Om kvinnan inte är kallad att vara huvudet i familjens lilla sammanhang, hur skulle hon då kunna vara det i Guds församling?
Citatet kommer från en artikel i Dagen om kvinnligt ledarskap och kvinnligt prästerskap i kyrkan. Om just den frågan tänkte jag inte skriva så mycket. Jag är som komminister inte församlingsledare i den bemärkelsen men väl vägledare... Om detta har vi skilda uppfattningar och åsikter.
Men jag kunde inte låta bli att lite tragiskt (åt min egen situation) småle just över just raden här ovan... Om inte jag skulle vara huvud, armar, händer, fötter, ögon öron och mun för min lilla familj bestående av mig och mina två barn, vem skulle då vara det? Nästa manliga medlem i turordningen nedåt? Min 10-årige son? Min äldste bror som jag inte talat med på över ett år? Min far som blir allt äldre?
Vad gjorde resten av kroppen när huvudet huvudlöst lämnade? Ja, inte lever vi huvudlöst i alla fall. Visst inser jag att den här familjen skulle må bra av ännu ett huvudbry... i omsorg om varandra, men jag är inte rädd eller mindre rustad för att ta huvudansvar...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
10 kommentarer:
Väldigt bra skrivet, Liselotte. Och all respekt för att du klarar upp familj och jobb och allt.
Samma tanke slog mig (ihop med en massa andra tankar om kvinnor och ledarskap...).
Väl skrivet. Och jag håller med, all respekt för dig och alla de som gör allting samtidigt!
Bra tanke.
Det kan ju inte vara så att ordningen de förespråkar innebär att män generellt är överordnade kvinnor. Den ev underordning som finns måste ju gälla mellan makar och enbart där. Finns ingen man i familjen måste det givetvis vara hustrun som är huvudet.
Sen låter det kanske lika jobbigt för en kvinna ändå, att få vara reservhuvud. Som man har jag inte möjlighet att riktigt sätta mig in i det. Så utmärkt att artikelförfattarna önskar ett samtal kvinnor emellan - det är nog enda sättet att få en sund diskussion.
Till sist är det väl inte givet att det är bäst att vara huvud. Olika roller, men inte olika värda. Som sägs i filmen Mitt stora feta grekiska bröllop (fritt citerat ur minnet): "Mannen må vara familjens huvud, men kvinnan är halsen som styr huvudet vart hon vill." =)
Gonatt.
Ja det var väldigt bra skrivet. Jag noterade först lite roat att bloggosfären tog de där artikelförfattarna på orden och struntade i vad de hade att säga, men det räcker ju med din problematisering för att avfärda den. Och hur nån David kan komma hit och under den här bloggposten kalla en ensamstående mamma för "reservhuvud", det övergår faktiskt mitt förstånd.
Välskrivet!
Jag undrar också om texten implicerar att stora delar av världen är glömd av gud.
Ta Sovjetområdet. Männen har farit mycket mer illa än kvinnorna, för att kvinnans domän varit familjen, medan mannens varit utanför familjen. Familjerna finns, kvar om än sargade män jobben och den delen av livet har förmånga helt försvunnit.
De facto är kvinnan i många fall familjens överhuvud i dag. Inte bara i "huvudlösa familjer" som din.
Jag fick förövrigt en kul kommentar från en av dina utflyttade församlingsbor igår om hans yrkesbröder. "Män är så bra på att dunka rygg och ju mindre de åstadkommit desto mer dunkas det."
Nu hädar jag friskt, men sett ur det perspektivet är det helt klart för mig varför Jesus höll sig till män och katolska kyrkan fortsatt att göra det. Kraven på en själv riskerar inte att höjas då ;)
Mja! Trasiga splittrade familjer är ju en sak.. Varför splittras de en annan fråga?!
En "normal" man är beskyddande, uppoffrande likt Kristus.. bra eller?!
Detta Är mannens (huvud)roll.. Ja, mången klarar ju inte ordet "huvud" längre.. ;)
Jag tänkte svara er alla för era uppfriskande och inspirerande kommentarer till mitt inlägg. Det var ju inte så mycket tänkt som en teologisk grundmotivering till det en eller andra. Faktiskt efterlyser ju artikelförfattarna att vi som kvinnor motiverar oss. Jag spar lite på det. Det kommer förmodligen i nästa inlägg. Detta inlägg var lite medvetet ironiskt. Jag har fullt kapabel att ta huvudansvar för min falimj, och mina barn har ett fadershjärta att komma till också. Så det står inte huvudlösa i det heller. men vad jag återkommer till i en ny bloggpost är guds tanke, inte om ordningen som är utan såsom det var tänkt. Helt enkelts kapelseordningen, där fanns inte över eller under, utan jämsidas. Det vill ja ta fasta på både i familjestrukturer och prästerskap. I i förhållande till det så ser jag idag inte det kvinnliga prästerskapet som det stora bekymret, eftersom jag se att det närnmare sig teologiskt denna tanke, däremot förlusten av det livslånga äktenskapet både som ett "brott" mot Guds plan både före och efter fallet... Det var några tankar så här på morgonen, nu ska huvudet fortsätta organisera familjens dag... Tack och lov att hjag ärndå har en Herre att vända mig till. För ingen annan än Jesus får vara Herre i mitt hus!
Maja,
Som du förstår om du läser mitt inlägg igen så kallade jag inte någon för reservhuvud - det jag uttryckte var att det knappast torde vara en tröst för en kvinna att iaf få vara överordnad äldste sonen i huset.
Jag försökte helt enkelt ge en seriös fundering: Förutsatt att mannen är familjens huvud, vad borde isf gälla för ensamstående mammor. Men det var kanske ett för seriöst svar till det ironiska blogginlägget.
Och så lade jag till att kvinnor borde sköta diskussionen själva, eftersom vi män bara får skit om vi ger oss in i den - vilket du visar.
I can defend myself! :-)
David, det beror alldeles på vad "ni män" skriver, det. Ni är inte allihop lika, som du kanske vet. Och allrahelst om man tar på sig rollen som överhuvud bör man kanske klara lite kritik. Att som du hävda att "kvinnor borde sköta diskussionen själva" visar bara på hur fel huvudanalogin blir om man applicerar den på könstillhörighet - huvudet innehåller nämligen hjärnan.
Skicka en kommentar