Romantiska illusioner?

Vi lever ibland i en tro i den kristna världen att allt går att rätta till, att det finns en omstart för allt. På ett sätt är det sant. Men samtidigt går det inte att komma ifrån att det som en gång gick förlorat är förlorat. Det hjälper inte vilka olika romantiska föreställningar vi bär med oss eller skapar kring det som hänt att det skulle kunna rättas till... Det som är det är, det som var har varit och det är inte alls med säkerhet att det kommer tillbaka till oss för att vi vill, önskar eller ber. Är det så att allting går i kras för att vi faktiskt var med och gjorde att det kraschade? Eller vill vi se oss som offer för någonting som låg utanför vår möjlighet att påverka, ändra? Vissa saker kunde vi inte påverka, för att det var som det var, för att vi inte kunde handla annorlunda, för att vi inte förstod bättre då, men får ta konsekvenserna av nu. Jag vet egentligen inte vad allt detta landar. Kanske bara i en stor portion självinsikt, att det liv där jag är och lever och står faktiskt handlar om det liv jag levt och den väg jag "valde". Jag var inte ensam om att leva eller om att välja. Men bara insikten om att det faktiskt är för sent att backa bandet och välja om, gå en annan väg är väl en del av livet... Jag ville haft ett annat liv, det liv jag drömde om, hoppade och trodde på. Det gick sönder. Jag bär min del av ansvaret. Och det ansvaret blev plötsligt inte en tung börda att bära utan snarare en befrielse till förståelse. Att faktiskt se och förstå var vägar skiljdes åt. Det är en väg till försoning, men också till framtid. Det gör lite mindre ont... helt enkelt..