Att känna sina gränser...

Vi var på en resa med Pastoratets präster och diakoner för flera år sedan till Danmark. Ett av resmålen gjorde stort intryck på mig och det var Mårups kirke som riskerade att falla i havet efter som dess vågor sakta med säkert arbetat sig in och förkortat landremsan från sina ursprungliga 2 kilometer till vid vårt besök ca 10 meter. Idag kom bilden till mig att det är på samma sätt med oss människor. Att vi behöver stå på stadig mark för att kunna stå till tjänst och tas i bruk, men att varje människa någonstans har en gräns som hon inte får komma för nära. Men ibland händer det att krav och prestationer, duktighet och bördor liksom äter sig in i våra liv och gränsen flyttas allt närmare för att till sist utgöra ett hot mot vår möjlighet att fungera så som det är tänkt. Vi märker inte hur det börjar äta sig in i våra liv förrän gränsen kommit så nära att den faktiskt väcker en oro och ängslan, när vi inser att det kan vara försent att göra något.

Kanske är det så att varje människa någon gång står där vid den där kanten och undrar hur kunde det bli så här? Eller så kanske vi är den som får stå vid en annan människas sida och hjälpa honom eller henne att förstå, att det inte går längre. Att vi måste göra någonting för att bygga livet på en stadig klippa igen. Jag tror att det kan vara möjligt... Vi har ju fått lära oss att inte bygga på lösan sand, men ibland är det inte så enkelt att känna efter vilken grund det är som vi verkligen står på.

När jag ser på bilden av Mårups kyrka så finns det två möjligheter, att låta det falla, eller att faktiskt bryta ner sten för sten och försiktigt med varsamma händer återuppföra på fast mark igen. Det sista är vad jag tror att Jesus vill göra med oss. Ta oss i sina kärleksfulla händer, kom till mig alla ni som är tyngda av bördor och jag ska skänka er vila... Det vill han göra med dig och mig, han vill inte bara stå och se på när vi faller. Jesus vill bygga upp oss på nytt och ställa våra fötter på stadig mark. Men att tillåta sig att göra det kan smärta. Först att inse att man är där man är, sedan att inse att någonting måste förändras, och till sist att faktiskt låta honom göra den förändringen med oss.

Kraften fullkomnas mitt i din svaghet då...

Psalm 90