Influensan

Vi är hostiga här hemma, sonen har varit hemma från skolan två dagar, han nyser och hostar. Det är som det alltid är. Med en skillnad. "Jag vågar inte gå till skolan med hosta, jag vågar inte gå till jobbet"... Det finns en risk för att vi "märker ut", "fryser ut" människor med helt vanliga förkylningar i vår rädsla, att den kommer att skapa murar och rädsla för varandra. Nu ska ingen gå vare sig till jobbet eller till skolan när vi är sjuka, kanske kan influensan hjälpa alla oss som alltid jobbar även med feber, att den nya influensan ger oss extra skäl och mandat att stanna hemma. Men jag som har kronisk bronkit i luftrören och faktiskt hostar året runt och alldeles särskilt under vintermånaderna känner blickarna efter mig. Första symptomet, torrhosta... Hm, stackars alla rökare... jag undrar hur det kommer att bli... Om jag förminskar hotet... Snart väntar vaccinering.... hur illa är det? Mötte en kollega på prästsällskapet i veckan som glatt hälsade mig med ett handslag, tryggt och gott. Vågar du det? Frågade jag. med tanke på allt media skriver, om rädsla, till och med in i gudstjänsterna... Ja visst gör jag det, svarade han tros visst. Vare sig vi fortsätter att hälsa i hand eller inte så hoppas jag att influensan inte ska skapa murar av misstänksamhet och misstro mellan oss. Själv tycker jag att jag borde klara mig eftersom jag haft influensan ungefär vart tredje år nu i 20 år. Men dom säger att man måste ha drabbats av Asiaten 1957 för att klara sig, och då var jag inte ens född... Allt i guds händer, tillsammans med lite handsprit...