Från död till liv

Predikan 16 sön efter trefaldighet

Herre om du hade varit här… då hade det inte hänt… då skulle det ha gått på ett annat sätt, då hade detta inte drabbat mig… Martas och Marias ord skulle ha kunnat vara våra egna. Har inte vi också någon gång stått där i sorgen och smärtan, undrat, frågat; var är du Gud? Vad gör du Gud? Varför gör du ingenting?

Jesus var inte där när Lasaros dog. Men han var inte längre bort än att Marta och Maria kunde söka upp honom. Och när Jesus möter systrarnas smärta så blir han upprörd och skakad i sitt innersta. Jesus faller i gråt över Lasaros och folket som ser honom säger; Se hur mycket han höll av honom. De orden säger till oss idag är att Jesus delar vår sorg fullt ut. Han tröstar inte bara systrarnas smärta utan sörjer också sin vän Lasaros, precis som han sörjer för varje människas smärta. Jesu tårar för Lasaros och hans kärlek till Lasaros är också berättelsen om Jesus kärlek till oss. Att han delar vår nöd, vår sorg och våra smärta när den kommer in i våra liv. Våra bekymmer blir hans bekymmer och vår förtvivlan hans, han sörjer med oss och gråter när vi gråter. Våra tårar är också hans tårar.

Men berättelsen om Lasaros som blir levande igen, eller den om synagogsföreståndarens dotter som uppväcks, eller den om officerens son som får livet tillbaka är inte bara berättelser om hur Jesus delar vår nöd i livets död, det är framför allt berättelsen om att Jesus inte står handfallen vid dödens gräns. För det finns ingen plats dit han inte når. Inget ställe dit hans röst inte når. Inget område där hans makt inte gäller. Orden blir verkliga som han själv uttalar i Lukas evangelium 20:38. Gud är inte en Gud för döda utan för levande. För honom är alla levande. Där våra händer inte når och våra röster inte hörs dit når hans röst och hans händer. Genom dödens barriär sträcker han sin hand.

Därför blir den här söndagen som ännu en påskdag då vi får påminnas om att Jesus är gränslös. Han kan röra sig över alla gränser. Kan röra vid vårt innersta, läka våra sår och hela vår smärta. Jesus går obekymrat genom stängda dörrar. Går genom tidens och rummets gränser, genom dödens gräns, och han kan också gå genom dörrarna i vårt inre som vi kan ha låst. Han kan gå in i vårt livs historia och komma åt de vi inte kan komma åt, läka de sår vi inte kan se. Och genom hans död på korset suddas också den historiska gränsen mellan liv och död ut.

Ändå står vi där ibland, vid våra dödas gravar. Frågar oss, varför, kunde han inte ha gjort något, han som har makt över både liv och död. Och när vi står där med alla våra frågor så får vi påminnas om hur Jesus gick tillsammans med en gråtande kvinna till hennes brors grav. Till henne sa han: Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om än han dör. Sedan fortsatte han; tror du detta? Minns ni vad hon svarade? Jag tror att du är Messias… Det är på honom själv hon lutar sig i sin sorg och sin smärta så som vi får luta oss på Jesus, vila i hans famn.

Men låt oss gå tillbaka till Marta och Maria och Lasaros igen. När Jesus frågar var de lagt hans kropp så tar de med honom till graven. Där ber han att de ska rulla bort stenen. De protesterar och säger att det är för sent. Men de gör ändå som han säger.

Du och jag får också vara med och rulla bort omöjliga stenar ur människors liv. Även du och jag kan hjälpa människor att bli lösta från hopplöshet och vända livet till tro igen. Jesus hjälper oss att rulla bort stenen och vi får vara med i efterarbetet att lösa oss från bindlarna, dödens, smärtans, hopplöshetens och missmodets. Själva undret kan vi bara förvänta av honom själv, och det är genom ordet som Gud handlar, Jesus säger Kom ut till Lasaros. Han säger det också till oss idag. Han låter oss inte stå ensamma när det bär emot.

Ändå har vi ibland så svårt att tro. Vågar inte förvänta oss så mycket, kanske är rädda för att bli besvikna? För att inte få bönesvar? När synagogsföreståndarens dotter var död så sa folket i flickans rum sa att det var för sent. Men Jesus visar bort missmodet, visar ut pessimisterna och ber om att få vara ensam med flickan. Vi behöver människor som vågar tro att det faktiskt är idé att rulla undan stenarna från vårt liv, men ibland måste Jesus få vara ensam med oss för att kunna handla.

Idag får vi tacka Gud för att det inte finns några dörrar som kan stänga ute Jesus. Därför kan han säga till den lilla flickan, synagogföreståndarens dotter, som han ger livet tillbaka Talita Koum, Flicka stig upp! Till Lasaros säger han Kom ut! Gör honom fri och låt honom gå…

Och till oss säger han även när våra ben vacklar, jag är med dig alla dagar till tidens slut, Alla dagar ! Och alla de dagarna får vi luta oss på honom som är Uppståndelsen och Livet. Tro att Gud är inte en Gud för döda utan för de levande, för Gud är alla levande…

Amen