att räknetalen eller exemplen någon gång handlar om en familj med barn som bor varannan vecka med sin mamma, alternerande hos sin pappa. Om det kan underlätta för barn att identifiera sin egen situation med de koder och den verklighet som skolböckerna förmedlar är det rimligt att detta också blir tydligt. Men jag tror också att den uppmuntran som skildringen av vad en trygg kärnfamilj utgör kan hjälpa barnen i deras egen utveckling till vuxna människor som så småningom ska gå in i egna familjerelationer. Därför är det lika vara rimligt att ställa sig frågan hur mycket dyrare det blir för Anna och Johan som har varisitt hem och enbart en lön och ställa sig frågan var en boränta för ett ensamhushåll kan innebära.... För att raljera lite. Men faktum är att just detta fenomen, frånskilda föräldrar och växelboende barn i väldigt liten omfattning också är representerat i våra skolböckers exempel.
Artikeln beskriver vidare att vi måste ställa oss frågan vilka författare det är vi väljer att låta eleverna läsa och vems historia är det vi berättar i undervisningen. Det är först i efterhand som vi ser vems historia vi skrev i vatten och vems historia vi skrev i bläck.
När artikeln beskriver de snäva ramar som gäller för vad som är accepterat så är det ett fenomen som går igenom i flera olika sammahang, inte bara detta. Det finns normer som behöver förändras. Liksom de finns normer som är angelägna att värna om och bevara. Såsom varje människas lika rätt, att vara accepterad för den hon är, den historia hon har med sig, den bakgrund hon kommer ifrån och den tro hon bekänner sig till. Därför vill jag till sist ändå värna om kärnfamiljens vara i både läseböcker och mattetal. Att det är en rimlig verklighet att få spegla livet emot. För jag är övertygad om att det är ett sammanhang som vi ska fortsätta skriva i bläck fast i lite mer nyanserade proportioner än böckerna hittills har gjort.
Inlägg
3 kommentarer:
Mycket intressant text, Liselotte. Men jag funderar lite grann kring din syn på normer och representativitet. När Svenska kyrkan förband sej att välsigna alla ingångna partnerskap, avskaffade man de facto all etisk heteronormativitet. (Vissa försökte värna själva äktenskapsbegreppet, men det är ju trots allt en ren språkfråga). Svenska kyrkan hävdar sedan dess - som jag förstår det - att även en ungdom som kan tända på det motsatta könet lika gärna kan bilda familj med någon av samma kön (om man är s.k. bisexuell, vilket enligt historiens vittnesbörd de flesta av oss är eller har potential för). Svenska kyrkan hävdar sedan dess, indirekt åtminstone, att det inte spelar någon roll för ett barn med två föräldrar om, allt annat lika, barnet har en pappa eller inte. (Eller om barnet har en mamma eller inte).
Detta menar jag - med all respekt för verkligt homosexuella personer, alltså personer med ett sexuellt/reproduktivt funktionshinder - är rena stolleprovet, rena rama snurren! Och tyvärr, tyvärr verkar du alltså ha givit ditt godkännande till detta med ditt bejakande av det generella välsignelsebeslutet (den enskilda välsignelseförbönen på enskilda prästers ansvar och samvete som fanns innan handlade mer om pastorala undantag och låg inom min föreställningsvärld). Äktenskapsdiskussionen nu är ju mest en skenfäktning - all verklig heteronormativitet gav Svenska kyrkans ledning upp för flera år sedan.
Fast du kanske inte uppfattade saken så? Jag tolkar det du skriver som att du liksom jag är "moderat heteronormativ"; d.v.s. anser att barn och ungdomar ska få veta att man, om man kan, bör försöka bilda familj med någon av det MOTSATTA könet. Förståelse för människor med funktionshinder och ev. pastorala undantag är inte därmed uteslutna, tvärtom! Men undantagen har då inte fått förändra regeln, bara bekräfta den!
Törs man fortfarande sända sina barn och ungdomar till din församlings verksamhet, eller måste man undvika den likaväl som verksamheten i Borgholms pingstförsamling (som ju verkade stollig åt andra hållet)?
Tack för ditt svar. Och egentligen håller jag ju med dig. Detta är en pågående process i mig och i många, hur vi som kyrka förhåller oss till detta. Jag själv vill stå på den plattform där det heterosexuella samlivet är det normerande, liksom också önskan om det livslånga äktenskapet är ett förhållningssätt kyrkan bör företräda. Men så står vi då där, i dörrposten, innanför finns den skapelse som Gud ville, "hemma i paradiset" så som det skulle vara, och utanför finns den verklighet vi möter, det trasiga, det söndrade, där vi genom syndafallet står med våra olika funiktionshinder som hindrar oss att leva livet så som Gud tänkt det. Själv är jag skild, mitt äktenskap gick sönder... I denna brustna verklighet går jag vidare och försöker hålla mig nära Gud. Vad gäller den samkönade samlevnaden så anser jag det inte självklart att kyrkan när hon bestämde sig för att välsigna denna forma av gemenskap också hävdar den som normativ och helt utbytbar med den heterosexuella. Det kan hända att jag har fel i den frågan och att kyrkans uppfattning var just den du hävdar. Vilket också gör att man lägger frågan om manligt och kvinnligt åt sidan som komplement för fortsatt fortlevnad, eftersom det finns alternativa vägar att bli föräder på, för såväl hetero- som som homosexuella. Dock krävs fortfarande manligt och kvinnligt för att det ska ske, det kommer vi förmodligen aldrig ifrån.
Så nu till frågan om lek med ord. Många påstår ju det, både bland dem som är för könsneutrala äktenskap och dem som är mot. Jag vill hävda att så inte är fallet. Jag tor på att tydligt markera den djupa historiska och teologiska grunden för äktenskapet och kärnfamiljen. Den samkönade gemenskapen är av ett annat slag, medan kärleken mellan de två livskamraterna i de olika förhållandena aldrig kan värderas eller undervärderas i förhå´llande till varandra.
Vad gäller dina sista rader om man i lugn och ro kan skicka sina barn till vår barn och ungdomsverksamhet så skulle jag vilja säga att du kan det. Vi har ett gott och öppet samtalsklimat i vårt arbetslag där barnen undervisas i liv och tro, även hur vi lever i våra relationer. Eftersom vi har flera barn med skilda föräldrar så lyfter vi också upp den sorgen och den smärtan och ger dem hopp att fatta mod i det som upplever som trasigt. De blir inte osynliggjorda utan bekräftade i den situation som de är. Utan att göra själva skilsmässan till normativ. Vi har även barn till homosexuella föräldrar i våra verksamheter och vi är lika noga med att aldrig göra det till ett hinder för dem eller deras föräldrar att känna sig hemma hos oss. Så är inte fallet vet jag i alla församlingar. I vår konfirmandundervisning undervisar vi om Guds skapelsetanke men också om den brustenhet som gör att det det inte alltid blir som Gud har tänkt. Om du vill kalla det för moderat heteronormativt... Att alla relationer inte består av mamma pappa barn... Vad jag också vill betona i samtalet med ungdomar är att sexualiteten inte är något som man laborerar eller prövar sig fram i testar lite det ena eller det andra. Det handlar inte om att välja det hetero eller homo ena som om det faktiskt inte spelar någon roll. Vår sexuella identitet är inte något som vi byter fram och tillbaka lika lite som vi ska upppmuntra åtskilliga partnerbyte etc. Jag tror på poängen med att inte osynliggöra, vare sig det gäller missbruk, sexualitet, skilsmässor eller annat som våra barn och ungdomar bär med sig när de kommer till oss. Men försiktighet, varsamhet och människokärlek.
Tack för fint svar. Ja, jag tror att jag skulle våga låta barnen delta i din församlings barn- och ungdomsarbete - så länge du är i församlingen i varje fall.
Det är ju inte alls vanligt att någon har den typen av funktionshinder (om nu manliga plus kvinnliga organ alls anses ha någon funktion ihop längre) att man inte kan tända på någon av det motsatta könet. Men OM något av mina barn skulle ha det, vill jag naturligtvis att det blir bemött på ett schysst sätt, även i kyrkan.
Men å andra sidan är det av allt att döma (vittnesbörd i historien och nutiden) MYCKET vanligt att man kan känna sej attraherad (själsligt och/eller fysiskt) av någon av samma kön som man själv. Samtidigt som man inte är det minsta "oskicklig till äktenskap" enligt den gamla definitionen (jfr Matteus 19 i 1917 års övers.). Och i det fallet betraktar jag det som sagt som ett rent stolleprov att inte ens Svenska kyrkan verkar kunna hänvisa till det heterosexuella samlivet som prio 1. (Om man nu alls vill bilda familj.
Ja, det är inte olikt frågan om skilsmässor: jag skulle önska att skilsmässa med omgifte skulle betraktas som pastorala undantag (jag kan säkert själv råka hamna i den situationen), men inget Svenska kyrkan åtar sej att välsigna på löpande band - då åtar man sej ju att välsigna även ren och skär otrohet.
Det ena åtagandet har säkert bäddat för det andra - jag menar, viger Svenska kyrkan den ena gruppen så varför inte den andra (o.s.v.)
Skicka en kommentar