Gud spelar skjortan av den onde

Jag var för några år sedan på resa i Polen och mitt i skogen i en dalgång vid sidan om vägen stod en bro. Den vilade på pelare i varje ände högt upp utan att vara förbunden med någon väg i någon ände. Utan början eller slut, mening eller mål… aldrig fullbordad. Kanske ett misslyckat EU-projekt. Det ofullbordade kan ibland vara vackert. Ett ofullbordat konstverk kan ändå vara lysande. Schuberts "Ofullbordade" anses av en dela höra till ett av musikens mästerverk.

Men tänk om det hade varit med korset på samma sätt som med den där bron i Polen. Att korset skulle vara enbart ofullbordad och meningslös handling. Men så är det inte. Det som för lärjungarna och Jesu följeslagare den där fredagen verkade fullständigt meningslöst och ett nederlag var i själva verket en seger. Fast det inte verkar så just då. För lärjungarna är korset enbart nederlag, i total motstridighet till Jesu egna ord på korset: att allt är nu fullbordat. Han säger det inte när han stiger ut ur graven utan redan här på korset: Det är fullbordat. Korset blir brytpunkten för världen. Livet segrar. Här finns både mål och mening, början och slut.

Korset blir förbundstecknet. Brofästet. Som knyter ihop det gamla förbundet med det nya, mänskligheten, människan med Gud. - Like a bridge over troubled waters I will lay me down. Som en bro över mörka vatten ska jag lägga mig ner, ska jag bära dig. Hem. Gud som en gång spände regnbågen som ett löfte över himlen till sitt folk spänner nu genom Jesu död och uppståndelse sin kärlek som en bro över allt det som skiljer oss åt från Gud. Kärlekens bro. Allt blir helt genom Jesus. Fullbordat.... I fredags var det Långfredag, igår var det påskafton, en slags mellandag, mitt emellan död och liv. Själv satt jag på sonens innebandymatch. Tyvärr förlorade sonen en av matcherna med 2-3 men det blev oavgjort i den andra. Det viktigaste var förstås att han hade roligt.

Men samtidigt tänkte jag korset handlar om något helt annat! Det handlar inte om att få ut nåt så länge det varar. Det är större än så. För trots att man rycker kläderna från Jesus och pryglar honom så är det faktiskt i Gud som spelar skjortan av den Onde. Och tar hem segern på det allra mest oväntade sätt. Till det yttre kan man inte tro annat än att det är det onda som segrar när Jesus blir korsfäst. Men den onde som känner kraften i korset vet bättre än så. Det är därför den onde gör allt för att fresta Jesus att välja bort korsets väg. Men Jesus vet att det han gör, inte är något tillfälligt utspel i historien utan är en del av Guds egen frälsningsplan. Det är ingen bro i tomma intet. Den har både en början och ett slut. Korset är avgörande för oss! För trots att lärjungarna inte förstår någonting då så saknar korset varken mening och sammanhang.

Men vi, precis som lärjungarna kan tycka oss befinna oss i någon slags mellantid, mitt emellan Långfredag och påskdag. Vi vill tro, men vet inte om vi kan göra det. Vi vill hoppas men vet inte om vi kan det. Då blir löftet tydligt för oss idag bland annat genom dopet som vi snart ska fira och nattvarden som vi ska få dela. Dopets löfte: Jag är med er alla dagar till tidens slut. Alla dagar! Så ofta ni gör det till min åminnelse är jag mitt ibland er.

Han är här. Han har lovat det. Och vi får tro det. Uppståndelsen säger oss att hans kärlek besegrar allt, till slut, inte genom att undvika det svåraste, men genom att gå rätt igenom det. Närvarande, i det liv där vi är och lever. Någon som är med oss alla dagar, varje dag hur den än ser ut. Även om vi som lärjungarna faktiskt inte riktigt begriper någonting så får vi med vår tro omfatta uppståndelsens glädje – genom hans löfte. Detta märkliga att vi får leva våra liv vissa om att segern en gång för alla är vunnen, och samtidigt befinna oss i en mellantid då vi fortfarande väntar på den stora Uppståndelsens dag. Fram till des får vi göra och leva så som Jesus säger. Göra andra till och själva lärjungar, vissa om att Han är med oss alla dagar till tidens slut. För detta bekänner vi att Jesus Kristus, mot all sannolikhet, sannerligen är uppstånden, inte sannolikt, utan sannerligen för att ge världen liv.