Att ösa nåd

Jag döpte en liten flicka igår. Hon var så pass stor att hon protesterade mot att ligga på rygg över dopfunten så jag vände henne på mage istället och blickade ner i dopskålen medan jag döpte henne. Blickade förresten, hon fick syn på vattnet och gav sig hejdlöst igång med att skvätta både på sig själv, på golvet och över mig. Visst var det så att ho liksom de allra flesta barn helt enkelt älskar vatten men det blev också en symbol för hur vi inte bara blir överösta av Guds kärlek och nåd utan att vi också själva får ösa ur livets källa. Att vi med barnaskapets rätt får förse oss med allt det som Gud vill ge. Den här lilla tjejen hade fattat nåot och vi har något att lära av det. Att hon sedan drog mig i håret när jag skulle lyfta upp henne var en annan sak. Men en pillimarisk och nyfiken tjej var det!