Att lägga ner sin strid

Ibland kommer man till en punkt när det helt enkelt är tid att lägga ner sin strid. Den inre den yttre, mot svek och oförrätter. Vi vill så väldigt gärna ha rätt, vill övertyga till sista punkt... Veta att vi är förstådda (och kanske försmådda). Men till slut så kommer vi fram till, kommer jag fram till orden från ett tidigare blogginlägg. idag är mitt idag... Allt jag har bär jag med mig, men jag vill helt enkelt bara lägga ner det. Inte dra på det som en stor klumpig packning utan snarare som en ofarlig vän. Så där som att färdas i en bil och plötsligt se i backspegeln denne vän och tanke, jasså, är du här igen... Men vi vet att det är bara vid vissa tillfällen som vi behöver backspegeln. Dels när vi backar och det gör vi ju i regel inte lika ofta som vi rör oss framåt. Dels när vi behöver öka takten och köra om. Eller helt enkelt att vi emellanåt kastar en blick i backspegeln för att se vem som är med på resan. Ibland ser jag någon närma sig med hiskelig fart, jag kan bli arg och irriterad och till och med vilja öka takten för att köra ifatt: jag ska minsann visa dem... Men det är bättre att veta när det är dags att lägga ner sin strid. Den som vill dra om och dra förbi är ofarligast om han eller hon får göra det... Och fripassageraren i baksätet. Vad gör man med den? Fråga om du får bjuda på en kopp kaffe, det är så som man gör med än vän... en vän som man råkar på gatan och helt plötsligt får syn på igen... Platsen i framsätet är tom... Det är helt okej, jag har fortfarande en hel del barlast som jag behöver lägga ifrån mig där.

idag är mitt idag, jag lägger ner min strid och låter det vara gott så...