lördag 21 mars 2009

Vad gör prästerna egentligen?

Många gånger får jag frågan om hur det är att vara präst, vad jag gör, hela dagarna och så, mycket av det vi gör är osynligt. Det beror på flera olika saker, dels så är människor ofta inte medvetna om vilka förberedelser det faktiskt handlar om att skriva predikan, förbereda undervisning, möten, att det inte handlar om att repetera något gammalt inövat... Ett annat skäl är väl att många inte har anledning att möta en präst i så många olika sammanhang om man inte är församlingsaktiv... Någon begravning någon gång, någon vigsel samt dop, eller om man blir konfirmandförälder.


Nästa fråga jag får ibland är om det inte är väldigt jobbigt, exempelvis att ha begravning, om jag inte blir oerhört ledsen för att finnas med där i ett sammanhang då en människa är död, i sorgen och saknaden. Nej, det är inte jobbigt att ha begravningar, inte dop eller vigslar heller. Det kräver min närvaro och min profession och framför allt kommunikation, inte bara med dem jag möter utan kommunikation med den helige Ande som ska leda mig. Jag som leder gudstjänsten står också under ledning. men om jag inte gjorde det, då skulle det vara svårt...


Att jag kom att tänka på det här berodde på en insändare som jag såg i Kyrkans Tidning förra veckan. Stefan Nilsson, kyrkoherde Sundsvall går till attack. Han uttrycker skepsis mot att vårt arbete skulle vara så prövande som många präster vill utge det för att vara, många präster blir också utbrända... Han talar bland annat om att det finns en diskrepans mellan den bild av prästrollen som Pastoralinstitutet ger ut och verkligheten, på hörsägen citerar han en källa som påstår att Pastoralinstitutet lär blivande präster att de inte bör ha mer än en begravning i veckan utan behöver tid för att landa... I det fallet håller jag med honom i hans kritik... Att leda gudstjänst i glädje och sorg är vårt hantverk, det ger och det tar kraft. Men att vi ska behöva "landa" efter att ha väglett människor i sorg och ett sista avsked och därför inte kunna utföra denna uppgift mer än en gång i veckan? Jag funderar på den läkare som skulle hävda att han/hon enbart skulle kunna ha en livsviktig avgörande operation i veckan på liv och död, resten av tiden måste ägnas åt att alternativt förbereda sig eller landa... eller alla akutläkare som kanske står mellan liv och död på ett avgörande sätt varje timme av sin arbetsdag? Det gör inga vårdköer kortare, de lär inte landa utan stiga i höjden.

Men min poäng med detta inlägg är inte ett "jobba på, präster!" utan något helt annat. När präster blir utbrända, när vi inte förmår stå i de uppgifter som är våra, och ibland också mycket svåra då är jag rädd för att vi fallit i fällan att vi tror att vi måste göra detta ensamma. precis som med predikan, den unge prästen som beklagade sig för den äldre över våndan och uppgiften att skriva predikan och den gamle svarade; men du ska väl inte skriva den ensam? Om vi tror att vi ska gå på egen maskin och göra det vi gör ensamma så kommer vi snart att gå in i väggen, då räcker varken tid eller kraft. Under mitt första år som pastorsadjunkt för femton år sedan hade jag över hundra begravningar under mitt första tjänstgöringsår. Jag lärde mig hantverket och det var inget hafsverk det jag gjorde, det var en av mina huvudsysslor i en av de "begravningstätaste" församlingarna i Göteborg.

Och landar, det gör jag fortfarande efter en arbetsuppgift, men inte i mig själv utan i Herren, jag tror att det är där skon klämmer. För när jag själv drabbades av utbrändhet hade jag ingenstans att gå, jag glömde bort under vems ledning jag stod. Det var en sammansatt situation av olika problematik som grundlade nedbrändheten i mitt inre. Men den allra största tomheten var att jag förlorade kontakten med landningsbanan, och fortsatte att försöka segla runt på tom maskin, inte ens Andens vind kunde hålla mig i luften, jag kraschade... Det är ett tag sedan nu. Livet som präst är inte mindre slitigt idag, dessutom som ensamstående tvåbarnsmamma... Prästen som bodde här i prästgården för 90 år sedan hade både hemmafru, kokerska och jungfru. Jag ska också vara allt detta. Men det går, det gör faktiskt det. Om jag bara vet var jag ska landa så går det bra att hålla sig i luften...

Kanske är detta något man missar på Pastoralinstituten idag?

1 kommentar:

Anonym sa...

Du har så rätt! Det handlar om att landa, bottna eller hur vi uttrycker det. Mera Gudskraft helt enkelt, nära källan.
Hälsningar från en kollega.