Låg självkänsla

Det syns inte alltid utanpå. Man kan se både självsäker ut och ta plats. Stå i centrum för andras uppmärksamhet. Men med ett tyst inre rop; tyck om mig! Med låg självkänsla är det omöjligt att säga ifrån när man blir trampad på, för om vad händer om jag säger ifrån? Blir jag mindre omtyckt då?

Det finns ingen annan än jag själv som kan ändra på det. Jag kan inte komma till min omgivning och säga: eftersom jag agerar självutplånande och låter andra göra vad som helst mot mig, säga vad som helst, utan att inse att det gör ont - så måste ni låta bli...

Självkänsla är inte detsamma som kaxighet... Men lite kaxighet kan nog ganska ofta dölja det dåliga självförtroendet.

Att upptäcka att människor en efter en trampat ner din inre gräsmatta, nött ner dina trösklar, så att det inte längre går att värja sig. Det gör ont. Och då kanske äntligen vreden kommer. Och först när vreden fått sitt utlopp så går det att bygga upp ett staket igen, byta låset i dörren och reparera gräsmattan.
Sätta upp en skylt, "beträd ej gräsmattan, den är under reparation".

Låg självkänsla kan förstöra relationer, sätta jämställdheten och respekten ur spel. Tillåta att sådant sker i en relation som inte borde kunna ske. Om jag inte har respekt för mig hur ska jag då kunna kräva att någon annan ska ha det? Felet är aldrig bara någon annans men heller aldrig mitt eget. Ibland är det först långt, långt efteråt som vi förstår varför det gick som det gick. Varför vi gjorde som vi gjorde.

Idag sätter jag upp en skylt, "beträd ej gräsmattan men knacka gärna på dörren och fråga om du får komma in en stund..."