Funderar...

på att skriva ännu mer om kyrkovalet men drar mig för det. Varje dag matas nu brevlådan av olika partiers och nomineringsgruppers valmanifest. Det står mig lite upp i ... Det senaste är ett parti som engagerar sig i kyrkan för att kyrkan inte ska styras av en krets för inre fromhet och elitkristna. Innerst inne tror jag att jag vet hur man tänker. Själv sätter jag också ett oerhört stort värde på folkkyrkan, jag kan se hur människor växer i sin tro genom sina kyrkopolitiska uppdrag på ett sätt som jag kanske aldrig innan kunde ana. Det som började med ett uppdrag kan landa i ett engagemang, en bekännelse och en tro. Om vi ger det tid.

Men det jag egentligen reagerar mot är de politiska partier som går ut med att vissa "meningsmotståndare" ska bekämpas, inte bara en åsikt utan personerna som sådana. Och att man hävdar att man inte inte vill låta kyrkan bli en sekt eller en inre cirkel för elitkristna.

Det jag fick lära mig på Universitetet var att ett av de kännetecknande dragen för en sekt är att de är exkluderande och mycket sällan inklusiva, nästan aldrig missionerande. Svenska kyrkan varken är eller bör vara något av detta. Tvärtemot är det ju motsatsen som är hennes särdrag. Inkluderande alla människor och missionerande alla människor till tro. Vad man tydligen inte kan se är att det är de aktiva kristna i våra församlingar faktiskt bidrar till församlingens växt . Det är inte någon exklusiv och icke missionerande skara som ser alla andra människor som ett hot mot sin identitet..!


Istället tänker jag så här att det är den lilla bekännande bedjande skaran som bär församlingen, som bär alla dess tillhöriga i sina böner, som gör att det finns en kyrka för de människor som kommer med sin tro och sitt tvivel sin längtan och sitt trots. men om inte de finns, de som man kallar elitkristna, de som liksom de första lärjungarna, apostlarna bär kyrkan med sin tro... vad vore kyrkan då?

Jag funderar vidare...