Funderar på detta med bloggandet. jag tycker att det är jätteroligt och många andra tycker också att det är jätteroligt, kanske inte att jag bloggar utan just att de själva bloggar. I alla fall är det många som håller på och många som fortsätter.
Men att blogga och samtidigt vara en offentlig person? Att blogga privata tankar men inte i rollen som offentlig person? Vill fundera tillsammans med er om det. Hur det kan vara och vilka risker det kan medföra. jag bloggar aldrig om min arbetsplats, aldrig om mina arbetskamrater, aldrig i min församlingsnamn. Alla mina uppfattningar och tyckanden är mina egna och mina prästlöften står alltid i fokus och centrum. Min tjänst och mitt uppdrag är viktigare än allt annat. Däremot kan jag ibland vara kritisk till vår kyrkan som helhet, till debatter och samtal som förs eller inte förs. Om detta är jag inte ensam, jag har många ämbetsbröder och systrar som gör samma sak med betydligt med våghalsiga hopp än vad jag vågar mig på. Mitt syfte är sällan att skapa debatt utan snarare öppna för samtal, beröra. utan att för den skull få människor att hålla med.
Personlig men inte privat har jag skrivit att min blogg är. Det är nog så, att det personliga som inte ryms och kanske inte heller ska rymmas i förkunnelsen, i alla fall inte i vår svenskkyrkliga tradition istället kan rymmas här. Det mest privata kanske också skymtar igenom, någon gång ibland. Som en vän sa som själv inte är troende, att hon känner igen mig och mitt liv i mina tolkningar av Bibelns ord. Det är väl just det som är tanken, att vi ska känna igen oss. Mina upplevelser av livet är inte unika. Det är så, att vi känner igen oss i varandras liv, glädje och sorg, lycka och smärta. Så är det...
Så min fråga är, kan man blogga och samtidigt vara en offentlig person. Var går gränserna, vad kan man blogga om och vad är inte okej. Vem ska blogga och vem ska inte göra det?
Bloggandet som en offentlig dagbok, de stora författarna får sådana publicerade, under sin livstid eller efter sin död. Vi som bloggar gör det våghalsiga att ta steget ut och publicera oss offentligt. Med alla de risker det innebär. Vilka är riskerna, men vilka är också möjligheterna?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
9 kommentarer:
Jag vet ju inte vad som väckt frågan, men med den integritet och tydliga lyhördhet som du har för vad som är okej och vad som inte är det så vore det en stor förlust för bloggosfären om du skulle sluta. Dina åsikter och tankeväckare behövs, inte minst när det gäller att öppna för samtal där andra krafter vill stänga!
Men att jag tycker så är ju ingen överraskning för dig...
Det är absolut nödvändigt att även en präst kan ventilera åsikter och tankar i offentligheten. Predikningar är en sak, men de når (om de inte publiceras på en sån här blogg) i allmänhet en alltför liten krets för att längre kunna betraktas som verkligt offentliga. (OK, du kanske har 100 åhörare varje söndag? Här ligger det oftare på 20 eller så).
Ja, det gäller ju inte bara präster - det är viktigt att också lärare, psykologer m.m. kan ha ett engagemang i det offentliga (politiskt, religiöst o.s.v.)
Självklart att du som präst skall fortsätta Blogga! Det var en tid då pastorer och präster aldrig skulle bjuda på sig själva och sin egen kamp, som jag ser det i backspegeln.
Liselotte J:son Andersson bröt lite av trenden och skrattade åt sig själv och sin frimodighet med orden "nu får jag väl en sömnlös natt..."
"Gör som Gud - bli människa"....
Stefan Swärd har vågat i sin Blogg ha olika uppfattningar som sin ledning i EFK. Var det livsfarligt, att vi fick ta del av det? Och vem kan i längden lägga locket på att Kyrkan som arbetsplats inte varit ett himmelrike?
Ge inte upp! Var dig själv en Guds medarbetare i vingården.
Jag kan inte komma på någon person eller yrkesgrupp eller annan tillhörighet som inte "borde" blogga.
Medan Carl Bildt resonerade tyckte jag att hans blogg var berikande - trots den kritik han mötte som bloggande minister.
Däremot är det förstås så att man som såväl människa som yrkesmänniska får fundera över vad man skall blogga om.
Oavsett plats i världen så får man förtroenden som skall bevaras, undslippanden som oavsett givarens omedelbara uppsåt inte lämpar sig att yppa.
Men samtidigt finns det alltid en personlig sida av alla händelser. En sida som är mina upplevelser oaktat resten av omvärlden och delar av den tror jag att världen berikas av att fler berättar.
Att få ta del av andras upplevelser och perspektiv är nämligen just berikande, tycker jag. Men det är ytterst svårt att berätta sin historia utan att svepa med de delar av historien som inte är min, utan andras. Men det är en utmaning värd att antas, tycker i alla fall jag.
Hoppas att du också gör det även fortsättnignsvis - för jag uppskattar dina skriverier!
Nej, det är egentligen inget särskilt som väckt frågan, snarare en allmän fundering. Som jag tidigare nämnde så är jag oerhört noga med att aldrig blogga om min arbetsplats, om förhållanden etc. Som anställd är man alltid ansvarig för att ha en lojalitet till sin arbetsgivare, denna lojalitet är ömsesidig mellan arbetsgivare och arbetstagare och tvärtom. Det gäller inte bara bloggande utan i alla möten med offentligheten genom vad man säger eller skriver, genom media etc. Det är ju självklart många präster och andra anställda som bloggar. På ett seminarium som Svenska kyrkan hade om bloggande så är den centrala policyn den i Svenska kyrkan att man som anställd ska blogga i sitteget namn och aldrig anonymt. Man ska aldrig behöva misstänka eller gissa sig till vem som tycker vad. Därför bloggar jag i mitt eget namn och med min egen bild.
Och min blogg är privat, jag företräder alltså inte församlingen eller min arbetsplats i vad jag uttrycker genom den. Här ryms det som absolut inte har sin plats i förkunnelse etc. Men här hamnar också en och annan predikan, som Andreas antydde så är det så att jag har fler lyssnare på predikan vissa söndagar på webben än jag har i gudstjänsten. Det är ett dilemma som vår församling delar med många andra. Ibland lägger jag därför ut vissa predikningar även i bloggen.
Däremot kan jag i min blogg vara kritisk till vår kyrka som helhet, och vilja bidra till samtal om vår väg som kyrka, vilken väg vi ska gå. Om detta är jag heller inte ensam bland kollegor att göra. Men det gör jag för att jag älskar vår kyrka, inte tvärtom.
Det jag har valt att inte göra är att engagera mig politiskt, som ung var jag politiskt aktiv, men som präst har jag valt att inte gå in i det, för att inte människor i mötet med kyrkan ska bli låsta i fördomar kring politiska uppfattningar. Nu uppfattas förvisso åsikter om kyrkan också som kyrkopolitiska och det kanske får vara okej, men jag undviker faktiskt partipolitiken. Men det är min väg.
Nåväl, jag tänker vidare kring detta. Att blogga är i alla fall kul!
Det finns många offentliga personer som bloggar, så varför inte du?
Men balansen är knepig ibland, antar jag. Generellt gäller väl att inte blogga om personliga konflikter, eller svåra ställningstaganden som berör enskilda personligen, tex på arbetsplatsen.
Själv är jag ingen offentlig person, men jag har ändå vissa regler: Jag bloggar inte i detalj om min man och hans arbete. Jag publicerar aldrig aktuella foton på familjen och aldrig nämner barnens namn. Det kommer jag att hålla på tills barnen är myndiga.
Jag bloggar sällan om saker som hänt nära vänner eller familjen, och om jag gör det är det i rejält omskriven form.
Fortsätt blogga!
Monika, det är klokt som du beskriver, jag följer ungefär samma mall som du. i mitt fall kommer ibland lite tankeväckande citat från barnen med, mycket sällan i bild, då ofta i diffusa form. Men jag kollar i regel alltid med barnen om jag vill citera något de sagt, men det tål att tänkas på just detta. Att blogga om konflikter eller lyfta in andra människor är för mig helt otänkbar om det inte sker i oidentifierbar form. Eller omskriven som du säger. men som Sophia skriver så är det inland svårt att tala om sin egen historia utan att den bär med sig in andra människors historia. Det är ett risktagande. Men framför allt så tror jag att det är viktigt att bestämma sig för att ha en policy. Att veta hur jag bloggar, precis som jag bestämt mig för att vissa ämnen bloggar jag helt enkelt inte om. Det kan tyckas vara fegt, men det är ju på samma sätt i predikan, vissa saker tar jag aldrig upp i predikan. Det är av pastoral omsorg. Den står för mig främst.
Hej Liselotte
Känner inte dig men via din blogg om Bertil Gärtner hittade jag till din blogg.
Jag delar dina funderingar om det där med att blogga eller inte. Mycket av bloggar jag sett är för privata och det jag funderar på handlar mest om kyrkan och tron och ibland också politiken. Men det är ibland svåra avvägningar.
Jag har inte kommit så långt i bloggandet, testat lite bara. Men ändå vill jag gärna att det som är viktigt för oss som kristna, som präster i Svenska Kyrkan att några finns som inte bara jamsar med i allt som händer utan också hittar en linje som håller, och som är i kontakt med den kristna traditionen (det är mycket vi har gemensamt med många andra som också tror).
Tack för dina rader, så långt jag läst.
Jag blev prästvigd av Bertil G. 1987. Han var viktig för mig och jag tackar för dina tankar.
Skicka en kommentar