hand i hand, tillsammans går vi ...... ...

Ulf Lundells låt kanske inte längre är så bekant för så många längre, jag var väl typ 15 när man sjöng den som mest... Det går hett till i etermedia nu. Protesterna, debattinläggen, facebookgrupperna duggar tätt. Varför önskar kronprinsessan att bli överlämnad av sin far till sin blivande make? Hon som ska bli Sveriges drottning! (PS, jag är förvisso republikan). Är det för att han ändå ska känna att han är nåt? Inte bara ofrälse? :) Eller för att hon älskar sin far? En ömhetsbetygelse?

So what... Vad som faktiskt rent praktiskt händer är att detta bröllop som på så många sätt kommer att bli stilbildande framöver kommer att förankra den inlånade traditionen med brudöverlämning som aldrig varit någon svenska tradition någonsin. Fy, så tråkigt blogginlägg, så oerhört oorginellt. Men jag måste säga det. För jag vet vad som kommer. Som präst och vigselförättare förespråkar jag alltid att man går tillsammans in i framtiden till ett gemensamt liv som lovas inför altaret. Vår nuvarande kung och drottning valde att göra så. Av vilka skäl vet vi inte. Men de var två som var överens och tog det steget. Jag minns mitt eget bröllop. Den krampaktiga handen, känslan, nervositeten, högtidligheten Att möta framtiden tillsammans. Fast det nu förvisso inte höll hela vägen. I det fallet hade dock inte en brudöverlämning gjort någon skillnad. Min mamma tyckte för ett ögonblick att det hade varit fint. Men mitt liv och mina val är större än så.

Och som präst väljer jag mina strider. Jag säger inte nej, men talar alltid om vad jag tycker, jag har sett det mesta av överlämningar, söner som för sina mödrar till altaret, bröder, farfäder, mammor, ja, allt!

Men varför inte göra som vi alltid har gjort, att fortsätta gå hand i hand.

För om en man skall lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru och de ska bli ett.

Då borde det väl i konsekvensens namn vara brudgummen som ska överlämnas? :)