Skorrande RRR

Mina barn skorrar, det gör jag med som uppväxt i Skåne. Trots att barnen är uppväxta i Bohuslän och pappa med rikssvensk dialekt. Jag har hela tiden tänkt att det vore bättre om det kunde ta efter sin pappas uttal. Idag tycker jag att det är ganska charmigt när jag hör dem. Nu har jag lyssnat på Fredrik Linsström på Tv som talar om dialekter och den dialekt utrensning som man ägnade sig åt på 1800-talet. inte minst med att Skåne blev svenskt. jag är själv född i Skåne, men min släkt kommer inte därifrån, det är inte riktigt där jag har mina rötter. (Var de nu för övrigt finns). Själv har jag en märklig blandningsdialekt som ingen lyckas placera. Mitt runtflyttande. Ibland sktattar man åt mina ord och mitt uttal. Men idag skäms jag inte för mitt tal, det gjorde jag förr. Minns när jag skulle åka tunnelbala till min mormor som bodde i Råcksta, men jag sa alltid att jag skulle ha en biljett till Vällingby, för i det ordet fanns inga R...

I skolan accepterar man idag både vänsterhänthet och skorrande R, vilket underlättar för mina barn. Ändå upplever jag att man i så många sammanhang vill likrikta oss människor att vi ska tycka och tänka på samma sätt. Det finns exempelvis inte utrymme för något teologiskt skorrande i vår svenska kyrka. Allt ska anpassas till vad man beslutar ska tyckas i Kyrkans Hus. Kanske är det inte så illa eller så är det, det. men poängen med programmet med Fredrik Lindström var att diftongerna har en historia och ett sammanhang... De hör ihop med en gemenskap, han beskriver det som ett gränsfenomen, mötet mellan olika länder och kulturer... Vilket vi tenderar att glömma bort. Vilket samtidigt visar att vi inte står ensamma, att vi som kyrka i Sverige inte kan likrikta alla människor att tycka och tänka på samma sätt, att den teologiska toleransen måste få finnas där, historian, gemenskapen med andra. Min pappa tvingades att använda höger hand trots att han var vänsterhänt. Nu tror jag att det berikade honom mer än begränsade, för det har gjort honom mycket händig. Men det är inte självklart. Dilemmat är väl om vi inte erkänner att vi har ett ursprung och att vi försöker tvinga in oss i färdiga kulturmallar. Vilket får mig satt tänka på kulturskånskan som flyttat till Stockholm... Det låter ganska förfärligt.

Och samtidigt inser jag att jag är ett barn av just samma sak, för jag har inte längre kvar nmin skånska, utan har påverkats av de landskap där jag levt och nu är jag i något slags dialektalt ingenmansland... Vilket plats gerdet mig på jorden och i vår kyrkas gemenskap? jag fick i alla fall lära mig På PIUS (Pastoralinstitutet i Uppsala) att korstecken gör man inte med vänster hand!!!