Influensa och sånt

Jag kan inte låta bli, ibland blir jag nojig. Som idag då jag till slut ringde upp rektor som en orolig mamma och undrade, vad händer? När får mina barn sitt vaccin? Nu har vi världens bästa rektor som inte tvekar att bära runt på dammsugare dit det behövs eller svara på knäppa mammors frågor: Det är det jag har betalt för att göra, svarade han. Jag har ett gott samarbete med vår rektor, både som präst och som mamma. Men vad i hela friden gör man när man helt enkelt blir orolig? Undrar? Vad kommer att hända? Och när sonen hostar... Nu låg ju båda barnen i feber för en vecka sen så dom kanske har gått igenom allting och lämnat sin mamma ovetande. Det vore just mest barmhärtigt. Fadern föll men mamman stod pall. Men jag vill i alla fall att mina barn ska få sin spruta, och jag vill hålla dem i handen när de får den...