Vänd inte ditt ansikte bort från mig

Jag var i Uddevalla idag. Tog en snabb lunch och medan jag satt och åt så gick två unga mammor ut med sina barn efter att förmodligen ha gjort detsamma som jag just nu gjorde. Ätit. Små barn i sittålder, under året kanske, rullades ut i chica barnvagnar, suffletten drogs upp för att skydda dem mot duggregnet. Där satt de, och tittade framåt mot en värld som de inte kan tolka, ännu mindre förstå. Suffletten bildar ett effektivt skydd mot all form av tilltal från barnets mamma. Jag har precis lyssnat till en vän som återgav en föreläsning hon varit med om. Hur oerhört viktigt det är för det lilla barnet att spegla sig i en annan vuxen, i sin förälder, inte nödvändigtvis mamma. Hur barnet, imiterar, svarar på och efterhärmar, ord och ljud och minspel. Men om vi vänder vårt ansikte bort från barnen? Om vi själva blev bemötta på ett annat sätt?

Herren vände sitt ansikte till dig...

Är det inte just i en människas blick som vi faktiskt blir till? Förstår att vi är människor tillsammans med andra ämnniskor? I mötet, gemenskapen, samtalet och kärleken.

Jag minns, när mina barn var små, hur svårt det var att tala med dem på telefon, hur det tog lång tid innan vi kunde föra just det samtalet, utan attt kunna se varandras ansikten... Det är inte så enkelt nu heller, ändå är de ganska stora. Själv har jag fortfarande ett oerhört stort behov av att se den jag talar med. Kan det verkligen vara så annorlunda med små barn?

Så blir också vi till i Guds blick, i Gud som ser oss och möter oss... och vänder sitt ansikte till oss...