Klistervalla

Jag lovade ett blogginlägg för ett tag sedan om skvaller Men jag kom av mig. Tröttnade helt enkelt på att blogga eller att läsa andras bloggar också. Sorry... Idag när det varit isgata på vägarna så kom tanken tillbaka igen, där den hade startat .Att skvaller är lite som klistervalla mellan människor. På gott och ont förstås. Men att det helt enkelt är berättandet som för ihop oss.

Jag hade en kompis och kollega som jag ofta skvallrade med. Nu blir det inte så ofta. Men vi tävlade för skojs skull om att vara den som först hade nyheter att komma med , om händelser och människor. Det låg aldrig något illa ment i vårt skvaller. Det var aldrig elakt prat. utan mer: har du hört att! Och är det inte så det ofta är när vi träffas, i ICakön, vid kyrkbacken eller när vi ringer varandra på telefon, har du hört att? Bloggen är ju på ett sätt ibland ett sådant där forum, att dela information, att bjuda på skvaller till andra, Facebook ett annat. Det jag skriver blir officiellt och offentligt, i alla fall för mina vänner. Jag väljer att dela delar av mitt liv som andra får möjlighet att kommentera och bära vidare, människor ändrar sin relationsstatus eller säger, tycker och tänker olika saker. Att fara med ont prat eller elakt förtal är något helt annat. Före mig platsar det inte inom kategorin skvaller. Skvaller är inte nonsensprat, utan ofta uppriktigt intresse och nyfikenhet. Klistervalla kallade jag det. Det som fogar samman eller inleder ett samtal, eller kardborreband för den delen. Här på ön skvallras det en del. Ryktet går före. Ibland illasinnat men ofta med omsorg och nyfikenhet. Man har ögonen på varandra, bryr sig om, om än ibland över gränsen. Skvaller är nyheter på det gamla viset. Som inte är ute efter att skada. Det som vi skulle kunna säga både om den vi talar om och till den vi bär skvaller om. När jag var liten fick jag lära mig att det som inte kunde sägas i samma rum som den man talade om skulle inte bli sagt. Det ligger något i det. Det blir som en rannsakningens spegel. Är jag beredd att stå för mina ord, också i ett annat sammanhang där de finns som jag talar om. Sanning och säga så håller jag inte heller mig helt på vägen där. Det slirar en del. Men med det mottot och med den moralen skulle skvaller kunna vara den klistervalla som för oss samman och samtidigt kan hjälpa oss att vakta vår egen och varandras tunga för vad vi säger. Det var kvällens reflektioner om skvaller.

Nästa ämne jag tror att jag vill skriva om är uppmuntran. För det behöver vi - i massor. Tror att det är en stor bristvara idag!