Att söka på rätt plats

Jag är älskar att tända ljus, vid soffbordet, vid matbordet, i lyktorna på trappen. Ljuset som välkomnar. Skapar stämning. Både när jag är glad och ledsen, när jag har något att fira eller inte.

Idag handlar det om Betlehemsstjärnan, om de vise männen. Nu har de kommit fram till krubban här hemma med... Den här dagen handlar inte bara om det ljus ledde de vise männen till Betlehem, utan ljuset från honom som stjärnan visade till, konungasonen som de fann, när de till sist kom fram. Men först gick dom fel. Automatiskt följde dom sina egna inre föreställningar kring var en kungason vanligtvis blir född, de tog den vägen helt självklart, utan att vara vaksamma på vart stjärnan egentligen ville föra dem. Dom gick till palatset i Jerusalem. Till rikedomen och framgången.

Men först när de insåg att de kommit fel så insåg de att rikedomen och kraften i ljuset som de hade följt så länge fanns någon helt annanstans. Herodes visste det, att ljuset som de vise männen följde utmanade hans egen makt. Kanske var han en av de första som insåg att ljuset från krubban var mer än en sån där softad mysighetskoefficient på bordet. Att det här ljuset, den här stjärnan kunde ingen makt i världen släcka. Och när han inte kunde släcka stjärnan försökte han kunde släcka det liv som stjärnan lyste på och släcka den inverkan ljuset hade på dem som hade sett stjärnan.

Men de vise männen gick sin egen väg, eller snarare, den väg som Gud genom ängeln visade dem på. Utan att berätta för Herodes återvände de hem. Det påminner oss om att livet tillsammans med Gud inte är ett reservat för det vackra och välordnade, palats och andra finrum. Att det är en skillnad på världens artificiella ljus och det världens ljus som gud tänder i Betlehem. Trettondagen handlar också om vår kallelse och våra vägval. Vad är ledstjärnan i mitt liv? Vad får min tro för konsekvenser, tar jag min kallelse på allvar? Och när vi svarat på de frågorna, då förstår vi också varför det finns dem som tycker att det ljuset är farligt…