ondskefull...?

Jag tror att min dotter står mitt i kampen om vad ont och gott är och hon provar det på sina närmaste. Se blogginlägget nedan. Kan det finnas en gräns för hur god eler ond man kan förvänta sig att en mamma kan vara? Möjligen när hon går på promenad och glömmer telefonen hemma...

Idag har jag prövats mot ondskan. I full färd med höststädningen så lassade vi upp på vinden det som inte ska fram förrän till sommaren, plus skidorna för jag har inget hopp om att de kommer fram heller före sommaren.

Då kom repliken: Om du skulle stänga in mig på vinden så skulle du vara en ondskefull mamma... Men samtidigt med den repliken tryggheten och vissheten i att jag aldrig skulle göra så.

Det fick mig att fundera lite på just vad ondska är, egentligen... Onda handlingar, våld, smärta och svek, javisst. men dottern gav mig också av perspektivet instängdhet. Att ondska också kan vara att stänga in, hålla fast, vara bunden vid. Tänker på Petrus och himmelrikets nycklar, vad som är bundet på jorden...

Jesu löfte till Petrus: ”Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen” (Matteusevangeliet 16:19, 18:18 och Johannesevangeliet 20:23).

Ibland gör vi så med varandra, stänger in människor i föreställningar och roller. - Du är sån. Det hjälper inte hur mycket vi försäker göra oss fria om inte den som bundit oss sätter oss fria, låter oss förändras, förvandlas, och den stora risken finns att vi till slut själva tror oss vara så som andra människor säger att vi är...

Du kan ingenting, förmår ingenting, du är hopplös, att du aldrig kan passa tiden... Och så vidare... Varje människa har nog en egen sådan lista, av bojor som är svåra att göra sig fria från... Dom formas överallt, i familjen, mellan syskonen, i äktenskapet, på arbetsplatsen... Att vi vet vad som är rätt för andra...

Om du stängde in mig nu skulle du vara ondskefull... Hur många instängda människor går vi omkring och bär nycklarna till befrielse för om i våra fickor? Jag kommer att tänka på psalm 289... Och ändå är det murar oss emellan och genom gallren ser vi på varann... Vårt fängelse är byggt av rädslans murar, vår fångdräkt är vårt eget knutna jag... Jag tror att det är dags att släppa fångarna loss, både du som är instängd och dem som vi har stängt in... Kanske utan att mena eller förstå att det är det vi har gjort.. Det är helt enkelt en nyckelfråga för vad det är att vara människa tillsammans med andra...